You are currently browsing the tag archive for the ‘privacy’ tag.

Under de senaste månaderna har en idé vuxit fram om att jag skall föra samman och utöka de texter som jag redan har skrivit om integritet och integritetsskydd till en liten bok. Tanken är att boken skall vara närmast populärvetenskaplig, dvs med referenser till viktigaste litteraturen men skriven i ett litet lättsamma tonfall än traditionell rättsvetenskap (som ofta är skriven på en prosa som exkluderar alla andra än juristerna). Som med så mycket annat är det dock svårt att få häcken ur vagnen med ett sådant projekt, särskilt som detta ligger litet utanför mina huvudsakliga arbetsuppgifter (som är traditionellt rättsvetenskapliga). Men mer och mer har jag börjat se parallellerna mellan förmögenhetsrättens traditionella uppgifter och integritetsfrågorna – mest omedelbart givet är naturligtvis det faktum att information är förmögenhet.

Nu tänkte jag därför ge mig en spark i häcken själv. Inspirerad av min kvällslektyr just nu, The Long Tail av Chris Anderson, tänkte jag att jag skulle skriva min bok ”in public” så att säga. Avsnitt och tankar kommer kontinuerligt att läggas ut på den nyss registrerade bloggen integritetsbloggen.wordpress.com. Där kan ni, om någon vill, kommentera eller kritisera eller föreslå saker. Bloggen kommer nog inte att uppdateras så ofta som denna – det här blir ett projekt som kommer att löpa på ett tag – men jag tipsar även här när jag lägger ut nya saker.

Jag hoppas på litet feedback vartefter. Två personer är alltid smartare än en. Och många personer är smartare än så. (Om inte alla personerna är idioter men då är de tillsammans i alla fall litet smartare än bara en idiot. Ja, ni förstår ju vad jag menar.)

Annonser

Telebolagens beslut att förstöra personuppgifter visar på något intressant och återspeglar en förändring i attityden på bara några år. (SvD, DN.) Bolagen gör naturligtvis inte det här av godhet eller idealism, även om det nog kan finnas ett mått av principiell övertygelse som motiv i alla fall hos aktörer som Banhof. Bolagen gör det för att tjäna pengar, för att skapa förtroende hos sina kunder som skall känna att bolagen står på deras sida.  Mot vem? Jo mot staten. Företagen snappar snabbt upp att det finns pengar att tjäna på att spela the white knight, riddaren som försvarar oss mot statens intrång, eller av staten sanktionerade intrång, i den personliga integriteten.

Är det inte märkligt? Att exempelvis Stenbeck-sfären kan casha in på att vi oroar oss för våra privatliv?

Positioner har förflyttats. På kort tid har integritetsmedvetenheten ökat markant, i takt med de alltfler legala möjligheterna att göra intrång i den. Det var ingen som för fem år sedan oroade sig särskilt för kameraövervakningar eller telefonavlyssningar. Intrång i privatlivet fanns inte med bland de hot vi såg mot våra liv eller vår livsstil. Det drabbade ju bara knarklangarna och rånarna. Men idag finns det en annan medvetenhet om de legala möjligheterna att skaffa insyn i våra privatliv och de risker och hot som det medför. Det skyddade privatlivet har blivit rättspolitiskt aktuellt. Talet om storebrorssamhället upplevs inte längre som lika konspirationsteoretiskt. Många som tidigare var ljummet intresserad av rättighetsfrågor nu förlorat en del av sitt förtroende för staten som rättighetsgarant. Vi sätter större förtroende till kommersiella aktörer som Banhof eller Tele2 än till lagstiftaren när det gäller att bevaka vår integritet.

Det om något är en förtroendekris för lagstiftaren.

**

Peter Danowsky, som företräder rättighetsföretagen uttalar sig i Svd och ger konspirationsteoretiker vatten på sin kvarn: Danowsky ” Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden.” Är det verkligen så enkelt för rättighetsinnehavarna att beställa en lagändring i riksdagen?

Uppdatering: Sanna Rayman har samma reaktioner kring Danowskys kommentarer som jag i dagens SvD. Och Hanne Kjöller når nya höjder i associationsleken när hon jämför The Pirate Bay med somaliska mördare och upprepar myten om att TPB ”publicerat” obduktionsbilder från Arboga.

Jag börjar mer och mer bli övertygad om behovet av en interdisciplinär ”integritetsjuridik”, en rättslig systematiserande syn som undersöker olika rättsliga aspekter kring rätten att få vara ifred och hur de förhåller sig till varandra och till motstående intressen.

På regeringens hemsida kan man ofta få en stämningsbild av vilka rättsliga frågor som just nu är ”heta”. Bland de senaste lagstiftningsärendena som hemsidan rapporterat om har flertalet haft anknytning till integritetsskyddsaspekter. Den 9 oktober kom en lagrådsremiss rörande direktivet om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område. Det är särskilt de däri diskuterade möjligheterna för upphovsrättsinnehavare att kunna erhålla information som kommer att ge upphov till mycket diskussioner.

En ny SOU om mer kraftfulla åtgärder mot stalkning kom den 7 oktober. Få saker torde kränka privatlivets helgd som just stalkning: Den otrygghet som brottsoffer i dessa situationer ofta försätts i slår den personliga integriteten i spillror.  

Efter att FRA:s möjligheter att få signalspana på uppdrag av polisen tycks ha undanröjts genom den överenskommelse i ”FRA-lagsfrågan” som nåddes för några veckor sedan har regeringen nu tillsatt en ny utredning som skall titta på vilka möjligheter som polisen skall ha att inhämta information. Skall SÄPO självt få signalspana?

Och, mindre spännande kanske, samma vecka har en proposition lagts om slopade skyldigheter att lämna kontrolluppgift om skulder och tillgångar.

Mitt i en brinnande finanskris står integritetsfrågorna i fokus för mycket av lagstiftningsärendena. Det är ju intressant i sig. Intressant är också att trots det nymornade intresset för integritetsfrågor så innnebär ovanstående ärenden med undantag för det sista alla potentiella intrång i den personliga sfären.  Det behöver inte innebära att det inte är legitima intrång, men potentiella intrång är det likväl fråga om.

Är det fråga om en tendens? Inte nödvändigtvis. En telefonavlyssning gör inte ett storebrorssamhälle. Men det kan vara fråga om en tendens. En integritetsdiscipling kan bidra till ökad vaksamhet mot sådana tendenser. Och det viktigaste av allt är det banala konstaterandet att vi måste börja reflektera över, och så småningom definiera för oss själva, vad rätten till ett skyddat privatliv betyder och omfattar. Det vet vi inte idag. Det har vi inte diskuterat särskilt i svensk rätt. Integritetsskyddskommittén tittade på en del frågor men den tittade samtidigt bara på en del frågor.  Men hHär behövs det mer än snapshots och undersökningar av olika aspekter. Här behövs det helhetssyn, filosofi och rättighetstänkande. Här behövs det med andra ord vetenskaplig analys.

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred – kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

Så här säger idag Sven Tolgfors: ”Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.”

Det känns lugnande. Jag tycker att man skall spana och på alla sätt kartlägga kända terrorister, mördare eller diktatorer för den delen. Däremot så skall inte jag riskera att hamna under en granskares lupp bara för att jag skriver om känsliga ämnen till en person utomlands. Men som jag förstår statsrådet så garanterar han alltså nu att mina e-mail inte kommer att hamna under någon persons ögon, och inte heller kommer mitt namn figurera i listor eller liknande, om jag bara låter bli att korrespondera med terrorister eller liknande. Låt oss betrakta detta som en utfästelse. En garanti.

Om Tolgfors talar sanning, och jag förutsätter alltid att inte människor ljuger för mig, så är det lugnande. Kanske FRA-lagsdebatten ändå har gått överstyr. Det här innebär ju att väldigt, väldigt få svenskar någonsin kommer att finnas med i FRA:s handlingar eller register. Extremt få. Mina email till fredliga utländska vänner kommer alltså aldrig att innebära att jag på något sätt registreras, även om jag skriver ”Rosenbad”, ”carentanyl” och ”intifada” i samma e-mail. Det har Tolgfors garanterat. Det är en garanti som jag betraktar som helt central för förtroendet för regeringens inställning till integritetsfrågor.

 

**

Norberg skriver som vanligt intressant om integritetsfrågan.

inte en dag utan nya artiklar om FRA-lagen. Efter att den lista med 103 personer som fastnat i FRA:s granskningar cirkulerat på webben – vilka överlag knappast verkar vara den typ av personer som ligger bakom nedskjutningar av Hercules-plan i Afghanistan – så går nu Ingvar Åkesson ut och försöker lugna ned stämningarna. Det går väl sådär.

Åkesson säger att ingen på listan blivit ”telefonavlyssnad”, vilket är en form av övervakning som jag inte ens hört varit uppe till diskussion i samband med FRA-lagen innan. Och faktum kvarstår: Här är människor som i alla fall till viss del är helt oskyldiga till några brott som hamnat i en granskning som de inte kände till. Det är knappast förenligt med artikel 8, i kombination med artikel 13 och 6, om inga möjligheter skulle finnas för sådana personer att få kännedom om att de hamnat i myndigheternas granskning eller få tillgång till ett effektivt rättsmedel mot intrånget i privatlivet.

Bakom dessa artiklar i Europakonventionen står de stora principfrågorna. Myndigheterna skall inte granska eller kartlägga medborgare om inte just dessa medborgare anses innebära en risk – och om myndigheterna granskat någon skall denna person få reda på det efter att motivet till granskningen inte längre är aktuellt och då skall den oskyldiga som hamnat i nätet få rätt till upprättelse för misstänkliggörandet.

Båda tidningarna har dessutom FRA-lagen som föremål för sina respektive huvudledare. Folkpartiets senkomna men välkomna ifrågasättande står i fokus för SvD:s ledare, med den talande rubriken ”Är du med eller mot?” jämte en bild på Birgitta Ohlsson. Om det räcker för att förhindra att ungdomsväljarna väljer vänsterpartierna pga regeringens sopiga retorik och överlägsna framtoning ifrågor som dessa är väl oklart.  FP:s nya restriktioner räcker enligt min mening långt för att tillgodose just de krav på rättssäkerhet som kritikerna av lagen framhållit; de krav som statsministern avfärdat som ett missförstånd.  Och med den inställningen från statsministern är kanske den regeringskris som DN prognosticerar kanske inte så långt borta.

Kommer även Folkpartiserna avfärdas som mindre vetande? Kommer de att få höra Tolgfors förklara att FRA-granskningarna av mina utlandsmejl, under förutsättning att jag uttrycker mig klumpigt, behövs för att jag inte skall skjuta på Afghanistan-trupperna. (Jag har inte några avsikter att skjuta på några soldater alls.) Kommer även Folkpartisterna få höra den hitintills häpnadsväckande grunda analysen av hur en lagstiftning som denna är förenlig med integritetsskyddet i Europakonventionen ”eftersom det handlar om rikets säkerhet”?

***

I vilket fall. Integritetsskyddet, eller snarare rätten att få bli lämnad ifred, har seglat upp som vår tids stora rättspolitiska fråga. Det är en naturlig utveckling i ljuset av att det genom modern teknik blivit så mycket lättare att kartlägga folk. FRA-lagen är bara en symbol. Det är en symbol för en oro, en oro för vad vårt privatlivs historier används till utan vår vetskap. Det är oron för att någon talar om oss bakom vår rygg, en oro för att bli misstänkliggjord utan att veta om det, en oro för att det hemligaste kanske inte blir hemligt – det kanske läses av riktigt hemliga personer på en myndighet som, om det är riktigt hemliga uppgifter, kanske läcker informationen eller säljer den till någon annan som inte bryr sig om att hålla den hemlig. I en sådan värld behövs rättsliga restriktioner, balanserande institutioner och framför allt en stor medvetenhet om de avvägningar som hela tiden behövs göras.

Regeringen har hitintill inte uttryckt något större intresse för dessa frågor. Statsministern har i intervjuer inte ens verkat velat ge uttryck för att det finns intressekonflikter. Jag har förståelse för argumentet, som Jan Björklund tidigt uttryckte det, att bedömningen om lagens berättigande byggde på en avvägning, där integritetsskyddet tillmättes betydelse, men där andra intressen, såvitt de nu kunde bedömas, fick försteg. Det är ett bra argument! Det är fel slutsats, enligt min uppfattning, men ett bra argument. Men att säga att det här är en fråga om rikets säkerhet, och sedan inte säga något mer alls, det är inte ett bra argument. Det är en approach som kommer att bita regeringen i svansen. För det här – integritetsskydd (privacy), rättssäkerhet, behandlingen av information om oss själva – det här kommer att diskuteras i olika former de kommande åren i alla tänkbara arenor, ur alla tänkbara synvinklar.

Folkvalda företrädare som inte ser det behöver gå till optikern.

En bra sak som FRA-debatten förde med sig har varit att alltfler börjat intressera sig för integritetsfrågor. Plötsligt TALAR vi om integritet och integritetsskydd. Vad innebär det att bli kartlagd eller klassificerad? Spelar det någon roll om det sker i smyg om inte informationen används till något negativt? Varför bör jag bry mig om att staten sparar biologisk information från mig som tagits från ett blodprov för länge sedan?

Integritetsfrågan har vaknat. Folk engagerar sig. Det bådar gott för framtiden. För det politiska samtalet i alla fall.

I FRA-debatten i sig har några nya saker kommit till som varit intressanta och välskrivna och väldigt mycket mer som inte varit det. FRA:s GD hade i helgen en mycket välskriven och avväpnande debattartikel i SvD. (Till skillnad från utrikesministerns kommentar, som inte bidrog till något lugn.) Rubriken lyder ”FRA kan inte spana på folket”. Men som jag förstår det är väl det helt enkelt fel. Om jag skickar ett email via mitt G-mail-konto till en kollega i England med ordet ”uran” i så finns det väl visst en risk att meddelandet snappas upp. Och då har jag, som – vill jag framhålla – inte planerat eller varit inblandad i något brottsligt eller samhällsomstörtande (i alla fall inte de sista veckorna) blivit utsatt för ett integritetsintrång som inte motsvarades av någon reell risk. Och det är ju det som är oacceptabelt.

Andra läsvärda saker har också tillkommit. Lars Berge drar paralleller till de amerikanska erfarenheternai en spännande kolumn. En ovanligt rak DN-ledare tar upp PKU-registret, och i samma tidning så diskuteras patientdatalagen av Anne Lindén.

Det här är bara en början på en fördjupad och viktig debatt. Därtill har vi diskussioner om det vansinniga EU-förslaget om buggning och senare i höst kommer vi att diskutera telefonbolagens skyldigheter att bevaka sina kunder för statens räkning. Integritetskommitténs viktiga slutbetänkande kommer att generera fler analyser än vad det ännu har gjort. De första Caroline von Hannover-anknutna fallen kommer förr eller senare att anhängiggöras vid svenska domstolar. Min gissning är att integritetsfrågorna kommer att prägla det rättspolitiska samtalet under kommande år.

*** 

Och när nu frågan om rättigheter är på agendan: Thomas Gür påminner oss om varför en rättighetsdiskussion som inkluderar även s.k. sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, gör begreppsbildningen ohållbar. Rättigheter är negativa. Period.

Det är svårt att hålla sig fullt uppdaterad i exilen. Om några dagar skall jag hålla ett föredrag i Oxford om den svenska synen på mänskliga rättigheter och integritetsskydd. Samtidigt, upptäcker jag, rasar en debatt i Sverige – om än inte så mycket i svenska mainstream-media – om den s.k. FRA-lagen. FRA-lagen, som jag förstår det. innebär en potentiell integritetsfara av väldigt omfattande slag. Generellt sett är jag skeptisk mot hot som är ”potentiella” och jag är svårt skeptisk mot s.k. sluttande plan-argument. (”Åtgärden X är farlig, men inte eftersom den i sig är så allvarlig utan för att den är första steget mot en utveckling av typen Y.”)

Generellt sett bör man utvärdera varje åtgärd för sig, snarare än utifrån spekulativa resonemang om hur framtiden kan utveckla sig.

Men när det gäller integritetsskyddet ligger det delvis annorlunda till. Integritetsskyddet hotas nämligen redan genom det potentiella ingreppet. Redan vetskapen om att jag när som helst kan avlyssnas, är en skada för mig, även om det i realiteten inte sker.

Min huvudtes i mitt anförande som jag förberett för Oxford-seminariet var att integritetsskyddet i Sverige värderats väldigt lågt men att det börjat ljusna, med den stora integritetsutredningen som ett tecken, med de nya juridiska muskler som vår progressiva HD försett Europakonventionen med, etc. Men FRA-lagen gör bilden mörkare igen. Har inte integritetsskyddet starkare kraft än att denna lag kan gå igenom utan motstånd i riksdagen, så ser det mörkt ut. Min egen gissning: Det här blir ett riksdagsbeslut som kommer att stå i centrum när vi i framtiden utvärderar 2008 års lagstiftare.

 

En effektiv liten video.

***

Helt plötsligt börjar dinosaurerna leva igen! I DN skriver Niklas Ekdal bra om detta. Och PJ Anders Linder är väldigt tydlig – och lutar åter igen åt det skönlitterära anslaget.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser