You are currently browsing the tag archive for the ‘ocker’ tag.

Journalisten och juristen Trond Sefastsson, som tagit emot 400 000 kronor av en person som ville att Sefastsson skulle utreda möjligheterna att få fram information som skulle tala till hans livstidsdömde släktings fördel, friades i hovrätten från mutbrott. (DN, men som vanligt finns den bästa rapporteringen i Dagens Juridik.) Den springande punkten i hovrättens dom var att Sefastsson inte var att anse som arbetstagare. Och då föll åtalet.

Domen i hovrätten utgör ett klent underlag för utvärderingen av journalistisk korruption, konstateras i DN. Så är det säkert. Problemet är att domen också utgör ett klent underlag för att bedöma om Sefastssons agerande var brottsligt.

Som åtalet var formulerat så hade domstolen enbart att pröva om Sefastssons agerande utgjorde ett mutbrott. Det var en volatil strategi, särskilt eftersom Sefastsson formellt inte var arbetstagare. Men det finns ju andra brott i brottsbalken. Måhända fick dessa brott inte den uppmärksamhet de förtjänar just eftersom förundersökningen kom att landa på Korruptionsenheten som har sitt fokus så starkt på just mutbrotten. Men detta är en spekulation.

I vilket fall: Redan vid förundersökningens början så framhöll jag att enbart på Sefastssons egna uppgifter så framstod det som att brottet ocker, eller till och med grov ocker, kunde anses föreligga. Att ta emot så mycket pengar av en person i kristillstånd utan att egentligen utlova någon prestation alls kan vara straffbart. Detta har nu alltså inte prövats. Men det behöver inte vara för sent än! Sefastsson-målet, framför allt ur ockersynvinkeln, innehåller flera oklara komponenter och en prövning av Högsta domstolen skulle kunna bidra med klarhet härvidlag. Dessutom finns det en annan aspekt av detta mål som inte diskuterats så mycket.

I och med att åtalet kom att enbart ta upp mutbrott så blev den person som betalade Sefastsson att betrakta som misstänkt bestickare. Om åtalet däremot istället kommit att ta upp ockermöjligheten så hade betalaren istället varit att betrakta som ett misstänkt brottsoffer. Om inte jag missförstått något – och det tror jag inte att jag har – så skulle betalaren i detta fall ha rätt att få tillbaka de erlagda pengarna för det fall Sefastsson döms för just ocker. Men i och med åtalets upplägg kom betalarens brottsofferstatus aldrig att prövas. Men inte heller det är för sent. Möjligheten för betalaren att ersättning på ockergrunden kan prövas i en separat, efterföljande rättegång av civilrättsligt slag.

Det finns dock en möjlighet till: Att åklagaren begär prövningstillstånd i HD och lägger till ocker som rättslig grund (om det är processuellt möjligt – men det torde det vara). Skadeståndsmöjligheten kan i ett sådant fall ligga på lut i väntan på en prövning av målets mest intressanta straffansvarsfråga.

*

Se även tänkvärda reflektioner av Anders R Olsson i Dagens Juridik.

Ännu ett mutbrottsmål tycks nu sluta med friande domar. Denna gång är det åtalet mot Ericsson-cheferna som ogillades i hovrätten. Mutåklagarna kan möjligen trösta sig med den klargörande domen från Högsta domstolen igår, som klargjorde bland annat vilka intressen som mut- och bestickningsbrotten skall skydda, men även analyserade vad en otillbörlig belöning kan vara. (I HD-fallet ansågs det vara en belöning att få köpa sprit från Tyskland till det pris som den betingade i Tyskland.)

Det mest intressanta målet just nu är onekligen Trond Sefastssonhistorien. Sefastsson åtalas för två fall av mutbrott, eftersom han – enligt åklagaren – tagit emot en otillbörlig belöning för att utföra sitt journalistiska uppdrag. Målet rymmer en massa spännande frågeställningar. Utförde Sefastsson verkligen detta i sin roll som journalist? Åklagarens bevisuppgifter tyder på att det finns goda argument för det. Vad spelar det för roll att Sefastsson i sådana fall var just journalist och inte, som i det typiska mutbrottet, en offentliganställd? Även journalister kan låta sig mutas. Åklagaren har i en elegant vändning, möjligen alltför diffus för domstolen, hävdat att brottet är grovt eftersom det ”skadad eller riskerat att skada förtroendet för fri och självständig journalistik”. (Ett sådant förtroende skulle jag vilja ha.) Var det en otillbörlig belöning? Skall den betalande personen dömas för bestickning? Är det inte en nödhandling som skett om handlingen gjordes för att få, vad han trodde, var en oskyldig man ur fängelse? Och var är egentligen alla pengarna? Det finns inget förverkandeyrkande i stämningsansökan.

Frågorna är många.

Det här är ett unikt mutåtal. Men frågan är varför det bara är mutåtal. Jag ser ju fortfarande att det skulle ha varit intressant att föra in ocker-tematiken, för det fall mutbrottet inte fastnar. Hur man än vrider på det har Sefastsson enligt sina egna uppgifter tagit emot väldigt mycket pengar av en familj i trångmål. Och även om Sefastssons advokat Gunnar Falk till tidningen antyder att det är normalt av jurister – domare i skiljedomstol, eller rättsvetare med rättsutlåtanden – att tjäna pengar på sidan, så är det här i en helt annan liga. 400 000 kr i kontanter innan arbetat ens börjat är (dessvärre) inte ett vanligt arvode bland jurister. Jag vågar nog påstå att det i princip aldrig förekommer i situationer där klienten är en vanlig, fysisk person. Och jag hoppas verkligen att sådana betalningar inte förekommer när den betalande personen befinner sig i trångmål, helt utelämnad till den jurist som får betalningen.

***

Jag stammar ur mig några kommentarer kring åtalet i Medierna, på P1 imorgon.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter