Reflektioner från Breivik-rättegången: Domaren och dödsstraffet

Den andra rättegångsdagen i Breivik-rättegången inleddes med ett avbrott. En av domarna i målet hade strax efter terrorhandlingarna på Facebook sagt att Breivik förtjänade dödsstraff.

Ur ett mänskligt perspektiv är sådana här uttalanden förståeliga. Det måste vara tillåtet att reagera känslomässigt på en händelse som närmast blir ett nationellt trauma.

Men det är förstås inte lämpligt att efter ett sådant uttalande sitta som domare i en rättegång. Även i ett fall som Breviks, där skuldfrågan framstår som så klar och gärningarna som så fruktansvärda, måste domstolen inte bara sträva mot opartiskhet och neutralitet utan också efter att framstå som opartisk och neutral.

Det verkligt olämpliga är att inte domaren flaggat tydligare för sitt känslomässiga utfall i god tid inför rättegången. I en rättegång av det här slaget får redan en misstanke om att domarna inte lever upp till de krav som ställs på dem ett oönskat orosmoment.

Avskaffa nämndemännen (encore une fois)

Nämndemannafrågan fortsätter att utmana. Nu har frågan dykt upp efter att Nationaldemokraterna tagit plats i de politiska församlingarna. Expressen skriver bra om detta idag. Under rubriken ”Domaren är rasist” framhåller ledaren att det inte är Nationaldemokraterna i sig som är problemet, utan institutet med nämndemän som sådant.  Det är även min inställning: Det största problemet med nämndemän är inte att de kan komma från Nationaldemokraterna eller Sverigedemokraterna utan att de över huvud taget rekryteras bland de politiska partierna. Jag recyclar igen ett inlägg som jag skrev för en tid sedan efter att Kd lag ett förslag på hur man skulle kunna refomera lekmannadomarsystemet. Den otåliga läsaren kan hoppa till punktlistan nedan för en cliffnotes-version av mina argument.

Kristdemokraterna har lagt ett förlag på hur nämndemannainstitutet skall kunna reformeras. Förslaget innebär att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (Jakob Heidbrink skriver om det här ). [Ett sidospår: Jurysystemet uppfattas ofta som något typiskt amerikanskt men vi har faktiskt jury även i svenska rättegångar, nämligen vid rättegångar i tryckfrihetsfrågor.]

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt. Det finns dock fler problem – och det är när dessa problem ses tillsammans som nämndemannainstitutets orimlighet framträder tydligt.

• Ett centralt problem med nämndemännen är alltså den politiska rekryteringen. Domstolarna ska inte bara skipa rättvisa – rättssystemet skall också befrämja bilden av att det skipar rättvisa. ”Justice must not only be done, but must also be seen to be done”. Den politiska rekryteringen av nämndemännen utgör inte ett hugg i köttet på denna princip enbart när domaren rekryteras från ett extremparti, utan aktualiseras även annars. Kan den förmögna moderaten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av fackligt anslutna låginkomsttagare som aktivit arbetat för fördelningspolitik? Kan anarkisten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av äldre ärkekonservativa ledamöter? Svaret på båda frågorna är förstås: Kanske, men redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem. Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några tidigare framförda argument.
• Det största problemet vid sidan om den politiska rekryteringen är att nämndemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
• Forskning visar att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
• En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
• Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
• Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen. Men jurister är också människor. (Jag lovar!) Tanken att jurister på grund av sitt yrke avviker mer från ”allmänheten” än en nämndeman är fel i grunden eftersom det helt och hållet beror på vilken jurist vi tittar på, vilken nämndeman vi tittar på och vilken allmänhet vi vill jämföra med.
• Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Maria Abrahamsson motionerar

…och föreslår ett reformerat nämndemannainstitut.

Istället för att sätta plåster på rättsstatens tumör är det bättre att operera bort tumören

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

• Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
• Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
• En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
• Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
• Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
• Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Nämndemannadebatt

Så mycket blev väl inte sagt och själv kände jag mig mest trött och boring men här debatterar jag i alla fall nämndemännen med en S-politiker i Sveriges Radio P4 idag. Mer om programmet hittar du här.

Nämndemanna-debacle. Igen

”Mårten, jag måste tacka dig för att du vågar kritisera det heliga nämndemannainstitutet. Om allmänheten bara visste vilken skada de kan göra i domstolarna skulle tongångarna vara helt annorlunda.” Så sade domaren från en annan del av Sverige till mig nyligen. Nämndemännen är skadliga för systemet.

Och det vet vi ju sedan länge. Nu har det hänt en ”incident” igen. Den här gången i den stora kopplerirättegången. Se här och här. Med stor skada som följd. Är det inte dags att reformera detta en gång för alla.

Ordföranden verkar inte anse att det var så illa.

Här är en sammanfattning av mina tidigare argument.

Nämndemannadebatt

Nämndemannainstitutets vara eller icke-vara engagerar. Min inställning finns redgogjord för här och här. För den som är intresserad av en djupare diskussion i frågan kan jag tipsa om nedanstående arrangemang. Deltagare är utöver nedan nämnda Alhem även Maria Abrahamsson (SvD) och riksdagsledamoten Paul Lappalainen (c). Det kostar femtio spänn men det är det väl värt – det här handlar ju om rättsstaten. Typ.

Nämndemannainstitutet – vara eller icke vara? 

Internationella Juristkommissionen ordnar ett samtal om nämndemännens roll i Sveriges domstolar. Med utgångspunkt i det uppmärksammade Arboga-målet ger vi oss in i de svåra, men avgörande, frågorna kring utformningen av det svenska rättssystemet.

Hur rimligt är deltagandet av oskolade politiker i domstolarna? Vad skulle alternativet kunna vara till nuvarande system? Om institutet kvarstår, vilket inflytande bör i sådana fall nämndemännen ges?

Missa inte möjligheten att ta del av en av de viktigaste debatterna som ges i dagsläget om det svenska rättssamhället.

 

Moderator: Sven-Erik Alhem, Expertkommentator och f.d. Riksåklagare

Plats:       Södra Teatern, Mosebacke Torg 1-3, Stockholm.

Datum:    11 December

Tid:         19.00

En klassiker

Sovande nämndemän!

Nämndemän igen

Jag har ju tidigare varit kritisk (se här, här och här) mot nämndemannainstitutet och ser ju, som man gör när man redan har bildat sig en mening, den oväntade utvecklingen i det s.k. Arboga-målet. En av nämndemännen i målet har nu ”hoppat av” efter att i media givit uttryck för att hon redan tidigt i målet givit upp den för rättssäkerheten nödvändiga oskuldspresumtionen. (se DN, SvD och AB).

Nu är jag väl i och för sig inte helt övertygad om att det uttalande som den nu avhoppade nämndemannen gjorde verkligen skulle ha räckt för att jäva ut henne om det prövats. Vidare så behöver det inte betyda något för den fortsätta handläggningen av målet i tingsrätten. Sådant här händer ibland. Mitt eget mest flagranta exempel på det är från min tingsnotarietjänstgöring där en nämndeman blev så glad åt att se sin gamla kamrat i målsägandestolen att han gick och åt lunch med honom i en paus i heldagsförhandlingen.

Sådana här missar sker eftersom nämndemännen (oftast) inte skolats in i en förståelse för vad den dömande verksamheten innebär. De saknar helt enkelt tillräcklig kompetens. Det är inget karaktärsfel. Det är ur ett mänskligt perspektiv helt naturligt att nämndemannen i Arbogamålet till slut får svårt att värja sig mot medias frågor och hennes delvis förutfattade menignar är ur vardagspsykologisk synvinkel inte alls konstiga – det är självklart att såväl hon som många andra påverkats av den mediadiskussion som målet rörde upp redan innan förhandlingen inleddes.

Problemet är den bristande insikten om betydelsen av att upprätthålla respekten för domstolens roll, om betydelsen att hålla tand för tunga, om betydelsen av att vara en DOMARE satt att döma sina medmänniskor. Det är en oerhört ansvarsfull uppgift som kräver kunskaper och en rättsstatsideologisk insikt. Den kan saknas hos lekmännen.

På TV4 Morgon så svamlar jag ur mig något kring detta principiella problem idag.

Varför jag är emot lekmannadomare

1: Institutet med lekmannadomare bygger på en arrogant och föråldrad syn på juridiken. Varför har vi inte lekmannakirurger, lekmannafysiker eller lekmannaqueerteoriprofessorer? För att det kräver kompetens.

Juridiskt beslutsfattande kräver också kompetens. Det kräver kunskaper, specialistkunskaper. Att sitta i domstol i ett brottmål handlar inte om att titta, riktigt noga, på den tilltalade och sedan med sitt sunda förnuft komma fram till om hon ”gjort det” eller inte. Det handlar om att applicera ofta tekniskt svårförståeliga regler och begrepp på verkliga situationer. 

Fråga vem som helst vad ett ”åberopande” är, vad nödreglerna innebär, hur dagsböter räknas ut, vad compensatio lucri cum damno betyder. Det behövs kunskaper.  

2: Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.

3: Kan någon ge ett gott exempel på när lekmannadomarna faktiskt gjort nytta? Jag kan, men vill helst inte, ge många exempel på motsatsen, när lekmannadomare velat fälla personer som sedan friats och som i en rättsstat borde friats. Här finns det förstås ett argument som tilltalar vissa av lekmannadomarnas försvarare: Fler personer borde fällas, även om det finns tvivel. Den inställningen är obehaglig.

4: Ett argument, sammanhängandes med de ovanstående och som kan uppfattas som elitistiskt bland jurist-bashers: Jurister fostras i rättssäkerhetsideal och förutsebarhetstanken under sin utbildning på ett sätt som få andra gör. Betydelsen av ”hellre fria än fälla” framstår som större för jurister än andra. Rättssäkerhetsvärderingarna ligger ofta djupt hos jurister och tenderar att få betydligt större vikt i avvägningar mot andra värderingar än hos gemene man. En sådan intellektuell och moralisk fostran är enligt min mening viktig för en god domare.

5: Nämndemannainstitutet bygger på en tanke om att jurister, eller i alla fall juristdomare, är avvikande från folket i övrigt. Men bortsett från den juridiska kompetensen så är jurister som folk är mest. Vi röstar, skaffar barn, blir förälskade, somnar framför teven, granskas av myndigheter, blir sjuka och arbetslösa och i slutändan så drabbas vi av samma snöpliga slut som alla andra. Vad mer specifikt är det som gör att juristen till skillnad från politikern antas vara diskvalificerad från att representera ”vanligt folk”? Vi jurister har olika bakgrund och värderingar. Vi är inte en homogen konservativ klump. Vi dricker inte blod tillsammans och vi röstar inte alla på M. Vi röstar på olika partier (även om jag i och för sig tror att extrempartierna är ganska ovanliga val bland juristdomarna – det kanske är sådana perspektiv som juristerna inte kan representera?) Vi är strejta eller gay, vi är ljusa eller mörka, ateister eller troende, närsynta eller skarpsynta. Jurister och domare är också en del av folket. Jag lovar.

6: Det är ett försvinnande fåtal fall där lekmannadomarna i praktiken har någon betydelse alls för den sakliga utgången av ett mål. I praktiken är det alltså främst som en symbol som vi har lekmän i domstolarna. Är det rimligt? Är det värt pengarna? Kan inte partierna hitta andra sätt att uttrycka sådana symboliska värden?

7: Som jurist FÅR jag inte vara nämndeman. Min kompetens gör att jag diskrimineras. Varför skall jag diskrimineras från att vara nämndeman bara för att jag har en utbildning? Är det förenligt med tanken att alla ämbeten skall utses efter påverkbara faktorer som förtjänst och kompetens?

8: Om det nu är så att det är väldigt viktigt med lekmän i domstolarna – varför har vi då inte bara lekmän i domstolarna? Varför inte införa folkdomstolar på riktigt? Det har prövats i andra länder. Med risiga resultat, i och för sig, men om man nu menar att en djupare förståelse av juridiken skall underkastas det folkliga inflytandet så är det kanske resultat som är acceptabla för att åstadkomma ett verkligt folkligt inflytande över även domstolarna. Eller?

9: Min uppfattning är att samhället behöver en funktionsfördelning och en maktfördelning. Domstolarna skall vara oavhängiga de strömningar som råder för stunden och skall, idealt, stå för en balanserad och neutral granskning utifrån av folkvalda i förväg och förutsebart nedlagda regler och principer.

I en sådan samhällsvision skall politiker inte sitta i domstolarna.