Diskussionen om Konstfacks agerande efter skandalerna med den inbillade sjuka och graffitibombningen av en tunnelbanevagn har urartat till ett mästerskap i snömos. Anna Odell, hon som inbillade folk att hon var psykiskt sjuk, skriver att ”konsten måste få vara fri” på Newsmill idag. Och i linje med den analysen så är nu kulturetablissemanget redo att bryta staven över Konstfacks rektor för att han – the horror! – har anlitat en jurist för att undersöka ansvarsfrågor när det gäller enskilda elevers projekt.

Det väl inte ett dugg konstigt att Konstfack vill undersöka de rättsliga konsekvenser som ligger i farozonen vid olika typer av aktiviteter. Vissa skolor företar rättsliga utredningar av vilka ansvarskonsekvenser mobbning eller diskriminering i skolan kan ha, vissa vilka konsekvenser det kan få att bryta ett avtal, andra – som Konstfack – vilka ansvarskonsekvenser det kan få om studenter till exempel bryter mot upphovsrättens regler i sin konst.

Saken är ju den att det mycket väl kan vara Konstfacks ledning som kan hållas ansvarig. I vart fall är det en möjlighet. I linje med de bedömingar som gjordes i The Pirate Bay-domen räcker det med ganska lösa samband med ett huvudbrott i upphovsrätten för att någon skall anses som medhjälpare. Och då talar vi om straffansvar. Därtill finns det olika argument för att skolan kan bli civilrättsligt ansvarig för skador som elever orsakar i vissa fall, t.ex. vid mobbning och pennalism, men även – kanske – vid skadegörelse eller upphovsrättsintrång. Förutom att ingen – inte ens en rektor – skall hindras från att undvika att hamna i situationer genom sitt arbete som medför risker för juridiskt ansvar finns det även en juridisk-etisk aspekt här: Det är inte bra om skattefinansierade utbildningsinstitutioner är passiva när deras elever begår brott inom ramen för sin utbildning.

Det sagt framstår ju de situationer som nu ”stoppats” av Konstfack som juridiska lågriskprojekt. Juristerna kan bara ge underlag för riskbedömningar i dessa fall. Beslutsfattandet får sedan ledningen stå för. Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.

(Apropå detta: Se i sammanhanget ett härligt exempel på juristofobi – juristen som den ängslige, censurivraren utan integritet.)

*

Idag fortsätter Konstfacksbashingen i Svd .

Advertisements