Tidigare har det ofta sagts att kungafamiljen levt i en medialt fredad zon. Med undantag för något haveri i veckopressen var kungafamiljen fredad från pressens privatlivssnaskande. Till viss del har det nog stämt. Till viss del har media därvid också brustit i sin granskande uppgift. Kunafamiljen är en maktkraft och en gren av staten. Den granskning som media har utsatt politiker för har kungafamiljen sluppit. Intervjuer med kungafamiljen brukade vara övningar i servilitet.

Men så kom den ”avslöjande” boken om kungen för någon vecka sedan. I boken påstås bland annat att kungen skulle ha haft affärer med kvinnor. En av dessa, Camilla Henemark, är namngiven. Och så gick proppen ur. Den press som tidigare ägnat sig åt att slicka hovets skor har nu gått över till att fullständigt frossa i kungens påstådda otrohet. Kvällspressen frossar i detaljer som de väl fått betala för att få fram. Sociala media (bloggosfären) hakar på i frossandet. Kulturjournalister bidrar med häpnadsväckande slutsatser att bokens spekulationer visar det tragiska i att vi lever i ”ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar” (sic!). [Notera dock att vare sig DN eller SvD tagit upp saken på ledarplats, vilket hedrar opinionsjournalisterna.] Själv tycker jag att debatten efter boken visar något helt annat. Att vi lever i en kultur där det saknas spärrar för hur mycket man är beredd att sätta sig till doms över andra människors privatliv på väldigt lösa grunder och dessutom är beredd att döma andra människors livsföring offentligt.

Kungen är en maktfaktor. Hans makt ska granskas. Men hans makt granskas inte nu. Den har inte granskats tidigare och den granskas inte heller nu. Vad som granskas är det privata livet som människan kungen, bortom ämbetet, lever. Har kungen varit otrogen? Inte vet jag. Men jag vet en sak: It’s none of my goddamn business. Det har jag inte med att göra. Som medborgare blir jag uppröd om kungen skulle ta emot mutor eller ägna sig åt brott. Men hans eventuella otrohet är ingenting som jag har med att göra.

Som vanligt numer är det Expressen som eldar på, genom de detaljerade berättelser som Camilla Henemark bjuder på. Som vanligt så är det Expressen som alltmer utarmar möjligheten att försvara den starka svenska tryckfriheten. Det är inte för det här som vi medborgare gav medierna unika och grundlagsskyddade privilegier. Det här är inte granskning. Det är blodtörst.

Det börjar förstås bli tjatigt, men det måste sägas även i det här sammanhanget. Kungen är som människa berättigad till en skyddad sfär, ett privatliv inom vilket vare sig medier eller andra har rätt att snoka. På Justitiekanslern börjar man kanske skruva på sig. Det som nu händer är nämligen att svenska massmedia ådrar svenska skattebetalare en skuld. Publiceringarna om kungens privatliv är skadeståndsgrundande, men troligen inte för pressen – vars skydd är vidsträckt – utan för staten.

Det följer av det famösa Europadomstolsfallet Caroline von Hannover mot Tyskland. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

Bristerna i integritetsskyddet är större i Sverige än i Tyskland, i bemärkelsen att en Caroline skulle ha än sämre tillgång till rättsmedel mot pressens övergrepp i Sverige. Sådana brister medför att staten går in som ansvarig i pressens ställe (jmf. NJA 2005 s. 468). Att snaska i kungens påstådda otrohetsaffärer, som inte på något vis är olagliga om de är sanna, framstår enligt Caroline-principerna som uppenbara integritetskränkningar. Pressen måste ha långtgående möjligheter att genomlysa monarkens affärer och hans handlingar. Men redogörelser för kungens påstådda snedsteg är ingenting som kan motiveras med sådana argument. Det är en sak för kungen och hans familj. Inte för oss andra.

De tidningar som nu tävlar om hur långt man skall gå i redogörelserna tycks helt ha glömt bort att kungen inte bara är kung. Han är också en människa, hans familj består också av människor. Människor förtjänar att behandlas med respekt. Snaskandet i kungens privatliv är ovärdigt.