You are currently browsing the tag archive for the ‘FRA-lagen’ tag.

Inte vet jag hur pass väl det stämmer men det är en spännande berättelse i Fokus om processen bakom FRA-lagstiftningarna. (Värt att komma ihår är att det är flera lagar som tillsammans utgör det som i folkmun kallas ”FRA-lagen”). Sällan förenas historier om svensk lagstiftning med en sådan hollywoodsk dramaturgi. Litet svart-vit blir förstås bilden – lagrådet var inte så lamt som artikeln vittnar om, i alla fall inte i sin helhet. Och jag undrar vem den tysta kritikern på finansdepartementet är, som Fokus förärar hjälteglorian.

Annonser

Två nya viktiga inlägg i FRA-lagsdebatten.

Brännpunkt: Centrum för Rättvisas Clarence Craaford och Gunnar Strömmer vill hjälpa lagstiftaren genom att spalta upp en checklista för hur ett signalspaningslagförslag skulle kunna vara förenligt med Europakonventionen. En av punkterna ser jag själv som särskilt viktig: Om någon grundlöst spanats på skall hon få reda på det och erhålla kompensation eller någon annan form av upprättelse.

En annan sak: Även Centrum för Rättvisa accepterar den kritik som t.ex. förre försvarsministern Odenberg riktat mot förslaget att signalspaning bara skall få ske vid misstanke om brott, vilket lanserats av företrädare för Folkpartiet. Min egen uppfattning är att även om det inte finns en fullständig parallellitet mellan rättsväsendets tvångsmedel vid brottsmisstankar och signalspaning som sker för att skydda ”rikets säkerhet” i något avseende så finns det ändå en hel del beröringspunkter.

Det viktiga här är ju att de rättssäkerhetsgarantier som utvecklats inom ramen för synen på rättsväsendets undersökningar gör sig gällande även vid signalspaning: Individens intresse av ett skyddat privatliv aktualiseras på ett liknande sätt i de två situationerna, samma garantier bör kunna ges. Som jag ser det bör ett intrång i privatlivet kunna vara legitimt och proportionerligt även om det inte finns någon misstanke om brott, i vissa fall. Men det krävs i sådana fall att just den individ som spanas på genom sitt beteende (som dock kan vara omedvetet, t.ex. om en persons godtrogenhet utnyttjas av terrorister) givit upphov till en riskbild. Det krävs en individspecifik risk, med andra ord. Annars urholkas privacy-skyddet helt.

**

Läs även Nicklas Lundblads sublima betraktelse från SvD Kultur. Med lätt hand rör sig Nicklas från public policy till juridik till sociologi. Ingen har namedroppat Bauman med samma elegans tidigare. Den finns inte på webben än, så här har ni en god anledning att köpa en papperstidning. Nu så!

Jag förstår inte vad det betyder. Centerns Fredrik Federley säger så här:

”Vi har lyckats jobba fram ett förslag som borde kunna köpas av regeringen. Vi får stopp på det stora problemet: en generell mass­avlyssning av svenskar. Signalspaning som börjar eller slutar i Sverige ska inte tillåtas, säger riksdagsledamoten och FRA-­kritikern Fredrick Federley (c).”

FRA-kritiker är väl nu inte Federley – jag har inte hört någon kritik mot myndigheten FRA – men han har uttalat oro för den lag som skulle kunna ge FRA möjlighet att granska privat kommunikation. Och nu har han, och Centern, lyckats ”jobba fram ett förslag” om att signalspaning som ”börjar eller slutar i Sverige” inte skall tillåtats. Men vad betyder det? Notera disjunktionen. Varken det ena eller det andra skall tillåtas.

FRA:s personal sitter i Sverige – det är i Sverige själva spaningen, verbet – aktiviteten, både börjar och slutar. Det kan inte gärna göras otillåtet. Det är något annat som avses.

Partiets försvarstalesman förklarar att ”k­ommunikation där ”en svensk dator eller telefon är inblandad” inte ska utsättas för spaning. All information som skickas till mig eller från mig, till ett annat land eller inom detta land, är alltså enligt förslaget undantaget. Men betyder det verkligen det? Då tappar man väl hela funktionen med lagen? Och går det verkligen att särskilja denna information utan att på något vis granska dess innehåll? Annars är ju Centerns förslag bara tomt och är det på detta sätt tomt så är det riktigt illa, för då är det ett försök att ljuga för oss.

Men, fine, låt oss lagreglera det utifrån förslaget. Om Regeringen i lag förbjuder myndigheten FRA att granska all information – vare sig genom automatiska granskningsverktyg eller manuellt – som kommer till eller från min dator eller telefon så skulle jag vara ganska nöjd för egen del. Det viktiga är här juridiken, inte tekniken. Inskränkningen i myndighetens möjligheter måste förbjudas. Bäst är om det kan göras brottsligt, att införa ett straffansvar. Ett legalt, övervakat och sanktionerat förbud härvid skulle väl tysta de flesta kritiker. Och potentiellt granskade som lämpligen lägger servern i Sverige. Men jag förstår allt mindre vad lagstiftaren då tänkt sig att FRA skulle använda sina nya befogenheter till.

***

Många jublar: Äntligen, säger dom. Men en följdfråga: Hur blev vi så nationalistiska? Borde vi inte bry oss om även våra europeiska vänners rätt till privacy? Förbudet borde väl omfatta även dem, om de inte är terrorister eller brottslingar? Vad gör Sverige när det estniska företaget, vars kommunikation fallit inom FRA:s granskning, begär upprättelse för sin kränkning? När bulgaren som fått sin e-post läst vill ha kompensation?

**

Uppdaterat: Kommentarer och analyser i dagens tidningar: Svd, SvD, DN

Det här är ett intressant initiativ i de olika reaktionerna på FRA-lagen: Kanske strider lagen i dess tilltänkta tillämpning mot EG-rättens regler om fri rörlighet. (Se här, här och här). Det här var nog en invändning som inte riksdagen såg komma, i alla fall togs den inte på allvar såvitt jag kan se. Det här är en relevant invändnign mot lagen, som jag ser det.

Här finns för övrigt den bästa förklaringen av lagens implikationer som jag läst (i alla fall som jag förstått något av): Klamberg.

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred – kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

 

FRA har polisanmält bloggaren Henrik Alexandersson efter att han lagt ut den lista med namn som cikulerat och på vilken personer som påstås ha hamnat i FRA:s register tas upp. Det är kanske inte så konstigt men eldar onekligen på situationen och bidrar till den bild av ett storebrorssamhälle som många framhåller. Ett samhälle där vi granskas, ett samhälle där kritik mot granskningen avfärdas som mindre vetande, ett samhälle där de allra mest kritiska rösterna polisanmäls och kan gripas. Det är lätt att föreställa sig stöveltrampen i bakgrundsljudspåret på filmversionen av detta.

För egentligen är inte det viktigste med FRA-lagen om någon granskning egentligen sker av oss Internet-användare, vare sig den sker av datorer eller byråkrater. Att det är integritetskränkande är egentligen så självklart att det inte behöver sägas. Men det allra viktigaste är vad det gör för samhället, för diskussionen, för vår bild av hur vi är fria människor i ett fritt samhälle.

Jag tänkte själv på det där, när jag skrev mitt enkla Hulk-skämt sent i går kväll. (Se nedan.) Kommer även detta skämt att registreras någonstans? Kommer jag ha svårt att få visum nu? Kanske kan någon se en underton av verkligt hot i det, tänkte jag. Och så hörde jag de där stöveltrampen och funderade på att låta bli att skriva det. Men med modet brinnande i mitt bröst så beslutade jag mig ändå för att skriva mitt skämt. Ett samhälle utan superhjälte-associationer, utan Marvel, där jag inte kan beskriva mig själv som hulken är inte värt att leva i!

Redan möjligheten att granska mitt privata liv är ett intrång i det, även om någon faktisk granskning inte sker. Redan möjligheten att granska mitt privatliv hindrar mig, hämmar mig och disciplinerar mig. Eller, i alla fall, redan möjlighet att granska mig kan hindra mig, hämma mig eller disciplinera mig. Möjligheten att se in i mitt privata liv gör mig med andra ord i en mening till en fånge.

En belysande jämförelse finns i den idéhistoriska synen på fängelset. Ett fängelse kan vara många saker. Fängelset är inte bara en institution i form av en byggnad där samhället kapslar in brottslingar, för att hålla dem borta från andra, för att vårda dem eller för att bestraffa dem genom att skilja dem från sina vanliga liv. Fängelset är också en samhällets institution för framtvingande av lydnad, disciplin – en institution där en större makt betvingar en mindre makt och (i alla fall i allmänhet) hävdar att tvånget är berättigat. Alla dessa fasetter av fängelset som idé finns i Benthams vision om Panopticon.

 

 

Panopticon är något på en gång väldigt praktiskt och något väldigt abstrakt. Praktiskt så är Panopticon idén om det perfekta fängelset, nu i den praktiska, fysiska betydelsen. Panopticon-fängelsets perfektion ligger i första hand i dess arkitektur (se bild). Fängelsebyggnaden är cirkulär och består av lager, som trädstammens årsringar. Längst ut, direkt innanför fängelsets yttre väggar, ligger cellerna där de som bevakas tillbringar sin tid (vilket kan vara fångar men också andra kategorier som kräver bevakning och disciplin – arméer, etc.). Dessa celler har samtliga ljusinsläpp genom öppningar utåt. Cellerna har också öppningar inåt, mot fängelsets mitt/nav, vilket gör att ljuset fortsätter vidare mot fängelsets mittpunkt. I centrum av fängelset finns ett vakttorn. Vakttornets fönster är ordnade så att fångarna inte kan se in i tornet – däremot kan den som befinner sig i vakttornet se allting i alla cellerna.

 

 

Härigenom skapas en fullständig genomlysning av fångarnas liv. Fångarna kunde konstant bevakas från mittens vakttorn, men fångarna kan inte veta när de rent faktiskt övervakas. Och det verkligt praktiska, enligt Bentham själv, var att den fullständiga genomlysningen kom till ett lågt pris. Eftersom fångarna aldrig kan veta när de övervakas kommer övervakningen att vara maximalt effektiv. Fångvaktaren behöver inte konkret övervaka fångarna hela tiden för att de ska utgå från att han (på denna tid kan vi nog utgå från att fångvaktaren var en man) ser dem. Fångvaktaren behöver inte ens vara närvarande hela tiden, för att bevakningen ska tjäna sitt disciplinerande syfte.

 

 

Disciplin genom arkitektur således. Eller som Bentham säljer in idén: ”Morals reformed — health preserved — industry invigorated — instruction diffused — public burthens lightened — Economy seated, as it were, upon a rock — the gordian knot of the poor-law not cut, but untied — all by a simple idea in Architecture!” Som en arkitektorisk modell för fängelsebyggande har Panopticon fått ett visst genomslag. Bentham hade svårigheter att sälja in den under sin livstid – han fick aldrig se ett renodlat Panopticon-fängelse – så har den haft större genomslag därefter. Ett känt exempel är Presidio Modelo på Isla de la Juvendad utanför Kuba, där Fidel Castro satt fången på 1950-talet.  

 

 

Panopticon är emellertid något mer än en byggnadskonstruktion, vilket Foucault visat. Det är också en metafor för hur den osedde granskaren kan disciplinera de granskade och hur själva möjligheten att bli granskad kan räcka för att hålla oss i schack. Det räcker med intrycket av övervakning, som kan vara falskt, för att vi skall påverkas. Sociologiska undersökningar sägs ge stöd för samma iakttagelse. Tror vi oss kunna bli granskade, så ändrar vi våra beteendemönster.

 

Här har vi den smygande faran, som smugit sig väldigt långt på kort tid, med FRA-lagen och de liknande diskussioner som förts under senare tid. Vårt samhälle förändras. Och det även om vi kanske inte i praktiken blir granskade, eller bara ibland blir granskade. Vi talar tystare med vår kritik. Vi använder oss av masker, i konkret eller abstrakt bemärkelse.

 

 

Vi disciplineras.

Så här säger idag Sven Tolgfors: ”Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.”

Det känns lugnande. Jag tycker att man skall spana och på alla sätt kartlägga kända terrorister, mördare eller diktatorer för den delen. Däremot så skall inte jag riskera att hamna under en granskares lupp bara för att jag skriver om känsliga ämnen till en person utomlands. Men som jag förstår statsrådet så garanterar han alltså nu att mina e-mail inte kommer att hamna under någon persons ögon, och inte heller kommer mitt namn figurera i listor eller liknande, om jag bara låter bli att korrespondera med terrorister eller liknande. Låt oss betrakta detta som en utfästelse. En garanti.

Om Tolgfors talar sanning, och jag förutsätter alltid att inte människor ljuger för mig, så är det lugnande. Kanske FRA-lagsdebatten ändå har gått överstyr. Det här innebär ju att väldigt, väldigt få svenskar någonsin kommer att finnas med i FRA:s handlingar eller register. Extremt få. Mina email till fredliga utländska vänner kommer alltså aldrig att innebära att jag på något sätt registreras, även om jag skriver ”Rosenbad”, ”carentanyl” och ”intifada” i samma e-mail. Det har Tolgfors garanterat. Det är en garanti som jag betraktar som helt central för förtroendet för regeringens inställning till integritetsfrågor.

 

**

Norberg skriver som vanligt intressant om integritetsfrågan.

inte en dag utan nya artiklar om FRA-lagen. Efter att den lista med 103 personer som fastnat i FRA:s granskningar cirkulerat på webben – vilka överlag knappast verkar vara den typ av personer som ligger bakom nedskjutningar av Hercules-plan i Afghanistan – så går nu Ingvar Åkesson ut och försöker lugna ned stämningarna. Det går väl sådär.

Åkesson säger att ingen på listan blivit ”telefonavlyssnad”, vilket är en form av övervakning som jag inte ens hört varit uppe till diskussion i samband med FRA-lagen innan. Och faktum kvarstår: Här är människor som i alla fall till viss del är helt oskyldiga till några brott som hamnat i en granskning som de inte kände till. Det är knappast förenligt med artikel 8, i kombination med artikel 13 och 6, om inga möjligheter skulle finnas för sådana personer att få kännedom om att de hamnat i myndigheternas granskning eller få tillgång till ett effektivt rättsmedel mot intrånget i privatlivet.

Bakom dessa artiklar i Europakonventionen står de stora principfrågorna. Myndigheterna skall inte granska eller kartlägga medborgare om inte just dessa medborgare anses innebära en risk – och om myndigheterna granskat någon skall denna person få reda på det efter att motivet till granskningen inte längre är aktuellt och då skall den oskyldiga som hamnat i nätet få rätt till upprättelse för misstänkliggörandet.

Båda tidningarna har dessutom FRA-lagen som föremål för sina respektive huvudledare. Folkpartiets senkomna men välkomna ifrågasättande står i fokus för SvD:s ledare, med den talande rubriken ”Är du med eller mot?” jämte en bild på Birgitta Ohlsson. Om det räcker för att förhindra att ungdomsväljarna väljer vänsterpartierna pga regeringens sopiga retorik och överlägsna framtoning ifrågor som dessa är väl oklart.  FP:s nya restriktioner räcker enligt min mening långt för att tillgodose just de krav på rättssäkerhet som kritikerna av lagen framhållit; de krav som statsministern avfärdat som ett missförstånd.  Och med den inställningen från statsministern är kanske den regeringskris som DN prognosticerar kanske inte så långt borta.

Kommer även Folkpartiserna avfärdas som mindre vetande? Kommer de att få höra Tolgfors förklara att FRA-granskningarna av mina utlandsmejl, under förutsättning att jag uttrycker mig klumpigt, behövs för att jag inte skall skjuta på Afghanistan-trupperna. (Jag har inte några avsikter att skjuta på några soldater alls.) Kommer även Folkpartisterna få höra den hitintills häpnadsväckande grunda analysen av hur en lagstiftning som denna är förenlig med integritetsskyddet i Europakonventionen ”eftersom det handlar om rikets säkerhet”?

***

I vilket fall. Integritetsskyddet, eller snarare rätten att få bli lämnad ifred, har seglat upp som vår tids stora rättspolitiska fråga. Det är en naturlig utveckling i ljuset av att det genom modern teknik blivit så mycket lättare att kartlägga folk. FRA-lagen är bara en symbol. Det är en symbol för en oro, en oro för vad vårt privatlivs historier används till utan vår vetskap. Det är oron för att någon talar om oss bakom vår rygg, en oro för att bli misstänkliggjord utan att veta om det, en oro för att det hemligaste kanske inte blir hemligt – det kanske läses av riktigt hemliga personer på en myndighet som, om det är riktigt hemliga uppgifter, kanske läcker informationen eller säljer den till någon annan som inte bryr sig om att hålla den hemlig. I en sådan värld behövs rättsliga restriktioner, balanserande institutioner och framför allt en stor medvetenhet om de avvägningar som hela tiden behövs göras.

Regeringen har hitintill inte uttryckt något större intresse för dessa frågor. Statsministern har i intervjuer inte ens verkat velat ge uttryck för att det finns intressekonflikter. Jag har förståelse för argumentet, som Jan Björklund tidigt uttryckte det, att bedömningen om lagens berättigande byggde på en avvägning, där integritetsskyddet tillmättes betydelse, men där andra intressen, såvitt de nu kunde bedömas, fick försteg. Det är ett bra argument! Det är fel slutsats, enligt min uppfattning, men ett bra argument. Men att säga att det här är en fråga om rikets säkerhet, och sedan inte säga något mer alls, det är inte ett bra argument. Det är en approach som kommer att bita regeringen i svansen. För det här – integritetsskydd (privacy), rättssäkerhet, behandlingen av information om oss själva – det här kommer att diskuteras i olika former de kommande åren i alla tänkbara arenor, ur alla tänkbara synvinklar.

Folkvalda företrädare som inte ser det behöver gå till optikern.

Någon på FRA har läckt information till media, vilket har polisanmälts. Polisen utreder nu. Det här verkar ha förbryllat journalisterna. Journalister har nämligen begreppet ”meddelarfrihet” instansade i sina hjärnbarkar. ”Inte kan man väl söka efter våra källor?” Jorå. Ibland kan man både söka och straffa källorna.

Så här är den märkliga regleringen uppbyggd: I princip så är det så att även om man som anställd fått del av hemlig information – antingen för att den faller under regler om sekretess eller för att det finns särskilda regler i anställningsförhållandet – så slipper man straffansvar om man läcker information till media. Egentligen så är det naturligtvis förbjudet, straffbart, att läcka sekretessbelagd information. Om jag arbetar på sjukhus och skvallrar om mina patienter för en kompis så är det straffbart. Men om jag gör det för en journalist för publiceringssyfte så är det straffritt. För att vara tydlig: Man får alltså utan straff läcka sekretessbelagd information till media. Det anses i Sverige, något märkligt, vara tryckfriheten/yttrandefriheten som kräver långtgående straffrihet i dessa fall.

Vissa uppgifter omfattas dock av s.k. kvalificerad sekretess. Det kan röra rikets säkerhet men även särskilt känsliga uppgifter i brottsutredningar (t.ex. om telefonavlyssning). Då får meddelarfriheten vika för intresset bakom sekretessreglerna. Och så kan möjligen vara fallet här. I sådana fall kan källan rökas ut och bestraffas.

**

Men å andra sidan: Är det inte just den här typen av läckor som vi borde ha meddelarfriheten för? Läckan avslöjade något mycket viktigt, något som allmänheten bör känna till, något betydelsefullt för demokratin. Samtidigt: Nog är det som MUF:s Nicklas Wykman, som verkar ha bestämt sig för att reta upp sin partiledning litet mer varje dag, säger: Läckan illustrerar problemet med FRA-lagen. Och det är just läckor som aktualiserat problem med övervakningssystem i andra länder, vilket även Europadomstolen fått anledning att pröva.

En bra sak som FRA-debatten förde med sig har varit att alltfler börjat intressera sig för integritetsfrågor. Plötsligt TALAR vi om integritet och integritetsskydd. Vad innebär det att bli kartlagd eller klassificerad? Spelar det någon roll om det sker i smyg om inte informationen används till något negativt? Varför bör jag bry mig om att staten sparar biologisk information från mig som tagits från ett blodprov för länge sedan?

Integritetsfrågan har vaknat. Folk engagerar sig. Det bådar gott för framtiden. För det politiska samtalet i alla fall.

I FRA-debatten i sig har några nya saker kommit till som varit intressanta och välskrivna och väldigt mycket mer som inte varit det. FRA:s GD hade i helgen en mycket välskriven och avväpnande debattartikel i SvD. (Till skillnad från utrikesministerns kommentar, som inte bidrog till något lugn.) Rubriken lyder ”FRA kan inte spana på folket”. Men som jag förstår det är väl det helt enkelt fel. Om jag skickar ett email via mitt G-mail-konto till en kollega i England med ordet ”uran” i så finns det väl visst en risk att meddelandet snappas upp. Och då har jag, som – vill jag framhålla – inte planerat eller varit inblandad i något brottsligt eller samhällsomstörtande (i alla fall inte de sista veckorna) blivit utsatt för ett integritetsintrång som inte motsvarades av någon reell risk. Och det är ju det som är oacceptabelt.

Andra läsvärda saker har också tillkommit. Lars Berge drar paralleller till de amerikanska erfarenheternai en spännande kolumn. En ovanligt rak DN-ledare tar upp PKU-registret, och i samma tidning så diskuteras patientdatalagen av Anne Lindén.

Det här är bara en början på en fördjupad och viktig debatt. Därtill har vi diskussioner om det vansinniga EU-förslaget om buggning och senare i höst kommer vi att diskutera telefonbolagens skyldigheter att bevaka sina kunder för statens räkning. Integritetskommitténs viktiga slutbetänkande kommer att generera fler analyser än vad det ännu har gjort. De första Caroline von Hannover-anknutna fallen kommer förr eller senare att anhängiggöras vid svenska domstolar. Min gissning är att integritetsfrågorna kommer att prägla det rättspolitiska samtalet under kommande år.

*** 

Och när nu frågan om rättigheter är på agendan: Thomas Gür påminner oss om varför en rättighetsdiskussion som inkluderar även s.k. sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, gör begreppsbildningen ohållbar. Rättigheter är negativa. Period.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Annonser