You are currently browsing the category archive for the ‘konspirationsteorier’ category.

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

Annonser

Dagens Juridik lanserar nu en ny version av sin sajt. Det var på tiden, tycker de av oss som letat efter gamla inlägg på sajten och förbannat avsaknaden av en begriplig struktur. Men nu skall det fungera bättre och det ser snyggt ut.

Själv skriver jag ibland krönikor för DJ och har med en idag, med några iakttagelser utifrån TPB-målet.

Assangehistorien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.  

Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.

Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.

Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.

När studenter klagar över att de utsätts för ”propaganda” på universitetet ringer alla mina varningsklockor. Inte sällan så är ”propagandan” bara att läraren uttryckt en från studenten avvikande åsikt. Men också för att det i viss mån är just propaganda som vi universitetslärare borde leverera till våra studenter. Propaganda är väl inte något annat än övertygade redogörelser av våra respektive undersökningsområden utifrån utgångspunkter som vi genom vår forskning kommit att acceptera som överlägsna andra utgångspunkter. Det där är litet överdrivet, men det är en överdrift som är motiverad av att beskyllningar om propaganda ofta bidrar till den allmänna hotbild mot universitetets frihet som under en längre tid växt fram i olika fronter. Det är oerhört viktigt att vi tillåter lärare vid universitetet att ha skilda åsikter, även sådana åsikter som många för tillfället kan anse är olämpliga.

Den engagerade läraren kan ofta misstas för propagandisten – och det är en risk som det är viktigt att ta. Ingen är betjänt av en universitetsundervisning som låter neutralitetsidealet överskugga teoretiskt grundade övertygelser. Själv har jag till exempel svårt att ge positiva bilder av rättsekonomiska perspektiv på rätten, eftersom jag finner dessa teoretiskt och moraliskt orimliga. Jag kan försöka och jag försöker ibland men oftare försöker jag redogöra för varför jag anser att detta perspektiv enligt min mening är orimligt, liksom den utilitarism som perspektivet vilar på. Men det här är min uppfattning. Andra anser att jag inte fattat någonting. (Förmodligen helt sant men även den ignorante har rätt, ibland.) Därför är det viktigt att det finns lärare med olika utgångspunkter, med olika perspektiv, så att studenterna själva – universitetsstudenter är vuxna och klarar av att bilda sig egna uppfattningar – kan välja vilket perspektiv de tycker framstår som rimligast.

Det finns dock vissa krav som kan ställas på oss lärare vid universiteten. Ett krav som inte ställs tillräckligt ofta på lärarna i juridik är att vi borde redogöra för våra teoretiska och ideologiska uppfattningar, så att studenterna vet ”varifrån vi kommer”. Om en juristlärare är en övertygad anhängare av den ideologiskt orienterade rättsdogmatiken (jo, det finns en sådan – den är till och med vanligt förekommande) så bör man kräva att hon förklarar varför, vilken ideologi hon därmed projicerar, och varför den är överlägsen andra, seriösa alternativ.

Det viktigaste kravet är dock att vi inte medvetet får glida på fakta, eller sätta upp skygglappar för sanningen. Vi får inte (medvetet) säga att HD har dömt till X fördel om domstolen dömde till X nackdel. Vi får inte ljuga.

Apropå det: Här finns en redogörelse som manar till eftertanke.

(Jag älskar det uttrycket: ”Manar till eftertanke”. Frågan är om inte användandet av det uttrycket än mer än min nyvunna faiblesse för att dricka kaffe i kopp med fat är det som kommer att placera mig i medelåldern.)

Det var inte så många som uppmärksammade en paradox som inträffade förra veckan. Först uppmärksammades vi på att Sverige är sämst i hela OECD på maktdelning. Regeringen dominerar totalt, enligt den undersökning som moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson presenterade.

Som ett av få länder saknar Sverige en författningsdomstol. Vi saknar en grundlag som ger en reell möjlighet att pröva lagförslags förenlighet med mänskliga rättigheter. Vi saknar tillräckliga möjligheter att tvinga fram folkomröstningar. Vi saknar med andra ord rättsliga medel för att kontrollera den yttersta maktutövningen.

Fokus påstod samma vecka, under rubriken ”Här sitter makten” – med en bild på en sittande justitiekansler – att juristerna har ”tagit över” makten i samhället. Av rubrikerna framstår det som närmast revolutionärt: Juristerna har trängt in i politiken och tagit makten, genom samlade krafter. Men någon revolution har inte skett. ”Juristerna” har inte tagit makten.

Faktum är att juristerna har alldeles för litet makt. Tesens stöd är minst sagt klent, vilket åskådliggörs av ett det är JK som får stå i fokus. Justitiekansler Lambertz har i och för sig varit mer synlig i media än tidigare innehavare av ämbetet. Men så värst mycket makt i formell mening har han inte. Han kan fatta beslut om skadestånd – men de kan överprövas av domstol. Han kan driva fram tryckfrihetsrättsliga prövningar – men bedömningen görs av en domstol. Och han kan göra egna utredningar av saker, som t.ex. i projektet om Oskyldigt dömda. Men det innebär ingen konkret maktutövning. Dessutom: JK:s mandat har över huvud taget inte förändrats.

Nu kan i och för sig den allmänna europeiseringen ses som delvis en juridikalisering, om man vill. Det är dock en missvisande karakteristik. Ett Vaxholmsmål gör inte att det är EG-domstolen som förändrar Sverige, vilket vissa vill påstå. En förskjutning till EG-organ har skett, men förskjutningen till domstolen är inte ur konstitutionell synvinkel den mest intressanta. Nej, tesen att juristerna tar över Sverige är en konspirationsteori. Dessvärre.

Som konspirationsteoretiskt stycke är Fokus artikel i gott sällskap med andra konspiratoriska teser som drivit av politiska magasin. Icke desto mindre har det fått visst genomslag. Det är farligt om folk börjar lyssna på konspirationsteorierna om juridiken.

Det är farligt eftersom vi behöver mer makt hos juristerna i Sverige snarare än mindre. Vi behöver en grundlag med bett som kan förhindra övergrepp på enskilda. Vi behöver en reell möjlighet till normprövning. Vi behöver rättigheter. Vi behöver en domstolsorganisation som kan fungera som en vakthund. Normala inslag i en demokrati alltså. Som i en svensk tradition, där makten legat på regeringen, ofta underskattat vikten av.

Vi behöver kort sagt juridikalisering.

**

En rolig intervju är det med Lambertz i vilket fall.

Ny rättegång mot Calle Johansson i Grekland, rapporterar tidningen (se även här). Det skall bli intressant att se hur tidningarna fortsätter sin rapportering, för det fall rättegången verkligen blir av. Den mediala bevakning som skett i fallet tidigare gjorde mig som komparativrättsligt intresserad bedrövad. Sällan har så många satt sig på så höga hästar. Det grekiska rättsväsendet beskrevs mer eller mindre unisont som fullständigt rättsosäkert och primitivt. Inte alls som det högstående och civiliserade svenska domstolsväsendet. Det här bottnar i vad jag med ett från Edward Said stulet uttryck brukar beskriva som rättskulturell orientalism. På fördomar och dåligt underbyggda grunder konstruerade bilder av ”de andra”. 

Jag ser ingen anledning att förutsätta att grekerna skulle ha organiserat sitt rättsväsende sämre än vi svenskar. Att det var en mäktig grek som gav upphov till hela rättvisetanken är kanske inget argument numer. En något bättre grund för svepande generaliseringar kan vara att de grekiska jurister jag stött på – ganska många vid det här laget – har varit mycket skickliga och komparativt intresserade (och initierade).

Eller så kan man anstränga sig att försöka undvika sådana svepande generaliseringar. Om vi nu skall vara medlemmar i samma klubb som Grekland så vore det smakfullt om vi kunde avhålla oss från den nedlåtande attityden och arrogans. Motargumentet om stenkastning i glashuset ligger nära till hands. Fråga bara Joy Rahman. 

Trond Sefastsson, journalist och tidigare lärare vid JMK, anklagas för att ha tagit betalt för att driva dömda personers talan i tv-programmet Kalla fakta. Stämmer det är det naturligtvis ett etiskt övertramp av Aftonbladetmål-klass. Den etiska frågan prövas i första hand i journalisternas egna organ. Sefastssons arbetsgivare kan dessutom ha arbetsrättsliga åtgärder för ögonen om det inte visar sig att hela historien är ett falsarium. Även om man bara bedömer händelsen utifrån Sefastssons egna uppgifter så framstår omständigheterna som allvarliga – i vart fall finns det risk för att Sefastsson blandat samman sina uppdrag. (Sefastsson själv ser en konspiration.)

Men allt det där är ju småpotatis ur ett juridiskt perspektiv. Ur ett rättsligt perspektiv är den allvarliga anklagelsen den att Sefastsson skulle anlitat en torped för att ”få tyst” på en person. Om denna anklagelse stämmer är det här en helt sensationell historia. Ja, i sådana fall har Sefastsson skrivit både presshistoria och straffrättshistoria. Även den nu gjorda polisanmälan från de personer som betalat Sefastsson och känner sig blåsta kan utvecklas till spännande juridik.

I vilket fall är själva scoopet en källa till förhoppning om en ökad genomlysning av journalistkåren och deras metoder. Ibland vaktar i alla fall väktarna varandra. Bra där, Dick Sundevall. Som man säger i Solna.

***

Uppdatering

Förundersökning är nu inledd mot Sefastsson, berättar DN. Grävande journalister, föreningen alltså, vänder honom ryggen i ett pressmeddelande. Kallt.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser