Inte vet jag om det stämmer att polisen kapitulerat när det gäller vardagsbrottsligheten. Kanske förekommer det fortfarande att polisen försöker spåra tjuvar som stulit cyklar och bilar. Kanske kommer någon CSI-typ och tittar efter fingeravtryck när källarfönstret slagits in. Kanske ringer det ibland en polis på fru Agdas dörr som säger att spaningen har burit frukt, att tonåringarna som brukar palla hennes plommon nu gripits. Men jag tror inte att det förekommer särskilt ofta.

Det brukar sägas att vardagsbrottslighet av det här slaget skapar otrygghet. I ett fungerande rättssamhälle får inte kampen mot brottsligheten, ens av det mindre allvarliga slaget, ges upp. Och när det gäller kampen mot den grova brottsligheten så är inte bara arbetet utan även effektiviten fundamental för ett öppet samhälle. Den epidemi av värdetransportrån som spritt sig under senare tid är ett exempel på den typ av brottslighet som helt enkelt inte får förbli olöst. 

Något verkar inte fungera. Utan att vänta på statistiken för i år så framstår det som uppenbart att denna brottslighet ökat dramatiskt och delvis förblir olöst. Det här ger konsekvenser. Det skapar otrygghet och otrygghet skapar ett stängt samhälle, ett samhälle där vi misstror varandra. Dessutom kostar otrygghet massor med pengar, vilket kan glädja Securitas aktieägare men inte övriga medborgare.  

Ett symtom på utvecklingen mot ett mer stängt samhälle visade sig idag på ett väldigt konkret sätt. Det finns en obehaglig ironi att Maria Abrahamssons stora ledarkrönika om behovet av nytänkande i kriminalpolitiken – med förslag på omorganisationer av polisen och kanske införandet av ett svenskt FBI – publiceras samma dag som Borlänges banker stängde. När det civila samhället låser dörren på grund av hot har något gått väldigt snett.

***

Två personer är nu gripna för försök till rån.

Advertisements