You are currently browsing the tag archive for the ‘jurister’ tag.

1: Institutet med lekmannadomare bygger på en arrogant och föråldrad syn på juridiken. Varför har vi inte lekmannakirurger, lekmannafysiker eller lekmannaqueerteoriprofessorer? För att det kräver kompetens.

Juridiskt beslutsfattande kräver också kompetens. Det kräver kunskaper, specialistkunskaper. Att sitta i domstol i ett brottmål handlar inte om att titta, riktigt noga, på den tilltalade och sedan med sitt sunda förnuft komma fram till om hon ”gjort det” eller inte. Det handlar om att applicera ofta tekniskt svårförståeliga regler och begrepp på verkliga situationer. 

Fråga vem som helst vad ett ”åberopande” är, vad nödreglerna innebär, hur dagsböter räknas ut, vad compensatio lucri cum damno betyder. Det behövs kunskaper.  

2: Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.

3: Kan någon ge ett gott exempel på när lekmannadomarna faktiskt gjort nytta? Jag kan, men vill helst inte, ge många exempel på motsatsen, när lekmannadomare velat fälla personer som sedan friats och som i en rättsstat borde friats. Här finns det förstås ett argument som tilltalar vissa av lekmannadomarnas försvarare: Fler personer borde fällas, även om det finns tvivel. Den inställningen är obehaglig.

4: Ett argument, sammanhängandes med de ovanstående och som kan uppfattas som elitistiskt bland jurist-bashers: Jurister fostras i rättssäkerhetsideal och förutsebarhetstanken under sin utbildning på ett sätt som få andra gör. Betydelsen av ”hellre fria än fälla” framstår som större för jurister än andra. Rättssäkerhetsvärderingarna ligger ofta djupt hos jurister och tenderar att få betydligt större vikt i avvägningar mot andra värderingar än hos gemene man. En sådan intellektuell och moralisk fostran är enligt min mening viktig för en god domare.

5: Nämndemannainstitutet bygger på en tanke om att jurister, eller i alla fall juristdomare, är avvikande från folket i övrigt. Men bortsett från den juridiska kompetensen så är jurister som folk är mest. Vi röstar, skaffar barn, blir förälskade, somnar framför teven, granskas av myndigheter, blir sjuka och arbetslösa och i slutändan så drabbas vi av samma snöpliga slut som alla andra. Vad mer specifikt är det som gör att juristen till skillnad från politikern antas vara diskvalificerad från att representera ”vanligt folk”? Vi jurister har olika bakgrund och värderingar. Vi är inte en homogen konservativ klump. Vi dricker inte blod tillsammans och vi röstar inte alla på M. Vi röstar på olika partier (även om jag i och för sig tror att extrempartierna är ganska ovanliga val bland juristdomarna – det kanske är sådana perspektiv som juristerna inte kan representera?) Vi är strejta eller gay, vi är ljusa eller mörka, ateister eller troende, närsynta eller skarpsynta. Jurister och domare är också en del av folket. Jag lovar.

6: Det är ett försvinnande fåtal fall där lekmannadomarna i praktiken har någon betydelse alls för den sakliga utgången av ett mål. I praktiken är det alltså främst som en symbol som vi har lekmän i domstolarna. Är det rimligt? Är det värt pengarna? Kan inte partierna hitta andra sätt att uttrycka sådana symboliska värden?

7: Som jurist FÅR jag inte vara nämndeman. Min kompetens gör att jag diskrimineras. Varför skall jag diskrimineras från att vara nämndeman bara för att jag har en utbildning? Är det förenligt med tanken att alla ämbeten skall utses efter påverkbara faktorer som förtjänst och kompetens?

8: Om det nu är så att det är väldigt viktigt med lekmän i domstolarna – varför har vi då inte bara lekmän i domstolarna? Varför inte införa folkdomstolar på riktigt? Det har prövats i andra länder. Med risiga resultat, i och för sig, men om man nu menar att en djupare förståelse av juridiken skall underkastas det folkliga inflytandet så är det kanske resultat som är acceptabla för att åstadkomma ett verkligt folkligt inflytande över även domstolarna. Eller?

9: Min uppfattning är att samhället behöver en funktionsfördelning och en maktfördelning. Domstolarna skall vara oavhängiga de strömningar som råder för stunden och skall, idealt, stå för en balanserad och neutral granskning utifrån av folkvalda i förväg och förutsebart nedlagda regler och principer.

I en sådan samhällsvision skall politiker inte sitta i domstolarna.

Annonser

Den försvunna Engla fångar folkets intresse. Idag har en person begärts häktad för bortförande av Engla. (Uppdaterat: Nu är den s.k. 42-åringen häktad.) Tidningarna skriver spaltmeter. ”Vad har hänt?” ”Vem har gjort det?” ”Vad händer nu?”

I SvD finns det redan innan häktningsframställan prövats en frågespalt med två framstående akademiker, under rubriken ” Vad talar för att 42-åringen är skyldig?” Det är två kriminologer som svarar på frågorna, men ingen jurist. Det gör mig glad.

För en kriminolog är det nog inte så svårt att svara även på frågor som den i Svenskans rubrik, på ett tidigt stadium i en undersökning. Kriminologer sysslar med statistik, med frekvenser, med sannolikheter. Perspektivet är gruppens eller samhällets. Men jurister, i allmänhet, är mer intresserade av det enskilda fallet, av individer, av personer.

Har man det individuella perspektivet och ett gott omdöme så avhåller man sig från att uttala sig om enskildas skuld alltför tidigt. Som grundinställning är det enligt min mening betydligt mer sympatiskt än att på statistiska grunder uttala sig om enskilda fall innan vi vet något om vad som egentligen hänt.

**

Jag undrar hur många timmar Leif Silbersky egentligen jobbar på en månad.

Vi jurister blir ofta beskyllda för vara kallsinniga, teknokratiska eller till och med empatilösa. Och det särskilt en dag som denna när de juridiska processerna kan framstå som helt vansinniga om man läser medias rapporter om det vidriga Vetlanda-målet. (SvD, DN, Expressen). (I praktiken spelar det dock kanske inte så stor roll.)

Men här i alla fall ett undantag: Åklagaren som utreder det i media uppmärksammade fallet med en ung kvinna som bedragit sig genom Sverige säger till Gefle Dagblad att han ”ska jaga henne så länge jag lever”.

Uppfriskande!

Jurister brukar sällan beskyllas för att besitta poetiska kvaliteter. Den juristprosa som väcker gillande hos andra jurister tilltalar sällan andra än jurister – och de jurister som försöker bryta sig ur dessa stilistiska bojor möts ofta av förvåning eller skepsis (vilket jag själv nyss fått erfara i mina kontakter med en tidskrift, där just min stilistik ifrågasatts).

Men det finns undantag. Irvis Scheynius, tidigare lagman i Haparanda i 40 år och en fantastisk författare har skrivit en hel bok om sina domarerfarenheter med ett språlksom är vackert, suggestivt, musikaliskt. Leta upp den på ett bibliotek.

Irvis Scheynius, Du domarn, Södertälje 1996.

När diskussionen nu kommit igång om en hotbild mot rättssamhället – oavsett om den är överdriven eller inte – är det viktigt med enskilda förebilder, personer som vågar ställa upp för rättsstatens ideal trots risker och hot. Åklagaren Barbro Jönsson fick nyss sin dörr sprängd. Nu har hon åtalat sex personer från ett MC-gäng, som ofta är själva sinnebilden för den organiserade brottsligheten i Sverige.

Åklagaren kom till förhandlingen i ”förtäckt bil”, men hon har inte vikt sig. Själv hade jag omedelbart sagt upp mig och börjat arbeta med M&A:s om det hänt mig. Men den som månar om det öppna samhället skall vara glada över att inte alla är lika fega som jag, att det finns jurister som fortsätter sitt viktiga arbete även när det är förenat med faror.

Finns det ett pris för årets civilkurage så har vi en god kandidat i en tingssal i Göteborg idag.

***

I dagens DN finns en intervju med Barbro Jönsson.

Fokus, Sveriges bästa tidning för djupare samhällsjournalistik, publicerade i senaste numret en lista över Sveriges största makthavare. 100 personer fick plats på listan. Statsråd, naturligtvis, men även statssekreterare och pr-konsulter. På listan finns bara en jurist med, Johan Hirschfelt, Svea Hovrätt. Inte någon från Högsta domstolen. Inte någon från Regeringsrätten. Inte ens någon av domarna i lagrådet fanns med. Inga underrättsdomare, inga ombudsmän och inga åklagare fanns med. Och där fanns inte heller någon representant för de akademiska jurister eller de mediala advokater som är med om att forma det rättspolitiska samtalet. Herregud, inte ens JK var med!

 

Jag tror nog att juristerna överlag trivs ganska bra med det här, att verka utan att synas. För visst är det så att många jurister har ett stort inflytande över samhällets utveckling. Särskilt de höga domarna kan rimligen betraktas som den mest underskattade maktfaktorn i Sverige, inte bara för att de genom sin rättsbildande verksamhet konkret förändrar spelreglerna för det svenska samhället utan även genom att de ofta fungerar som utredare i lagstiftningsärenden och där kan på ett väldigt omedelbart sätt påverka samhällets normbildning. I termer av reell makt över samhällets utveckling borde det ha funnits ganska många jurister på den där listan.

 

Fokus lista illustrerar ett allmänt problem i det mediala Sverige, närmast ett demokratiproblem. Journalistkåren saknar kompetensen för att verkligen genomlysa de juridiska processerna. Det räcker inte med att skriva om nya lagförslag och bevaka enskilda rättegångar. Vad som behövs men saknas är en djup förståelse för de rättsliga processernas inverkan på samhället. Det finns i och för sig journalister som skickligt skriver om juridiska frågor, som Maria Abrahamsson, Per Ahlin (mest om folkrätt), Maciej Zaremba eller yngre ledarskribenten Paulina Neuding. Men det finns överlag en underskattning av juridikens makt.

 

Nu deltar i allt högre grad medialt skickliga jurister i den allmänna debatten och formar det politiska samtalet. Se bara på JK:s kampanj rörande de oskyldigt dömda, de pr-sinnade juriststudenterna som testade rasismen i krogköerna eller Centrum för Rättvisas framgångsrika arbete med att synliggöra de mänskliga rättigheterna genom domstolsprocesser. Och det här är bara de uppenbara exemplen. I princip varje avgörande från HD och RegR har betydelsefulla effekter – även om effekterna ofta är subtila. Sådana subtiliteter kan vara dolda för alla som inte är insiders. Det är därför hög tid att få in fler personer i media som inte bara är journalister utan även jurister, helst med några år i domstolsväsendet bakom sig.

 

Kanske skulle några jurist-journalister ha makten, kompetensen, att åskådliggöra makten hos juristerna.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser