Bland jurister är det inte riktigt accepterat att stämma in ”allmänhetens” klagomål på för korta straff. Krav på längre strafftid uppfattas av jurister ofta som en pöbelmässig och gammaltestamentlig inställning, med sin grund i okunskap om straffets funktioner och verklighet. Kombinera detta med litet av juristens realism/defaitism – ytterligare några år på anstalt gör inte någon positiv skillnad ur rehabiliteringssynvinkel – så är det inte så förvånande att juristen ofta försvarar domstolarnas vana av att ligga i botten av straffskalorna.

Men ibland tränger sig verkligheten på. Två tonåringar – en femtonåring och en sjuttonåring – mördade under vidriga former en homosexuell man och mordet konstaterades vara överlagt. Så här sammanfattas det lakoniskt i Dagens Juridik:

”Under förespegling att de skulle ha sex, besökte de två ungdomarna senare mannens lägenhet. I sängen tog sjuttonåringen ett judogrepp om mannens hals, och femtonåringen hjälpte till att hålla fast hans armar. När mannen var på väg att förlora medvetandet gick femtonåringen och hämtade fickkniven och högg denna två gånger i mannens bröstkorg. Sedan det visade sig att mannen fortfarande andades hämtade han en 25 centimeter lång kökskniv, med vilken han tilldelade mannen ytterligare minst två knivhugg i bröstet. Sedan gick de två runt i lägenheten och tillgrep bland annat dator, mobiltelefoner, kamera, DVD-filmer och kontanter, som placerades i medhavda väskor.”

För detta dömdes förövarna till 18 månaders respektive tre års sluten ungdomsvård.

Det känns inte okej. Det är en sak om rättsordningen skulle ha intagit inställningen att tonåringar i de här åldersgrupperna inte skulle dömas till straff över huvud taget. Alternativet kunde ha varit ett icke-tidsbestämt vårdande, till exempel. Men nu har lagstiftaren kommit fram till att en sjuttonåring och en femtonåring skall falla under de straffrättsliga reglerna. Är det då egentligen inte ganska konstigt att ett överlagt och hatbrottsbetonat mördande ger 18 månaders ungdomsvård?

Förvarare av den rådande ordningen säger då att ett längre straff knappast skulle göra någon nytta. Det finns då ingen anledning att döma ut ett längre straff än så här, är argumentet. Men den inställningen är det ingen som konsekvent omfattar: Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för individualpreventionen skulle det vara meningslöst att döma den beroende knarkaren till korta straff varje gång hon påträffas med amfetamin. Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för allmänpreventionen skulle vi ha livstidsstraff för trolöshet mot huvudman. Straff får man för att man förtjänar det. Nog förtjänar en straffmyndig person mer än 18 månaders frihetsberövande för ett bestialiskt mord? Och nog påverkar en sådan här ordning allmänhetens redan sargade förtroende för rättsordningen.

Advertisements