Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor – är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

Advertisements