Det har varit bråda dagar för chefen för åklagarmyndighetens korruptionsenhet Gunnar Stetler. Först kulminerade drevet mot Sofia Arkelsten med Stetlers beslut att inte inleda förundersökning. Igår gjordes klart att inte heller Mona Sahlin – som hårt kritiserat Arkelsten –  behövde genomlida en förundersökning. Det senare beslutet var kanske inte lika uppenbart som det tidigare. Sahlin hade nämligen placerat sig själv i den kategori av möjliga mutbrott som Stetler någon dag tidigare skisserat i sin strävan att pedagogiskt förklara skillnaden mellan det tillåtna och det otillåtna: En gåva ska vara tråkig för att vara safe.

Ju roligare, desto större risk för brott. Så enkelt är det förstås inte, men det var ett lovvärt försök att kort förklara de notoriskt svåra mutbrottsreglerna. (Regler som ytterst Mona Sahlin och Sofia Arkelsten har ansvaret för.)Trevliga gåvor påverkar ofta mer än de trista. En kväll på cirkus är farligare än ett studiebesök på renhållingsverket.

Efter Arkelsten och Sahlin har det rests krav på att ta fram en beteendekod för riksdagsledamöterna. För nog skapar det misstro, när partiledaren och lagstiftaren bjuds på en trevlig upplevelse värd 7500 kr, utan att gåvan behöver redovisas på något sätt.

Riksdagens ledamöter diskuterade saken igår och kom fram till – tata – att det inte finns något behov. Det behövs inga mjuka normer, av det slag som finns inom alla andra segment av samhället. Det är en väldigt konstig inställning. Den signal lagstiftaren sänder ut är att det inte behövs några andra regler än förbudsreglerna. Att allt som inte är kriminellt är tillåtet.

Att juridikens regler är alla beteenderegler som behövs.