You are currently browsing the tag archive for the ‘polisen’ tag.
I ett tidigare inlägg kallade jag polisens stillatigande åseende av pågående brott för ett haveri. Det håller jag fast vid. Poliser skall ingripa om de ser brott begås och inte stå och titta på. Borde vara basics liksom.
Idag skriver DN:s ledare en kommentar, på huvudledarplats. Jag undrar hur det rent praktiskt går till när huvudledarna skrivs i DN. Ledarredaktionen består av en samling goda skribenter med överlag gott omdöme. Vissa av dessa skribenter är fantastiska opinionsjournalister, som Wolodarski, Kjöller och Ahlin. Men den anonyma huvudledaren saknar oftast det glöd, det engagemang, som man ser hos de signerade ledartexterna. Dagens ledare om polisens metoder vid kollektiv brottslighet är åter igen en med kraft formulerad mjäkighet, full av den ambivalens och närmast patologiska fixeringen vid neutralitet som vi vant oss vid från DN:s huvudledare. Slutsatsen är att ”[d]et är hög tid att sluta dalta med den antidemokratiska vänster som i längden hotar allas vår demonstrationsrätt. Därtill är den alldeles för värdefull.”
Sluta dalta! Kraftfullt eller hur? Men innan det säger DN: ”Men samtidigt: eftersom våld och konfrontation är hela affärsidén inom den autonoma vänstern, gör polisen då inte klokast i att vägra gå upp i ringen? Hur gör man för att slåss med någon som beter sig som tjuren Ferdinand? Kanske är polisens dialogstrategi det minst dåliga alternativet, även om man kan fundera över det vettiga i att sitta och samtala med fältbiologer som inte gör en fluga förnär medan våldsivrarna håller sig borta. ”
Så rekommendationen till polisen är tydligen denna: Sluta dalta, men fortsätt föra dialog med de demonstranter som vill prata istället för att gripa in när brotten begås. Kvar blir intrycket att DN säger ingenting alls. Igen.
Det råder skilda meningar om huruvida polisens insatser i samband med demonstrationerna i Malmö var lyckade eller inte. Polisens ledning är hur nöjd som helst, eftersom fullskaligt inbördeskrig undveks. Poliserna på gatan – som sätter ribban litet högre än så – är mindre nöjda. Dessa poliser reagerar på att de inte kunde ingripa när glasrutorna började krossas och människor misshandlades eftersom polisen (i alla fall dess ledning) satsat på en fredlig Chamberlain-lösning: Samförstånd och samtal istället för konfrontation var modellen. Och med en sådan modell är det bäst att inte ”provocera” stenkastarna genom att försöka få dem att sluta kasta sten.
Man baxnar.
Och man baxnar inte bara för att det är en total kapitulation för normlösheten. För det är ju det det är, när polisen får uppdraget att titta på när brottsligheten utförs framför ögonen på den. Man baxnar också över att det rent strategiskt verkar helt bizarrt. Hur tänkte man här? Att de demonstranter som redan plockat på sig gatstenarna och tagit sikte på ett bankkontor skulle låta sig överrumplas av rättsväsendets milda godhet och sätta sig ned och sjunga Give Peace a Chance tillsammans med sina nya vänner?
Jag är den förste att försvara skrivbordskonstruktioner utförda på bekväm distans från verkligheten. Mitt arbete består till stor del av att utföra sådana konstruktioner och försvara dem mot mostridiga fakta. Men om inte ungdomar är andra väsen än för några år sedan så borde just denna skrivbordskonstruktion fått alarmklockorna att ringa redan på polisstationen. Jag kunde själv varit en av de där demonstranterna för något decennium sedan. Betydligt troligare än att jag var med i MSU i alla fall. Jag hade i och för sig inte gatsten utan sprayburkar, och jag hade inte palestinasjalar utan adidasjackor, men attityden var nog istort den samma: ”Ni förstår oss inte.” Inte vann det min respekt när någon kom och förtroligt samtalade när jag sprejade mina taggar på väggarna. ”Haha, suckers!”, skrattade vi innan vi gick vidare till nästa aktivitet.
Nedan finns en ruggig video om effekterna av ett kapitulerande rättsamhälle, som på många sätt känns relevant efter att ha sett bilderna på demonstranterna från Malmö. Stress med Justice.
Rättsstaten har kapitulerat inför vardagsbrotten. Hur kan man annars förklara den statistik som visar hur många av de mindre allvarliga brotten i princip aldrig blir lösta. Polisen lägger sina krafter på att fånga in mördarna och rånarna och sina resurser på oanvändbar utrustning. Under tiden slipper tjuvarna, Internet-bedragarna och sol-och-vårarna undan.
Så har det låtit de senaste veckorna. Det är en debatt som behövs. Det finns nämligen inget vardagligt bakom ”vardagsbrotten”. Uttrycket kan få det att låta som något som hör till vardagen, som hör till sådant man bara bör vänta sig. Men för de som utsätts för vardagsbrott är det väldigt sällan något vardagligt. Att bli utsatt för ett inbrott eller en misshandel på tunnelbanan kan tvärtom bryta sönder en vardag fullständigt för de som drabbas.
Kampen mot vardagsbrotten borde med andra ord prioriteras. Vi behöver litet mer Rudy Guiliani i svensk kriminalpolitik. Och en helhetssyn som går bortom ”Mer pengar till polisen” och ser på rättssväsendet istort.
Ett attentat mot en åklagares hem inträffade idag och slutade med en sprängd dörr. (Se även SvD.) Det är inte det första attentatet mot åklagare eller domare och det lär inte bli det sista. Men det är en obehaglig tendens mot mer frekventa angrepp på rättssamhället. För inte länge sedan var det en nämndeman som utsattes för hot. Polisen i Göteborg har varit utsatta för vad som i det närmaste framstår som ren krigföring under senare tid. Rättssamhället utsätts för allt svårare attacker.
Uppdatering: RÅ framhåller betydelsen av att attentatet klaras ut och åklagaren själv uttalar sig.
Mitt intryck är att polisen idag har givit upp kampen mot mycket av trivialbrottsligheten. Men det finns tydligen vägar för den som vill ha hjälp även med en enklare stöld – en liten dusör till den ansvariga polisen så går det lättare.
Förhoppningsvis är det inte så, men ibland fungerar det tydligen på just detta vis. I Lunds tingsrätt dömdes nyligen en polis som krävt smörgåstårta för att göra sitt jobb. Det är, precis som Maria Abrahamsson skriver i dagens SvD, mer tragedi än komedi. Blotta misstanken om att det går att muta sig till polisens tjänster är allvarlig i ett läge där många medborgare upplever att polisen inte längre sköter sin uppgift. Kling och Klang är roliga i barnböcker, i alla fall för femåringarna. Men när Kling och Klang blir verklighet är det inte kul alls.
(Men, för att inte fastna i klagospiralen, det finns många goda exempel också. Som detta.)
Mårten Schultz. 