You are currently browsing the tag archive for the ‘oskuldspresumtion’ tag.

”Bara en jurist bryr sig om sånt”

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.

Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga. I gårdagens krönika kanske jag inte uppfyllde dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.

Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna. Men i detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.

Krönikan

Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:

”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Där­emot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.

Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.

VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.

I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott. I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall. Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”

Utveckling

Låt mig utveckla detta något. Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet. 

Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat. Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna. Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?

Inget brott utan lag

Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav. Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.

Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott. Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.

Inget straff utan bevis

Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda. Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott.

Oskuldspresumtion

En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.

Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.

Tillbaks till fallet

Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)

Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. Genom att döma VD:n för även dessa brott, 750 brott, så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.

En jämförelse

Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.

Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning. Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)

Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.

En morot till konspirationsteoretikern

En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.

Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.

Ett avslutande litteraturtips

Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många fall som kan tas upp i det sammanhanget. En uppfriskande artikel är Suzanne Wennbergs  Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.

Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort – inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.

Nu har han häktats också för koppleri.

Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.

Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse.  Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.

Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.

Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias för alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.

För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.

Anna Odell åtalas, enligt Björn Wiman, för två av brottsbalkens ”mest perifera paragrafer”. Det är en lustig formulering. Jag vet inte om han menar att de är undanskymda rent redaktionellt eller kanske att de inte används så ofta. I sådana fall kan även folkmord och ödeläggelse beskrivas på samma sätt. Men det betyder inte att det är brott som inte förtjänar lagföras.

Wiman fiskar nämligen efter samma sak som många andra har gjort, om än det på kultursidorna ofta inlindas i dubbelprat och metaforer, nämligen att Anna Odell inte borde ha åtalats även om hon begått brott. Vissa spekulerar kring att hon inte hade åtalats om hon var man, eller journalist eller haft några andra egenskaper som hon inte har. Spekulationerna åsido: Det är en konstig och elitistisk inställning att bara för att man är en sådan person som kultursidorna skriver om så skall man inte bestraffas om man bryter mot lagen. Det är också en märklig inställning att bara för att andra som begått ett brott lyckas undgå bestraffning så skall också den som faktiskt fångas in och åtalas slippa undan. A queer view of fairness.

Om Odell faktiskt begått något brott vet jag dock inget om. Jag har inte varit närvarande vid förhandlingen. Och till dess kan vi, för smaklighetens skull, utgå från att hon är oskyldig.

Kusligt sammanträffande. Idag satt jag och letade efter en referens i Peter Singers tänkvärda och ganska otäcka Praktisk etik. Singer behandlar olika situationer när det är rätt att döda eller kan vara det. Eutanasi, abort, dödande av djur skärskådas med den obarmhärtiga konsekvens som en filosof kan unna sig.

Samtidigt har vi ett fall av påstått barmhärighetsmord i Sverige. En läkare vid ett sjukhus påstås ha dödat ett spädbarn. Om det nu stämmer – läkaren menar tydligen att det är helt ogrundat. Sjukhusets personal ställer sig bakom läkaren, skriver DN, vilket i sig framstår som litet kusligt om man inte var personligen närvarande. Hur kan man veta vad som hänt? Vissa beklagar sig över hanteringen, som väl i och för sig inte är helt onormal när det gäller mordmisstankar. (Det finns en litet ofräsch underton om att en mordmisstänkt läkare av något slags statusskäl borde behandlas annorlunda än den mordmisstänkta ICA-handlaren eller skoleleven.)

Andra säger att läkarna blir oroliga. ”Om en kollega kan anklagas för mord så kan även jag bli anklagad”. Den risken borde man kunna hålla nere genom att inte döda någon. För det är nämligen just mord och inte någon annan form av dödande som påstås ha skett. Som misstankarna formulerats verkar det i alla fall inte som att den nu anklagade läkaren beskylls för att ha stängt av livsuppehållande utrustning utan för att genom någon form av aktiv handling orsakat döden, sökt döden. Det torde vara väldigt ovanligt vid sjukhusen och det är ovanliga misstankar mot sjukvårdspersonal.

Det är däremot inte helt ovanligt att sjukvårdspersonal anklagas för att på andra sätt ha orsakat dödsfall. Själv satt jag som åhörare genom ett mål där en sjuksköterska var åtalad för vållande till annans död efter att en dialysbehandling gått snett. Från skadeståndsrättens värld känner vi till 2003 års fall där en läkare opererade en patient sittande som därigenom avled vid en blödning. DN tar upp några andra fall här. Men som sagt, mordanklagelser är ovanliga.

För mord krävs det någon form av uppsåt att döda. Det är något helt annat än att av slarv koppla in dialysmaskinen fel. I fallet så kan ett mord till synes föreligga enbart om det faktiskt var ett medvetet dödande som skett. Och om det är ett medvetet dödande så hjälper det inte läkaren i sak att hon kan ha haft ett gott syfte. Det kan påverka påföljden, till viss del, men inte själva ansvaret.

Men om detta vet vi ingenting ännu. Kanske är det ett missförstånd bestående i en bristande kompetens att tolka de medicinska processerna från rättsväsendets sida.  Kanske är läkaren helt oskyldig, vilket vi förstås alltid skall förutsätta tills domen fallit.

Under tiden kan vi fundera över den klassiska moralfrågan i dess juridiska inkarnation. Varför ser rättsordningen så strängt på post-natala barmhärtighetsmord och så liberalt på abort även sent i graviditeten?

**

Nu är läkaren häktad  av tingsrätten på sannolika skäl misstänkt för mord. Tingsrätten menar med andra ord att det i nuläget finns ganska starka misstankar mot läkaren. Det är det som ”sannolika skäl” betyder. Det kan naturligtvis fortfarande vara fel i sak. Häktningen skall överklagas, säger hennes försvarare.

Av intervjuerna med åklagaren att döma verkar det dock inte ha varit avsikten att läkaren skulle gripas under så dramatiska former som skedde.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter