DN har idag en ledare om upprättelse och vedergällning. Många goda synpunkter framförs, om än något spretigt. DN:s text missar dock det juridiska verktyg som vi jurister i första hand numer förknippar med brottsoffers rätt till upprättelse, nämligen ersättning för kränkning. Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ. Men liksom möjligheten att få göra sin röst som offer hörd i rättegången – en sak som ledaren i DN på ett klokt sätt påvisar riskerna med – sällan kan åstadkomma någon upprättelse i ordets rätta bemärkelse så kan kränkningsersättningen knappast heller göra det, om man tar ordet upprättelse på allvar.  

I min kommande bok, som jag så skamlöst gjort reklam för här länge, försöker jag skissera några möjliga åtgärder för att kränkningsskadeståndssanktionen skall kunna fungera på det sätt som den är tänkt att fungera, nämligen som ett verktyg för just upprättelse. En sak som jag föreslår är att domstolarna, inte offren, borde i högre klanda gärningarna. Nedan ett litet utdrag, med noterna kvar. Men det viktigaste tror jag är att upprättelsetanken fordrar tvärdisciplinära juridiska synsätt, och där är civilrätten särskilt viktig, men civilrättens sanktioner måste tänkas om en aning.

Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna. Kan rättsordningen inom ramarna för den nuvarande skadeståndsrätten bidra till att brottsoffer upplever att de fått någon form av upprättelse eller erkännande genom en dom? En typ av beslutsmotivering som förmodligen uppfattas som apart i det rådande rättskulturella klimatet, men som kan bidra till att nå sådana målsättningar, är tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.[1] Nota bene: Det är inte nödvändigtvis brottslingen som skall klandras, utan gärningen.[2] I praktiken kan sådana synsätt redan skönjas i svensk rätt, även om det inte kommer till klara verba i själva domskälen.[3] Motiveringar av detta slag måste uttryckas på ett sätt som kan kommunicera budskapet till dem som det riktar sig till. Klander som uttrycks på den ålderdomliga juristprosa som vi alla kan förfalla till tjänar knappast syftet att uttrycka samhällets och domstolens avståndstagande.


[1] Se för ett liknande förslag Richard L. Abel, A Critique of Torts, 37 UCLA Law Review, s. 785 ff., på s. 820 (1989-90).

[2] Det är ”fault in the doing, not fault in the doer” som vi fokuserar på, Jules Coleman, Tort Law and the Demands of Corrective Justice, 67 Indiana Law Journal, s. 349 ff., på s. 371 (1992).

[3] Nu pensionerade justitierådet Staffan Vängby påstår (och Vängby har ju en stabil bas för sådana påståenden) i en spännande uppsats att den uppfattning som ibland ligger bakom HD:s bedömningar är ”uppfattningen att så här får man inte göra”, Staffan Vängby, Så här får man inte göra! – några ord om skadeståndsrättens utveckling genom Högsta domstolens praxis, i Festskrift till Bill W. Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 1185, citatet på s. 1197. (Vängbys iakttagelser tar främst sikte på culpa- och adekvansbedömningen.) I sammanhanget av ideell skada är det kanske just uttryck för denna inställning som skulle behövas litet oftare inte bara i artiklar, utan även i domskälen. ”Så här får man bara inte göra!”

Advertisements