Ännu ett mutbrottsmål tycks nu sluta med friande domar. Denna gång är det åtalet mot Ericsson-cheferna som ogillades i hovrätten. Mutåklagarna kan möjligen trösta sig med den klargörande domen från Högsta domstolen igår, som klargjorde bland annat vilka intressen som mut- och bestickningsbrotten skall skydda, men även analyserade vad en otillbörlig belöning kan vara. (I HD-fallet ansågs det vara en belöning att få köpa sprit från Tyskland till det pris som den betingade i Tyskland.)

Det mest intressanta målet just nu är onekligen Trond Sefastssonhistorien. Sefastsson åtalas för två fall av mutbrott, eftersom han – enligt åklagaren – tagit emot en otillbörlig belöning för att utföra sitt journalistiska uppdrag. Målet rymmer en massa spännande frågeställningar. Utförde Sefastsson verkligen detta i sin roll som journalist? Åklagarens bevisuppgifter tyder på att det finns goda argument för det. Vad spelar det för roll att Sefastsson i sådana fall var just journalist och inte, som i det typiska mutbrottet, en offentliganställd? Även journalister kan låta sig mutas. Åklagaren har i en elegant vändning, möjligen alltför diffus för domstolen, hävdat att brottet är grovt eftersom det ”skadad eller riskerat att skada förtroendet för fri och självständig journalistik”. (Ett sådant förtroende skulle jag vilja ha.) Var det en otillbörlig belöning? Skall den betalande personen dömas för bestickning? Är det inte en nödhandling som skett om handlingen gjordes för att få, vad han trodde, var en oskyldig man ur fängelse? Och var är egentligen alla pengarna? Det finns inget förverkandeyrkande i stämningsansökan.

Frågorna är många.

Det här är ett unikt mutåtal. Men frågan är varför det bara är mutåtal. Jag ser ju fortfarande att det skulle ha varit intressant att föra in ocker-tematiken, för det fall mutbrottet inte fastnar. Hur man än vrider på det har Sefastsson enligt sina egna uppgifter tagit emot väldigt mycket pengar av en familj i trångmål. Och även om Sefastssons advokat Gunnar Falk till tidningen antyder att det är normalt av jurister – domare i skiljedomstol, eller rättsvetare med rättsutlåtanden – att tjäna pengar på sidan, så är det här i en helt annan liga. 400 000 kr i kontanter innan arbetat ens börjat är (dessvärre) inte ett vanligt arvode bland jurister. Jag vågar nog påstå att det i princip aldrig förekommer i situationer där klienten är en vanlig, fysisk person. Och jag hoppas verkligen att sådana betalningar inte förekommer när den betalande personen befinner sig i trångmål, helt utelämnad till den jurist som får betalningen.

***

Jag stammar ur mig några kommentarer kring åtalet i Medierna, på P1 imorgon.

Annonser