You are currently browsing the category archive for the ‘Fildelning’ category.

Låt mig berätta en historia för er. En historia som man kan höra viskandes när man lägger örat mot den kalla betongen, en historia som viskas tyst genom gnisslet från tunnelbanevagnarna. Låt mig berätta en historia från en tid för inte så länge sedan, då det fortfarande fanns murar i Europa och diktaturer bara en Östersjö bort. 1988. Sverige var tyst och monokromt. Samma parti hade styrt landet sedan industrialismen tog vid. Budskapen formades av statlig television och några få tidningar. Ett statligt bolag kontrollerade telefonerna och ett annat postbefordringen. Det offentliga rummet var grått och dess företrädares huvuden hennafärgade.

Under denna tid fanns det några få, stolta som vågade ställa sig upp och kräva en del av utrymmet. 

Vi var konstnärer och anarkister.

Vi kallades klottrare. 

Vissa av oss hade tur. Den enigmatiska och mytomspunne Rebel – ja, nu är det jag som berättar den här historien och då är det mitt privilegium att få skriva om min bakgrund enligt en Turk 182-mall – fångades aldrig in.  Andra unga medlemmar av Dust Art Brothers greps och torterades – nja, kanske inte torterades – och blev betalningskyldiga för tiotusentals kronor. Skulder som tyngde dem genom år innan de till slut dukade under av samhällets pålagor. Men andra kämpade vidare. Tills murarna föll.

*

Så har det alltid varit, eller i alla fall länge. Barn som förstår vad de gör har själva ådragit sig ansvar om de begått brott. Vid uppsåtliga brott som begås i tonåren har ansvaret som utgångspunkt varit fullt ut: Slår fjortonåringen sönder en bil så blir hon fullt ut betalningsansvarig för bilen. Och den skulden kan hållas levande för evigt. Föräldrar har också kunnat ådra sig ansvar. Om föräldern inte har uppfyllt sina plikter som vårdnadshavare så är hon redan idag skadeståndsskyldig för skador som uppstått till följd av dessa brister. Med andra ord: Är man en slapphänt förälder kan man redan idag hållas ansvarig för skador. Dessutom, vilket är förhållandevis okänt även för jurister, så finns det till och med en lagstadgad och sanktionerad skyldighet att ibland polisanmäla sina egna barn om man vet att de skall begå brott. Det finns gott om utrymme för hårdare tag för den som anses att det behövs.  

Låt mig göra det helt klart: Skillnaden med det idag gällande systemet och föräldraansvaret är att enligt det nya förslaget (som jag skrev om här) så ska föräldrar betala även om de inte gjort något fel, även om deras beteende inte var klandervärt. Och det är ett ansvar som föräldrar inte kan försäkra sig mot i nuläget. Det är ett förslag som lägger på föräldrar ett ansvar som de i praktiken inte kan kontrollera hur strikta och tuffa de än är. Barnen måste om inte annat gå i skolan – skolplikt, remember – och då går det inte hålla barnen i schack. Jämförelsen med arbetsgivares ansvar för sina arbetstagares culpa haltar på så många sätt att den helt borde undvikas: Arbetsgivare ansvarar bara för sina arbetstagares vårdslöshet i tjänsten. Brott anses sällan vara i tjänsten. Dessutom så har Högsta domstolen konstaterat att ansvaret kan falla bort när arbetsgivaren saknade praktisk möjlighet att utöva kontroll över sin arbetstagare.

Föräldraansvaret är därför en av de mest långtgående avvikelser från en av den svenska civilrättens djupaste grundtankar som föreslagits: Man skall inte behöva ansvara för något som man inte kan kontrollera.

Det är en besvikelse att se morgontidningarnas reaktioner på föräldraansvarsförslaget. Den största besvikelsen är hur lätt det visar sig vara att få människor att svälja en missvisande retorik. Svenska dagbladet har i en orwellskt rubriksatt ledare (”Hjälp föräldrarna att hjälpa sina barn”) svalt budskapet att regelverket idag skulle vara släpphänt mot barns skadevållande. Ledarförfattaren tycks inte ha insett att ansvaret är ovanligt hårt i Sverige – där barn redan idag blir ansvariga själva. (I praktiken är det ofta som föräldrar som betalar dessa skulder redan idag.) DN är än mer snett ute (inte på nätet) i en kommentar som inte antyder någon förståelse för systemets underliggande värderingar. Sydsvenskan skriver ganska så balanserat om förslaget. Liksom SN. Och kvällstidningarnas ledare har åtminstone viss känsla för att det är en märklig ordning där människor kan hållas ansvariga för händelser som samhället delvis förbjuder dem från att ha under kontroll. Läget hade varit annorlunda om man som förälder hade kunnat hålla sin barn hemma och inne i bostaden, till exempel. Men det är inte tillåtet idag. Och inte vill någon civiliserad människa ha det så heller. Debatten i sin helhet präglas av en oförmåga att se skillnad mellan olika slags ansvar och ett ointresse för att se skillnaden mellan skadeståndsrätt och straffrätt eller familjerätt.

Och här någonstans, i en debatt där okunskapen tillåts ligga till grund för repressiva åtgärdsförslag, kan en och annan som bytt sin sprayburk mot en tredelad kostym känna att det är 1988 igen. Långt inne i garderoben finns det fortfarande en svart luvtröja och en hemgjord penna gjord av en skokrämstub som fortfarande, med litet lösningsmedel, skulle kunna skriva stora anarkist-A:n på den offentliga betong som växer sig allt högre. Om det hinns med efter att barnen hämtats från skolan och diskmaskinen tömts.

Annonser

En av de utsedda nämndemännen i The Pirate Bay-rättegången i hovrätten jobbar på Spotify. Med tanke på jävsdiskussionen tidigare finns det väl mycket som tyder på att samma debatt kommer att dyka upp igen.

Här har jävsinvändningen ostensivt mer som talar för sig än avseende tingsrättens domare. Att en av domarna är anställd av ett företag som har målsäganden som klient kan påverka intrycket av en domstols opartiskhet. Dessutom så är kostnaden (ekonomiskt, rättsstatsmässigt) för att jäva  ut någon domare ur hovrätten inte lika stor nu, innan förhandlingen. Justice must not only be done, but must also be seen to be done.

Uppdaterat: Jävsinvändning nu framställd av Ifpi.

Nätoperatören Ephones stridsvilja när det gäller att värna om sina kunders integritet är inspirerande. (Se här och här.) Hur avvägningen mot Europarättens privatlivsskydd skall göras förtjänar en genomlysning. Vi får väl se om invändningarna håller. Men om de håller så kan det innebära oöverstigliga problem för hela informationsföreläggandeinstitutet.

Tidningarna rapporterar om att artisten Prince (avskaffade han inte det namnet förresten? Prince var ju länge Artisten tidigare känd som Prince? Har han bytt tillbaka igen? Som Kambodja? I digress…) kommer att begära skadestånd från företrädarna för Pirate Bay. Det verkar alltså vara de fysiska personerna bakom  Pirate Bay som Prince ”går efter”.

Nu framfår det inte helt klart hur Prince och hans ombud ser på ersättningskravet. Det finns olika möjligheter. Det troligaste är att Prince begär skadestånd enligt immaterialrättsliga principer. Men även enligt allmänt skadeståndsrättsliga principer kan ersättningsfrågan bli relevant.

Faktum är att frågan om allmänt skadestånd i sådana här situationer är oerhört intressant och mer komplex än man kanske kan tro. Min uppfattning är att befogade skadeförebyggande åtgärder i vissa fall kan vara ersättningsgilla och återkrävas av en riskskapande part.  Sådana åtgärder kan förekomma även i upphovsrättsliga sammanhang. I svensk rätt har det inte riktigt ställts på sin spets än. Själv skriver jag en bok om det som skall komma ut under året. Är det tänkt.  

Idag meddelar tidningarna alltså att Pirate Bay stoppats i Danmark. Med anledning av detta och den allmänna proportionalitetsdiskussion som detta aktualiseras så plockar jag upp och reviderar ett inlägg ur kommentarsfältet nedan som jag själv skrivit vid ett tidigare tillfälle (då med anledning av Napster).

Nu har Jan Guillou sällat sig till de upphovsrättsförespråkare som kallar den illegala fildelningen för stöld. Eller, han kallar i alla fall de som byter filer med varandra för tjuvar och det är väl det samma som att anklaga dessa för stöld. Samma argument hördes nyligen av Liza Marklund (elakt kommenterat av Oscar Swartz – krönikan finns inte på nätet). Två av de författare som tjänar mest på sina upphovsrätter sätter ned foten. Men fildelning är fortfarande inte stöld. Och upphovsrätt är inte äganderätt. I alla fall inte i klassisk mening.

Det finns ofta en esoterisk glidning i diskussionen om äganderätt hos många av upphovsrättens försvarare. Till att börja med så innefattar äganderätten, i den juridiska snarare än den filosofiska bemärkelsen, betydligt mer än vad vissa upphovsrättsförespråkare vill förmedla. Det sägs således att en äganderätt innefattar dels nyttjanderätt, dels en rätt att överlåta och en rätt att förstöra.

Så kan man formulera sig om man vill definiera äganderätten snävt.

Men äganderätten innebär egentligen så mycket mer, till exempel innebär den en rätt att få nyttja egendomen i fred (se t ex europakonventionens första artikel, första tilläggsprotokollet – en artikel som f ö även täcker mer begränsade rättigheter). I de flesta fall innebär äganderätten också en rätt att fritt disponera över egendomen, t ex genom att hyra ut den. Men den enda äganderätt när det gäller t.ex. dvd-skivor är, enligt upphovsrättsförespråkare, rätten till den enskilda skivan. Rätten att förfoga över den enskilda saken.

Varför då?

Varför berättigar den särskilda egendomstypen dvd-skivor och andra slag av liknande egendom sådana långtgående undantag från den traditionella äganderätten?

Inskränkningar i förfoganderätten går naturligtvis att reglera i avtal, på samma sätt som det finns överlåtelseförbud när jag köper en stereo på avbetalning. Men i praktiken görs det ju inte några sådana inskränkningar vid skivförsäljningar. I alla fall har aldrig jag sett till några sådana avtal när jag handlat skivor, vare sig i butik eller på nätet. Som det tidigare framhållits är det viktiga vilket avtal som konkret ingåtts mellan köparen och säljaren. Om det som avtalsinnehåll ingår att köparen icke äger förfoga över varan genom att exempelvis lägga ut dess innehåll på nätet, så är det ett avtalsbrott om köparen gör det. Då kan han drabbas av sanktioner, närmare bestämt (i första hand) de sanktioner som avtalet stipulerar. Problemet hur man skall fastställa avtalsinnehållet är vid köpet av en dvd-skiva. Det duger naturligtvis inte att ena parten enbart påstår att det skulle vara ett införstått villkor att det är förbjudet att distribuera musiken vidare. Det skulle vara som om köparen post factum påstår att avtalet innefattar en garanti att musiken på skivan är bra. Det är ju nämligen så tråkigt att musiken ofta visar sig vara sämre än man trodde vid inköpet när man kommit hem med den. Avtalsinnehåll blir villkoret bara om det omfattas av båda parternas vilja att ingå avtalet.

Så varifrån kommer de avtalsvillkor som förbjuder användaren att t.ex. lägga ut en skiva på nätet?

Skall man vara konsekvent borde äganderätten innebära att den som köper skivan därmed har rätt att förfoga över saken och dess innehåll på vilket sätt han vill, så länge det inte är brottsligt. Avsteg kan göras i lag. Men då är det fråga om just avsteg, ett avvikande från en huvudprincip. Som sådant måste det motiveras och motivet kan inte rimligen vara något annat än att skydda en rättighet som väger tyngre än köparens äganderätt.

Vilket är då den rättighet som väger tyngre än äganderätten? Ja, om man skall hårdra det så är det upphovsmannens rätt att få sälja sin produkt mer än en gång. Det är inte upphovsmannens rätt att få sälja t.ex. sin musik som skyddas, utan hans rätt att få sälja sin musik om och om igen. Upphovsmannens rätt att få sälja sin musik flera gånger väger dessutom tydligen så tungt, att det anses rimligt att införa begränsningar även i andra på sätt och vis mer grundläggande rättigheter. Som Nicklas Lundblad har visat har amerikanska myndigheter gått så långt att de fängslat personer för att de berättat hur man kan gå till väga för att kringgå ett kopieringsskydd – blotta yppandet av sådan information ansågs strida mot upphovsrätten. Man kan därtill tänka sig andra rättighetskonflikter som står på lut, t ex föreningsfriheten, för det fall att Napster-användarna börjar organisera sig i mer traditionella föreningsformer.

Är det inte snarare så att upphovsrätten, i sin nuvarande och framför allt blivande form, kränker köparens äganderätt till musiken, riskerar att kränka yttrande- och tryckfrihet och i allmänhet får anses som en anomali i en liberal rättighetskatalog?

Jag har egentligen inte någon välgrundad uppfattning i den stora fildelningsdiskussionen annat än att samma proportionalitetstankar som i övrigt råder i straffrätten skall gälla även här. (Se för ett exempel på en åtgärd där proportionaliteten kan ifrågasättas här och här.) Jag har däremot ett problem med argumentationen. Det stör mig när det hävdas att fildelning, i allmänhet inskränkt till den illegala aspekten av den, är stöld. Det är inte alls stöld. Det kan vara en brottslig handling men det är inte stöld eller för den delen, mord, förskingring eller koppleri. Det enda gemensamma är att det här är brottsliga handlingar. Stöld är ett straffrättsligt tekniskt begrepp som används med en viss lagligt definierad innebörd inom juridiken.

Nu kan man naturligtvis använda sig av rättslig terminologi av pr-syften. Det går till exempel att kalla skatt för stöld om man tror på oinskränkt äganderätt eller att kalla en politiker från USA för mördare om man är emot Irak-kriget. Men man bör vara medveten om att det då inte har alls med det juridiska språket att göra och att man bara nyttjar sig av juridikens begrepp för att skaffa sig argumentativa fördelar.

Men kan det inte finnas en alternativ användning av de rättsliga begreppen? Våldtäktsparagrafen ändrades för att stå bättre i samklang med det allmänna rättsmedvetandet – ett uttryck som jag djupt ogillar – när det ansågs att våldtäkter i folkmun betydde något annat än brottsbalkens definition. Men skulle vi i allmänhet anse att, tja, utlåning av en film till ett antal kamrater är ”stöld” i något annat än metaforisk mening? Eller, om vi smakar på ordet, skulle vi om vi tvingades tänka igenom det kalla översändandet av en mp3-fil till någon annan – för stöld? Jag tvivlar. Jag tror att empiriska undersökningar skulle tala emot en sådan innebörd. Ordets historia talar också emot det.

Rättighetsinnehavarna själva kallar det ibland för stöld. Bör denna deras användning av uttrycket betraktas som att  en meningsförskjutning skett som motiverar en omtolkning av det i grunden juridiska uttrycket ”stöld”? Knappast. Att rättighetsinnehavare blir upprörda och använder överord är inte konstigare än att den uppsagda personen i media säger att hon upplever det som ”en mental våldtäkt”, vilket jag såg för inte så länge sedan. Det är metaforer som inte har någon annan betydelse än att fungera förstärkande. Det skall vi vara medvetna om.

I praktiken så tror jag att det ofta är kontraproduktivt, efter att oräkneligt antal gånger ha sett yngre personer skratta åt den där reklamsnutten som körts på bio om att ”You wouldn’t steal a car…”. Varför tycker upphovsrättsinnehavare att det är så viktigt att få in intrången under ett regelsystem där de inte hör hemma? Räcker det inte med att det är ett upphovsrättsintrång? Är inte det viktigt nog?

Få har väl kunnat missa utredningen om fildelning, som lägger över en del av ansvaret för att förhindra upphovsrättsintrång på Internet-leverantörer. Få har väl kunnat missa den svåra avvägningen mellan integritet och rättsäkerhet å ena sidan, och immaterialrätt å andra sidan. Idag har C, åter igen först i linjen för integritetsskydd och rättsäkerhet, uttalat tveksamhet kring förslaget. Utan att ha läst förslaget i sin helhet, utan främst mediereaktionerna, framstår C:s linje som sansad.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter