You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.

I den sorgliga sak som fått beteckningen Kungsholmsmordet i media har nu det rättsliga maskineriet dragit igång (Se även här, här och här.). Tre pojkar under 18 år har häktats och senare skall det prvöas om även den fjärde som sitter anhållen skall häktas. Generellt sett kan häktning ske vid fara för ny brottslighet, undanröjande av bevis eller om den misstänkta riskerar att sabotera utredningen. Men det är ovanligt med häktade barn. Häktning av personer under 18 år får bara ske om det föreligger synnerliga skäl, enligt lagen. ”Synnerliga skäl” är ett med juridiska mått väldigt svårt krav att uppfylla.

Uppdatering: Den fjärde pojken släpptes fri, skriver DN och SvD. (DN skriver f.ö. ”Den fjärde har släppts då tingsrätten inte fann några skäl att häkta honom”. Jag undrar om detta stämmer – det enda tingsrätten lär ha sagt är nog att det inte fanns tillräckliga skäl för att häkta pojken, och det är något helt annat än att det inte fanns något skäl.)

Ny rättegång mot Calle Johansson i Grekland, rapporterar tidningen (se även här). Det skall bli intressant att se hur tidningarna fortsätter sin rapportering, för det fall rättegången verkligen blir av. Den mediala bevakning som skett i fallet tidigare gjorde mig som komparativrättsligt intresserad bedrövad. Sällan har så många satt sig på så höga hästar. Det grekiska rättsväsendet beskrevs mer eller mindre unisont som fullständigt rättsosäkert och primitivt. Inte alls som det högstående och civiliserade svenska domstolsväsendet. Det här bottnar i vad jag med ett från Edward Said stulet uttryck brukar beskriva som rättskulturell orientalism. På fördomar och dåligt underbyggda grunder konstruerade bilder av ”de andra”. 

Jag ser ingen anledning att förutsätta att grekerna skulle ha organiserat sitt rättsväsende sämre än vi svenskar. Att det var en mäktig grek som gav upphov till hela rättvisetanken är kanske inget argument numer. En något bättre grund för svepande generaliseringar kan vara att de grekiska jurister jag stött på – ganska många vid det här laget – har varit mycket skickliga och komparativt intresserade (och initierade).

Eller så kan man anstränga sig att försöka undvika sådana svepande generaliseringar. Om vi nu skall vara medlemmar i samma klubb som Grekland så vore det smakfullt om vi kunde avhålla oss från den nedlåtande attityden och arrogans. Motargumentet om stenkastning i glashuset ligger nära till hands. Fråga bara Joy Rahman. 

Beatrice Ask skriver på DN debatt idag om påföljden för mord. En upprinnelse är den nyare praxis som förtydligar, förenklat, att mord inte skall med automatik följas av livstidsstraff – enbart de värsta av vidrigheter förtjänar lagens strängaste påföljd. Det här har mötts av viss medial kritik. ”Det är klart att mord förtjänar livstid!” Men det är inte så klart, alla gånger.

Det finns något i botten rättssäkerhetsmässigt sunt i tanken att även fruktansvärda brott skall graderas. Det är straffrättens uppgift att mäta graderna i helvetet, det är domarens svåra uppgift att nyansera det som de flesta av oss inte orkar nyansera. Principen att påföljdsvalet vid mord står mellan livstid och tio års fängelse är alltför trubbig.

Den dikotomiska uppdelningen är den latas utväg ur svåra problem. Justitieministern skisserar en ändrad straffskala med möjligheter till längre tidsbegränsade straff än idag. Det kan knappast betraktas som en repressiv hållning där mantrat är  ”hårdare straff”. (Se för en missvisande rubrik här.) Tvärtom är det ett förslag som tycks möjliggöra mer nyanserade bedömningar vid det allvarligaste brottet.

Nyanser och gråskalor, istället för det förenklade svart-vita, alltså. I sig värt en eloge.   

***
Se även här.

Ny dom idag från Högsta domstolen om påföljdsvalet när unga begår brottet mened. Se vidare här.

Sveriges mest lästa blogg har lagts ned, Alex Schulmans på Aftonbladet. (Se t.ex. här och här.) Det har inte så mycket med juridik att göra och är inget som i sig passar in i det här sammanhanget. Vad som däremot är intressant är de reaktioner som nedläggningen av Schulmans blogg medfört.

I mediesammanhang brukar det ibland hävdas att juridiken bör hållas på en armlängds avstånd, eftersom det är lämpligare – med hänvisning till pressfrihet och yttrandefriheten i stort – att övertramp eller brister hanteras inom ramen för pressens självsanering. Den restriktivitet som finns mot att ingripa mot pressen från myndighetshåll vid integritetskränkningar, som förtal t.ex., kan således motiveras med att det finns andra metoder för att komma till rätta med problemen. Sådana alternativa metoder, inom mediernas egen värld så att säga, är därför väldigt betydelsefulla även för utvärderingen av de rättsliga aspekterna av mediala övertramp.

Det finns ett antal institutioner som skall sörja för sådan självsanering. Pressombudsmannen (PO) är en sådan institution. Idag är PO Yrsa Stenius, tidigare journalist.

Stenius har uppenbarligen en annorlunda inställning till sitt uppdrag än tidigare ombudsmän. Hon tycks ha tagit på sig rollen som tolkare av den allmänna moralens krav. Stenius har således offentligt applåderat att Schulmans blogg stängs, efter att redan tidigare uttalat sig om farorna med bloggandet. ”Det var på tiden”, säger hon enligt SvD. Pressens egen ombudsman är alltså positiv till att Sveriges mest populäre skribent i ett nytt medium lägger ned pennan (eller, hum, kopplar ur tangentbordet).

För mig som inte är journalist är reaktionen konstig: Är det inte allmänt sett märkligt att pressens egen ombudsman uttrycker glädje över att den populäraste skribenten i Sverige lägger ned? Men eftersom jag inte är journalist så lämnar jag över den aspekten till andra. Min fundering är främst hur sådana här utspel hänger det ihop med PO:s mandat. Ja, inte alls som jag kan se det.

Enligt PO:s stadgar skall ombudsmannen fullgöra följande uppgifter:

1 § Allmänhetens Pressombudsman (PO) har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift och Internetpubliceringar, på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt hänskjuta sådana ärenden till Pressens Opinionsnämnd (PON) för avgörande samt genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed.

Hur man än vrider och vänder på det har jag svårt att se att Schulman i större utsträckning än den genomsnittliga kvällstidningsjournalisten brutit mot god publicistisk sed (även om uttrycket med juridiska ögon är förfärande vagt om det skall användas för sanktioner). Det finns med andra ord inget stöd i PO:s arbetsbeskrivning för kritik, i alla fall inte av Schulmans gärning som helhet (även om jag tror att det finns goda grunder för att enskilda inlägg borde klandras).

Jag tror att grunden för kritiken helt enkelt är att PO inte gillar Schulmans stil, hans infama påhopp på mer eller mindre kända personer, hans självupptagenhet och råa tonfall. Infama påhopp och rått tonfall behöver inte stå i strid med god publicistisk sed, men det kan naturligtvis uppfattas som något negativt ur moralisk synvinkel. (Min egen åsikt är det negativa med bloggen klart övervägdes av det positiva, att Schulman skriver bättre än majoriteten av alla svenska journalister – klart, korrekt och fyndigt – och att han skulle vara en lika skicklig skribent oavsett vad han skrev. När Schulman kritiserade andra svenska skribenter så gjorde han det inte bara med stödet av hundratusentals, i många fall devota, läsare. Han gjorde det också med självsäkerheten hos någon som kan använda semikolon korrekt, som har god känsla för metaforer, som en person som vet farorna med adverb.) Och svenska läsare tycker tydligen att Schulman är läsvärd, av siffrorna att döma. Men PO håller inte med.  

Det är helt okej, förstås. Men är det rimligt att PO låter sina privatmoraliska värderingar komma till uttryck inom ramen för ämbetet? Skall den institution som närmast har karaktären av myndighetsutövande på pressens område fungera som en plattform för de utsedda personernas egna åsikter om vad som är ”god” eller ”dålig” journalistik? Är det verkligen rimligt att över huvud taget betrakta en sådan typ av PO-ämbete som ett instrument för självsanering?

Är det inte dags att helt ge upp synsättet att pressens egna institutioner kan utföra något som liknar de rättsliga institutionernas övervakande verksamhet?

Det är klart att tidningarna kan betala en egen smakkommision och kalla den för PO, om de vill. Men det är allt svårare att se att det kan ha någon relevans för diskussionen om pressens och journalisternas ansvar på ett rättsligt plan.

Andra kommentarer: Wolodarski i DN; Martin Jönsson i SvD (med hänvisningar)

Uppdatering: Bra inlägg av Maria Schottenius idag.

Igår visade f.ö. SvT en spännande dokumentär om Geijer-affären. I denna affär var problemet med källskyddet främst att journalister inte respekterade anonymiteten. Och detta är i praktiken minst lika allvarligt som att myndigheter snokar.

Nu kan det kanske antas att det var värre förr, att DN idag inte skulle fallit undan som den gjorde för påtryckningarna under Geijer-affären. Men det är nog lika illa nu. För inte så länge sedan dömdes en journalist från en av Sveriges största tidningar just för att ha röjt sin källa. Förra året var det en chefredaktör för en, öhm, tidsskrift som dömdes. Det går med andra knappast som meddelare att helt förlita sig på att journalisterna skall skydda anonymiteten…

Mest fick dokumentären mig att minnas att en gång i tiden så var kvällstidningarna även nyhetstidningar, med ambition och hjärta. Det kan man ändå sakna litet.

Mer om journalistrollen och innebörden av tryckfriheten på ledarplats idag: Maria AbrahamssonBarbro Hedvall på DN

  • Tingsrätten har nu kommit fram till att det inte var fel att ta Sefastssons dator i beslag.
  • TV4 fortsätter att driva linjen att förundersökningen i detta fall borde skötas på ett annorlunda sätt, eftersom Sefastsson var journalist. Ur SvD: ”- Det är extremt förvånande att tingsrätten sätter sig över meddelarskyddet som är skyddat av grundlagen. Vi får nu överväga om vi ska överklaga beslutet, säger TV 4:s kommunikationsdirektör.” TV4:s linje är med andra ord även fortsättningvis att attack är bästa försvar, i ett uppskruvat tonläge.
  • På andra sidan: Åklagaren Björn Blomqvist ger några goda argument för varför TV4:s argumentation kan vara farlig på DN Debatt i lördags.  

Min personliga åsikt? Tv4:s agerande och tolkningar är betydligt farligare för meddelarfriheten än utredningen. Blotta påståendet om att journalister skulle kunna undgå granskning vid brottsmisstankar genom hänvisningar till källskydd uppfattas i allmänhet som så hårresande att det undergräver meddelarfrihetens legitimitet. ”Inte kan väl tanken bakom källsskyddet vara att göra journalister till ett straffrättsligt frälse?” frågade mig en student. Och han hade ju rätt.

Uppdatering: Dagens ledare verkar i stort tycka som jag. Maria Abrahamsson välkomnar tingsrättens beslut och framhåller: ”Om Trond Sefastsson hade förklarats oåtkomlig för rättvisan hade förtroendet för hela journalistkåren gått i botten. För Justitiekanslern återstår bara att skriva av de anmälningar som har gjorts mot åklagaren.”

Barbro Hedvall på DN ser Sefastssons agerande, om nu anklagelserna är sanna, som ett värre hot för tryckfrihetstanken än myndigheternas agerande. ”Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att anklagelserna om köpt journalistik blir utredda än att en dator hos en person som blandat ihop olika yrkesidentiteter, däribland den som journalist, blir genomgången.”

Men Jan Scherman tuffar på. På DN Debatt kritiserar Scherman åklagare Blomqvists artikel, till synes utan att ha läst den. Mest verkar Scherman ha varit sugen på att dra en Kryzz-liknande ordvits om ”mästerdetektiven Blomqvist” som han kom på i fikarummet. Och nog börjar det bli litet stand-up över TV4.

Scherman spelar trovärdigt rollen som ståuppare Betnér.

Utan att ha statistik som stödjer det så tycks det mig som att advokater är underrepresenterade i brottsstatistiken. Jag känner i och för sig till en del fall med till straffansvar dömda advokater, men bara ett fåtal. I SvD rapporteras om en ny stor utredning om brott som påstås ha utförts av en advokat. Mycket allvarliga saker, mordbrand och grov stöld. 

Det är väl dock knappast sådana brott som om anklagelserna visar sig vara sanna solkar ner advokatkårens rykte i stort. Värre är sådana tidigare aktualiserade fall där advokater medverkat till häleri genom att hjälpa sina klienter föra ut pengar ur landet eller berikat sig själv på annat sätt genom andras brott. Den nu rapporterade historien framstår mest som en tragisk familjehistorier.

Även advokater har ibland familjer.  Även om de inte ser dem så ofta.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • RT @MagnusNedstroem: HD har nu prövat frågan om exklusivitet i visst upphandlat ramavtal. Viktigast här är att samtliga justitieråd är ense…* 3 days ago
  • RT @CultureCrave: Scarlett Johansson is suing Disney over a contract breach for releasing #BlackWidow on Disney+ Her salary was partly bas…* 3 days ago
  • RT @martenschultz: Det kom ett mål i EU-domstolen i förra veckan som rör svensk diskriminerings- och processrätt. Det svenska systemet förl…* 3 days ago