You are currently browsing the tag archive for the ‘korruption’ tag.

Det har varit bråda dagar för chefen för åklagarmyndighetens korruptionsenhet Gunnar Stetler. Först kulminerade drevet mot Sofia Arkelsten med Stetlers beslut att inte inleda förundersökning. Igår gjordes klart att inte heller Mona Sahlin – som hårt kritiserat Arkelsten –  behövde genomlida en förundersökning. Det senare beslutet var kanske inte lika uppenbart som det tidigare. Sahlin hade nämligen placerat sig själv i den kategori av möjliga mutbrott som Stetler någon dag tidigare skisserat i sin strävan att pedagogiskt förklara skillnaden mellan det tillåtna och det otillåtna: En gåva ska vara tråkig för att vara safe.

Ju roligare, desto större risk för brott. Så enkelt är det förstås inte, men det var ett lovvärt försök att kort förklara de notoriskt svåra mutbrottsreglerna. (Regler som ytterst Mona Sahlin och Sofia Arkelsten har ansvaret för.)Trevliga gåvor påverkar ofta mer än de trista. En kväll på cirkus är farligare än ett studiebesök på renhållingsverket.

Efter Arkelsten och Sahlin har det rests krav på att ta fram en beteendekod för riksdagsledamöterna. För nog skapar det misstro, när partiledaren och lagstiftaren bjuds på en trevlig upplevelse värd 7500 kr, utan att gåvan behöver redovisas på något sätt.

Riksdagens ledamöter diskuterade saken igår och kom fram till – tata – att det inte finns något behov. Det behövs inga mjuka normer, av det slag som finns inom alla andra segment av samhället. Det är en väldigt konstig inställning. Den signal lagstiftaren sänder ut är att det inte behövs några andra regler än förbudsreglerna. Att allt som inte är kriminellt är tillåtet.

Att juridikens regler är alla beteenderegler som behövs.

Journalisten och juristen Trond Sefastsson, som tagit emot 400 000 kronor av en person som ville att Sefastsson skulle utreda möjligheterna att få fram information som skulle tala till hans livstidsdömde släktings fördel, friades i hovrätten från mutbrott. (DN, men som vanligt finns den bästa rapporteringen i Dagens Juridik.) Den springande punkten i hovrättens dom var att Sefastsson inte var att anse som arbetstagare. Och då föll åtalet.

Domen i hovrätten utgör ett klent underlag för utvärderingen av journalistisk korruption, konstateras i DN. Så är det säkert. Problemet är att domen också utgör ett klent underlag för att bedöma om Sefastssons agerande var brottsligt.

Som åtalet var formulerat så hade domstolen enbart att pröva om Sefastssons agerande utgjorde ett mutbrott. Det var en volatil strategi, särskilt eftersom Sefastsson formellt inte var arbetstagare. Men det finns ju andra brott i brottsbalken. Måhända fick dessa brott inte den uppmärksamhet de förtjänar just eftersom förundersökningen kom att landa på Korruptionsenheten som har sitt fokus så starkt på just mutbrotten. Men detta är en spekulation.

I vilket fall: Redan vid förundersökningens början så framhöll jag att enbart på Sefastssons egna uppgifter så framstod det som att brottet ocker, eller till och med grov ocker, kunde anses föreligga. Att ta emot så mycket pengar av en person i kristillstånd utan att egentligen utlova någon prestation alls kan vara straffbart. Detta har nu alltså inte prövats. Men det behöver inte vara för sent än! Sefastsson-målet, framför allt ur ockersynvinkeln, innehåller flera oklara komponenter och en prövning av Högsta domstolen skulle kunna bidra med klarhet härvidlag. Dessutom finns det en annan aspekt av detta mål som inte diskuterats så mycket.

I och med att åtalet kom att enbart ta upp mutbrott så blev den person som betalade Sefastsson att betrakta som misstänkt bestickare. Om åtalet däremot istället kommit att ta upp ockermöjligheten så hade betalaren istället varit att betrakta som ett misstänkt brottsoffer. Om inte jag missförstått något – och det tror jag inte att jag har – så skulle betalaren i detta fall ha rätt att få tillbaka de erlagda pengarna för det fall Sefastsson döms för just ocker. Men i och med åtalets upplägg kom betalarens brottsofferstatus aldrig att prövas. Men inte heller det är för sent. Möjligheten för betalaren att ersättning på ockergrunden kan prövas i en separat, efterföljande rättegång av civilrättsligt slag.

Det finns dock en möjlighet till: Att åklagaren begär prövningstillstånd i HD och lägger till ocker som rättslig grund (om det är processuellt möjligt – men det torde det vara). Skadeståndsmöjligheten kan i ett sådant fall ligga på lut i väntan på en prövning av målets mest intressanta straffansvarsfråga.

*

Se även tänkvärda reflektioner av Anders R Olsson i Dagens Juridik.

Mutor kan vara stora och små. Liten jämförelseövning:

En man dömdes för bestickning efter att ha skickat 200 kronor till Vägverket, som skulle användas till att köpa bullar.

Statligt ägda Svenska Spel bjuder  in politiker och andra till sjurätters lyxmiddag på Casino Cosmopol för att göra ”reklam för sina nya meny”. Gästerna får också spelmarker och underhållning.

Smart marknadsföring! Eller..nej.

Åter igen ett exempel på riksdagsledamöter som kritiserar rättsväsendets aktörer. Den här gången är det en inflytelserik lagstiftare, partiledare [sic!] Peter Eriksson, som inte gillar åklagare van der Kwasts beslut. Men nu skall jag vara rättvis. Erikssons debattartikel andas i och för sig kritik mot en enskild tjänstemans beslut men tar framför allt upp mer övergripande problem med korruptionsbekämpningen i Sverige. Dåliga resurser, lagstiftningsbrister, och en svag förståelse för problemets komplexitet framträder. Det är tankeväckande synpunkter som det finns all anledning att lyssna på.

Så har nu förundersökningen om påstådd bestickning avseende Ulrika Schenström lagts ned – det gick inte att visa att sammanträffandet skett i tjänsten motiverar åklagaren sitt beslut. Fair enough. Om brott inte kan bevisas så skall det heller inte bli något åtal. Det är inte rätt mot vare sig de tilltalade eller domstolarna att pröva principfrågor enbart för principernas skull om åklagaren inte tror på en fällande dom.

Samtidigt är det ju litet synd. TV4 betraktar det ju uppenbarligen som ett tjänsteärende. TV4:s kommunikationsdirektör drar en suck av lättnad i DN och säger att det var tur att det inte gick till rättegång eftersom ”det hade fått konsekvenser för hela näringslivet. Var går gränsen för vad hur mycket man får representera för?” Enligt TV4 var det här en vanlig, om än inte normal, representation. Det är också uppfriskande att se hur mediebolaget betraktar även smörjande av (potentiella?) källor som representation och inte som något annat. Och enligt Schenströms chef var statssekreteraren i tjänst, eller i alla fall – kan man väl säga – i något slags jour.

Men tydligen var det inte tillräckligt klarlagt att sammankomsten skett i tjänsten, menar åklagaren. Som jurist betraktar jag i allmänhet alla nedlagda förundersökningar som naturliga effekter av rättssäkerhetskravet. Som akademisk jurist har man dock ändå privilegiet att beklaga den förlorade chansen att få en principfråga belyst.

 ***

Mutmålet mot Reepalu tuffar dock vidare i hovrätten. Tingsrätten friade och prognosen ser väl dyster ut för åklagaren även i hovrätten, av mediarapporteringen att döma. Men vi får väl se.

I fredagens Expressen skrev jag en debattartikel om korruption och mutor. Den hade sitt ursprung i den förundersökning som inletts rörande bestickning avseende statssekreteraren Schenström. Mitt debattinlägg handlade i princip enbart om själva korruptionsmisstanken i sig och om vikten av att undersöka sådana misstankar, och inte om den husrannsakan som utförts mot TV4 som inlägget av vissa uppfattats ge stöd för. (Det enda som egentligen sägs om husrannsakan i mitt inlägg är att påpeka proportionalitetsaspekten.) Missuppfattningen är inte så konstig  – det har med tajmingen att göra: Artikeln publicerades bara någon dag efter husrannsakan och samma dag som DN på förstaledarplats slår till med storsläggan mot hur den pågående förundersökningen bedrivs. (Ledaren exemplifierar tydligt en typ av opinionsjournalistik som jag tycker principiellt illa om – som jag tidigare skrivit här så ser jag det som ett rättssäkerhetsproblem när de viktigaste medierna tar sig för att överpröva fortfarande pågående rättsliga processer utan att kunna veta vilket underlag som beslutsfattarna haft för sina bedömningar. Det påverkar och infekterar de juridiska processerna på ett sätt som kan leda till stor skada.) 

Genom denna misstolkning kom mitt huvudsyfte något i skymundan, vilket alltså var att allmänt diskutera att korruption inte handlar om kronor och ören, utan om påverkan. Och påverkan kan ske genom en liten gåva vid rätt tillfälle. Vidare så ville jag principiellt diskutera – problematisera – om mutbrott kan förekomma i relationen mellan journalister och makthavare, eller om det av meddelarfrihetsskäl är uteslutet att betrakta gåvor som mutor i sådana sammanhang.

I dagens SvD  (ursprungligen TT) presenteras en ny undersökning från BRÅ om korruption. Slutsatserna av rapporten som de presenteras i Svenskan är kanske inte så väldigt spännande. Det sägs att riktlinjer från arbetsgivare kan minska korruptionen och så sägs det litet allmänna saker om vilka det är som mutar och mutas mest. På BRÅ:s hemsida får man emellertid intryck av en betydligt mer intressant undersökning som tar ett helhetsgrepp på frågan om korruptionskultur. Rapporten finns att hämta ned gratis här.

***

För övrigt har jag själv blivit engagerad i ett internationellt forskningsprojekt om effekterna av korruption, där jag skall behandla de civilrättsliga konsekvenserna. Det här är spännande principfrågor. Kan medieföretaget A som förlorat intäkter till följd av att mutade makthavaren X enbart lämnat information till mutgivaren B kräva ersättning för denna förlust från X eller X arbetsgivare? Näe, säger de flesta svenskar instinktivt. Men varför inte? 

Det kan vara berusande med makt. Bokstavligen talat. Har man makt ökar sannolikheten för att bli bjuden på gratis champagne i baren. Eller i alla fall husets vin. Statssekreteraren Schenström lät sig nyligen bjudas på ganska mycket vin av en företrädare för näringslivet. Även om det inte brukar uttryckas så med journalister från kommersiella media. Men inte var journalisten där som privatperson. Det är ju TV4 som tar notan. Och att Schenström var i tjänst har klargjorts med omvälvande tydlighet. 

Av bilderna att döma så tyckte företrädaren för regeringen att det var en lyckad tillställning. Utan att insinuera det som tidigare insinuerades så framstod det klart som att skattebetalarnas företrädare hade en trevlig kväll, på det kommersiella företagets bekostnad. En nota på en tusenlapp är naturligtvis ett billigt pris för en nära relation med statssekreteraren. Även om det nu utvecklades åt ett annat håll. 

Korruption är ett allvarligt problem men inte bara i Burkina Faso eller Argentina, utan även i Sverige. Korruption handlar inte bara om husköp åt domare och ett fett kuvert med dollarsedlar till byggnadsnämnden. Det handlar lika mycket om det regionala bussbolagets chef som bjuder kommunalrådet på julbord, om en flaska whiskey från det globala spritföretaget till chefen för Systembolagsbutiken eller om säkerhetsbolagsföreträdaren som bjuder SL-chefen på nattklubb.

Korruption kan vara en kopp kaffe vid rätt tillfälle. Korrumperande är de åtgärder som påverkar relationen mellan makthavare och allmänheten utanför de fastställda kanaler som finns för sådan påverkan. Ibland kan det vara lika illa med sådan här ekonomiskt understödd vänskapskorruption som med det feta kuvertet med sedlar: De mer subtila korruptionskulturer som kan utvecklas, kanske särskilt i mindre svenska samhällen, är så svåra att genomskåda och att få tillträde till. Det har nog många nyinflyttade entreprenörer i svenska orter upplevt. 

Christer van der Kwast har fått mycket skit för sin förundersökning i Schenström-affären. Det har varit högt och lågt, omvartannat. Mest lågt. En obegåvad person på Expressens ledarsida tog sig till och med för att förlöjliga åklagarens hela karriär. Jag kan förstå att det här kan framstå som problematiskt för pressens företrädare om de trodde att det fanns särskilda bestickningsprivilegier för medias företrädare. Det verkar nämligen som om vissa journalister tror det, att det är mer okej att en reporter bjuder statsrådet på drinkar än om Ladbrokes eller Volvo gör det. Och som vanligt hamnar Journalistförbundet fel och attackerar rättsväsendet som undersöker brottsmisstanken utan att fundera över det för hela kåren farliga i att en journalist, åter igen på TV4, misstänks för ett förhållandevis allvarligt brott. Men även journalisternas gåvor kan naturligtvis vara bestickande. Hela syftet är väl just att skapa en relation med myndighetsutövaren, att få ett bättre läge än konkurrenten, att kanske få information före andra.

Att få en gräddfil till makten. Är inte det alltid mutans syfte?

Jag förstår inte hur någon demokratiskt sinnad person kan vara negativt inställd till att åklagaren undersöker  (se även här)denna historia. Gåvor från enskilda till höga makthavare i tjänst som slutar med omfamningar måste alltid genomlysas. Sedan kanske det i slutändan inte finns anledning att döma någon för brott, men det kan man ju inte veta förrän en undersökning har gjorts. Maria Abrahamsson har rätt (igen): Hur skulle det se ut om åklagarna undvek att utreda anmälningar av det här slaget, där de riktigt höga makthavarna står som misstänkta? 

***

Apropå bias. Christer van der Kwast arbetar på samma enhet som min pappa. Jag har dock aldrig träffat honom, tror jag. Och jag har inte frågat min pappa vad han anser om det här. Men det skall jag nog göra nu.

Mitt intryck är att polisen idag har givit upp kampen mot mycket av trivialbrottsligheten. Men det finns tydligen vägar för den som vill ha hjälp även med en enklare stöld – en liten dusör till den ansvariga polisen så går det lättare.

Förhoppningsvis är det inte så, men ibland fungerar det tydligen på just detta vis. I Lunds tingsrätt dömdes nyligen en polis som krävt smörgåstårta för att göra sitt jobb. Det är, precis som Maria Abrahamsson skriver i dagens SvD, mer tragedi än komedi. Blotta misstanken om att det går att muta sig till polisens tjänster är allvarlig i ett läge där många medborgare upplever att polisen inte längre sköter sin uppgift. Kling och Klang är roliga i barnböcker, i alla fall för femåringarna. Men när Kling och Klang blir verklighet är det inte kul alls.

(Men, för att inte fastna i klagospiralen, det finns många goda exempel också. Som detta.)

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter