You are currently browsing the tag archive for the ‘rättssäkerhet’ tag.

”Bara en jurist bryr sig om sånt”

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.

Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga. I gårdagens krönika kanske jag inte uppfyllde dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.

Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna. Men i detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.

Krönikan

Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:

”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Där­emot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.

Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.

VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.

I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott. I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall. Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”

Utveckling

Låt mig utveckla detta något. Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet. 

Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat. Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna. Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?

Inget brott utan lag

Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav. Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.

Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott. Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.

Inget straff utan bevis

Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda. Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott.

Oskuldspresumtion

En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.

Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.

Tillbaks till fallet

Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)

Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. Genom att döma VD:n för även dessa brott, 750 brott, så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.

En jämförelse

Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.

Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning. Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)

Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.

En morot till konspirationsteoretikern

En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.

Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.

Ett avslutande litteraturtips

Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många fall som kan tas upp i det sammanhanget. En uppfriskande artikel är Suzanne Wennbergs  Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.

Annonser

Igår höll jag ett föredrag för föreningen ADBJ. En av de frågor som kom upp var domares informationsfrihet. Sveriges domare får tydligen fortfarande inte använda vilka informationskällor som helst – Facebook får domarna sköta på fritiden till exempel. Vilket är konstigt eftersom det begränsar domarnas möjlighet att få tillgång till möjligtvis användbart material. Men det är än konstigare att ingen – vare sig domare eller samhällsdebattörer – reagerar på hur domares informationsfrihet beskärs. Tidigare skrev jag en litet längre text i ämnet på ett annat ställe. Klistrar in den här.

*

Domares självständighet är ett centralt demokratiskt värde. Men varför är det ingen som bryr sig?

Det här blir långt. Men häng med! Det finns en punchline som är fundamental för den som bryr sig om rättssäkerhet och motvikter till majoritetens makt. Att det ens behöver bli så här långt beror på att svensk politisk debatt har stora brister. Vissa är kända. Polariseringen och frånvaron av gränsöverskridande samtal. Bristen på sakkunskap. Den sure f.d. SR-mannen på Dagens Arena. Men en av de största bristerna är inte bara en frånvaro av en insikt utan bristen på insikt om att det är en frånvaro av insikt.

Varför finns det ingen som talar om domaren? ller rättare sagt: Varför finns det ingen som talar om domarens och domstolens centrala men alltmer utsatta roll i det demokratiska systemet?

I ett av de första numren av tidskriften NEO skrev Nicklas Lundblad – nu policychef på Google i USA – om det besynnerliga faktumet att Högsta domstolen i Sverige är så anonym. Det är en viktig poäng. HD är ett maktcentrum. Maktcentra ska alltid bevakas. Men en lika viktig poäng är att domstolarna i allmänhet är så anonyma. Det är än mer besynnerligt. Domaren är garanten mot samhällets övergrepp i demokratin. En essentiell aspekt av en stat som respekterar rättigheter. Det är domaren som i en rättsstat utgör bufferten mellan individen och förtrycket.

Delar man uppfattningen, att individuella rättigheter är skyddsvärda även när kränkningen av dem kan leda till vinster för kollektivet så borde man alltså älska domaren. Men var finns kärleken för domaren i den svenska politiska debatten? Ingenstans, that’s where. Och det är en brist. Domaren behöver lite kärlek i sin utsatta position. Domaren behöver några fler pundits som är beredda att backa upp ämbetets oberoende och självständighet. Domaren behöver fler försvarsadvokater som förklarar vikten av domarens frihet.

Domare har olika roller i olika system. En domare från ett asiatiskt land frågade nyligen vilket straff svenska tingsrättsdomare drabbades av när deras domar ändrades i andra instansen. Fick de fängelse eller bara en disciplinpåföljd? Så ser det ut i diktaturer. Men i en rättsstat får domaren inte bara bestraffas av staten – hon får inte heller begränsas och bör enbart i undantagsfall kritiseras.

Så låt mig berätta några historier om domares självständighet från det område där dessa aspekter idag blir som tydligast, nämligen informationsfrihetens område. En fri och självständig domare åtnjuter en informationsfrihet som enbart i extrema fall får begränsas. Men så fungerar det inte idag. Låt mig på detta spår först berätta en historia om en fågel som aldrig flög.

Den hette MÅHS, och var domstolarnas datoriserade målhanteringssystem. Det var inte så länge sedan, mindre än tio år sedan, som domstolarnas centrala datasystem för hantering av mål hade alla karakteristika av ett system från det gamla östblocket. Att ordet ”nomenklatur” – de straffrättsliga uttryck som av rättssäkerhetsskäl är på förhand givna (döms man för ”mord” så kan domaren inte kalla det för något annat än just ”mord” – synonymer eller utläggningar är av rättssäkerhetsskäl otillåtna i det sammanhanget)  låter så likt det sovjetiska begreppet ”nomenklaturan” gjorde sitt till för att få informationssystemet att framstå som något från andra sidan järnridån. Dessutom var det grått, tunggrott och frustrerande. Detta var ändå mindre än tio år sedan. Men det var inte bara grått, tunggrott och frustrerande. Det var också rättsstatsvidrigt.

”Rättsstatsvidrigt” är förstås tillspetsat. Men samtidigt helt adekvat. De centralstyrda målhanteringssystemen medförde nämligen en begränsning i domares frihet och självständighet. Det var inte så många som reagerade på denna, såvitt nu jag minns. Kritiken som riktades mot systemen tog främst sikte på att de var gråa, tunggrodda och frustrerande. Och ganska många seniora domare fann nog anpassningen till den automatiska datahanteringen i sig som svår. Hur använder man TipEx i ett datasystem? Men bortom de futtigare klagomålen fanns den stora principiella frågan: Är det acceptabelt i en rättsstat att en myndighet eller en IT-enhet tillåts styra domare i deras formuleringar, deras stilistik, deras uttryck?

Nota bene: Det var inte bara nomenklatur som var förinlagt i systemet utan även formuleringar som inte behövde vara likadana för alla domstolar. Ett uttryck som jag vet att många domare retade sig på i systemets default-formuleringar var passusen om att kostnaderna ”för försvaret” skulle stanna på staten. Det är ju självklart. Inte kan den tilltalade förväntas bekosta det svenska försvaret – det kostar miljarder! Men nu var det inte det som var tanken bakom formuleringen som egentligen tog sikte på kostnaderna för försvararen. Det märkliga ordvalet kom genom att ha inlagts i förväg att ingå i åtskilliga domslut som aldrig skulle formulerats på det sättet om domaren hade fått skriva fritt.

Att domaren inte får välja sina ord kan tyckas hamna ganska längt ned på listan över nyckelfaktorer för en domares självständighet. En annan besökande domare, från ett östeuropeiskt land, frågade mig nyligen om svenska domare erhöll gratis och säker bostad av staten. Nej, varför skulle hon få det, frågade jag. För att skydda hennes integritet vid intrång från polisen om hon dömt ”fel”, förklarade han. I ett sådant sammanhang är en mild språklig myndighetsstyrning inte så mycket att bråka om. Men vi lever inte i ett sådant sammanhang. Vi lever här och nu. Och här och nu borde svenska domare räta på ryggen och kräva sin informationsfrihet.

I en rättsstat bör domares rätt till sitt eget språk betraktas som en del av ett centralt ideal: Domarens självständighet och frihet. Och det är ett ideal som bör värnas både i detaljerna och på de höga principnivåerna.

Sedan jag lämnade domstolsvärlden efter notarietjänstgöring för tio år sedan har en digital revolution inträffat. Världens kunskaper och irrläror ligger vid våra fingertoppar. Våra vänner och fiender finns i sociala nätverk, nätverk som innebär fantastiska möjligheter men även vissa faror. För domaren finns det fantastiska möjligheter att få intryck och kunskaper som tidigare var otillgängliga eller förgängliga.

Moderna domare omfamnar den nya tekniken och sträcker ut tentaklerna i sina Facebook-nätverk, läser om utländsk praxis på bloggar, tar del av uppdateringar från Europarätten via Twitter-flöden. Eller, om det känns alltför långtgående: Googlar fram information och skickar e-mail till kollegor med principiella frågor. Sådana domare har ett bättre underlag för sin maktutövning än domare någonsin haft tidigare.

Om de tillåts vara fria. Men de tillåts inte vara fria.Och i det uppkopplade samhället är hoten mot domares informationsfrihet av ett annat slag och farligare än tidigare. Domare får idag t.ex. inte använda sig av Facebook på sina arbetsplatser. Faktum är att informationen till och från domaren står under en myndighets centrala granskning. Det här är ingen skitsak. Domare är inte vilka arbetstagare som helst. Jobbar jag på Volvos kontor så är det helt naturligt att min arbetsgivare får bestämma hur jag ska använda deras informationssytem, datorn. Men domare är inte sådana arbetstagare. Domarens suveränitet är av allmänt intresse. Deras frihet är ett demokratiskt värde.

När en domares tillgång till sociala nätverk begränsas så är det också hennes självständighet och frihet som begränsas. När en domares Google-sökningar riskerar att hamna i ett granskande myndighetsfilter kringskärs hennes autonomi. Och det är inte ett så väldigt långt steg från en sådan frihetsinskränkning till att en domare också anpassar sitt beteende av oro för reaktioner. Är vi säkra på att den domare som känner att hennes Google-sökningar granskas vågar vidta kanske berättigade sökningar kring Vit Makt-musik och rasistiska rörelser inför ett brottmål rörande hets mot folkgrupp? Kan den domare som vill testa sanningshalten i uppgifterna från en tilltalad i ett mål om barnpornografi om att han hittat pornografin genom att söka på webben känna sig säker på att inte sökningarna leder till problem?

I en rättsstat ska domaren inte behöva oroa sig. Hennes frihet till information går hand i hand med hennes självständighet. Och denna informationsfrihet borde försvaras oftare och mer högljutt. Det är inte acceptabelt att med vaga hänvisningar till säkerhetshot stänga av domare från delar av Internet.  Det borde tvärtom vara självklart att domare ska få söka sin information var hon vill så länge det inte är helt omöjligt. I informationssamhället är skyddat av en domarens dator – och vad hon gör med den – central för hennes autonomi. Och idag är det inte bara domarens stilistik och rätt att få ändra märkliga formuleringar som står på spel.

Utan hennes integritet.    

Jag gillar inte bilden men texten blev inte så dum: Rättssäkerheten sitter i detaljerna, krönika i domstolsorganet Domkretsen finns här.

”The phrase deus ex machina (Latin IPA: [ˈdeːus eks ˈmaːkʰina] (literally ”god out of a machine”) describes an artificial, or improbable, character, device, or event introduced suddenly in a work of fiction or drama to resolve a situation or untangle a plot”

Det finns en övertro på att verktyg av olika slag kan ersätta de mänskliga överväganden som en säker rättsskipning kräver, att maskinen kan ge svaren på frågorna. Det anmärkningsvärda med att det nu visar sig att polisens utrustning för att fånga in rattfyllerister varit bristfällig är inte att det är fel på utrustningen. Det händer att det är fel på teknisk utrustning. Det händer att någon ställer in den felaktigt. Men det anmärkningsvärda är att en teknisk utrustning tillåtits få sådan betydelse i rättsskipningen. Kanske kan det här leda till ifrågasättande även när det gäller tillförlitligheten av andra typer av utrustning, närmast till hands ligger väl de kameror som poliser använder sig av för att mäta hur fort någon kör.

Med jämna mellanrum dyker beskyllningen om ”ministerstyre” upp. Uttrycket tar sikte på situationer där ett statsråd på ett otillbörligt sätt lagt sig i ett enskilt förvaltningsärende. Uttrycket innebär en kritik. Regeringen skall inte lägga sig i enskilda ärenden; myndigheternas tjänstemän skall inte behöva känna sig påverkade att fatta något visst beslut eller vidta någon viss åtgärd enbart för att en politiker anser det. Ministerstyret är i strid med den grundläggande funktionsfördelning som de demokratiska processerna förutsätter. Regeringen kan göra mycket men den skall hålla sig borta från enskilda socialbidragsärenden eller en bygglovsansökan i Tranås. Litet maktdelning finns även i Sverige.

 Men om ministerstyret är illa ur ett sådant perspektiv så finns det saker som är värre. Det finns få företeelser som jag ur ett demokratiskt perspektiv tycker så illa som när framträdande politiker – allra värst är riksdagsledamöter – kritiserar domstolar för hur de av avgör ett enskilt ärende. Domstolarnas oavhängighet får inte ifrågasättas. Domarens autonomi är grundstenen för rättsstaten. Om politiker har ett problem med hur domstolarna dömer så får de försöka att ändra lagarna. De skall däremot hålla sig borta från enskilda domstolsprocesser.  

I dag på DN Debatt stormar Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson, framträdande företrädare för statsministerns parti, mot domstolarna. Eller i alla fall mot en domstol. Länsrätten ”saboterar” kampen mot krogfusket, menar Kristersson. Debattartikeln är ur konstitutionell synvinkel rent hemsk. Istället för att använda sig av de verktyg som han har som företrädare för det riksdagsparti som dominerar i regeringen så väljer Kristersson att attackera domstolarna. Istället för politiska processer så väljer han att underminera domstolarnas ställning. Jag kan bara inte förstå det. Det är ju självklart att sådant här fastnar i huvudet på den domare som nästa gång skall hantera ett ärende av sådant här slag. Det finns därtill ett konspiratoriskt drag över kritiken: Kristersson verkar till och med tro att det finns någon typ av medveten agenda hos Länsrätten med stöd av staten förstöra hans alkoholpolitik. (Som i och för sig kan ha fog för sig.)

 

I grund och botten så verkar det handla om en bristande insikt om rättsstatens förutsättningar. Debattartikeln avslutas med följande ord: ”Ge bra service till krogar som gör Stockholm till en storstad att vara stolt över. Och sätta tydliga gränser för vad vi inte accepterar. Om staten genom sina domstolar har en annan uppfattning, vill vi gärna veta det.”

 

”Staten genom sina domstolar.” Kristersson verkar tro att domstolarna fungerar som vilka myndigheter som helst, att de är till för att på ett effektivt sätt föra ut en politik. Så mycket för idealet om domstolarnas oberoende.

 

Vad hände med de moderater som läste Hayeks Frihetens grundvalar?

 

Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.

Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)

Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.

Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.

Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt. 

**

Idag fortsätter förhandlingen.

I DN:s artikel om våldtäktsåtalet mot den skånska plastikkirurgen illustreras en sak med rättegångar som kan förvåna personer som inte är så insatta. I rättegången har nämligen den för brott anklagade läkaren ändrat sin story, enligt DN, från tingsrätten (där han dömdes) till hovrätten. Den kvinna som sitter som målsägande, brottsoffer, i rättegången,  beklagar sig genom åklagaren över att läkaren kan ”ljuga hur mycket som helst”. DN:s reporter verkar finna det här anmärkningsvärt i intervjun med åklagaren:

DN: Men kvinnan får inte ljuga?
Åklagaren: – Nej.
Men han får ljuga hur mycket som helst?
– Ja.

***

Och så är det. Den som är anklagad för ett brott kan ljuga hur mycket som helst. Det är inte ett brott att ljuga i domstolen för den som är anklagad för ett annat brott. Den tilltalade – den som är anklagad för brott – kan alltså inte dömas för mened. Om däremot ett vittne ljuger så begår hon mened, vilket är ett allvarligt brott. Varför är det då så?

Varför är det tillåtet att den person som ofta senare döms för brottet kan sitta och blåljua i domstolen? Ja, det bottnar i rättssäkerhetstankar. Den som är misstänkt för ett brott skall ha rätt att försvara sig med alla medel som finns.

Tillägg: Även målsäganden kan i allmänhet ljuga. Brottsoffret hörs inte under ed, till skillnad från vittnen.

***

”Ren efterhandskonstruktion” säger åklagaren under förhandlingen.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser