(Inlägget finns nedan som word-dokument)

Är det acceptabelt med hatbrottslagstiftning i ett samhälle där vi värnar om åsiktsfrihet? I sitt inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver Per Bauhn insiktsfullt om betydelsen av att försöka hålla värderingar av brottslingens värderingar borta från den straffrättsliga lagstiftningen. Varför är det värre att slå ihjäl en person för att man ogillar hennes sexuella läggning än om man slår ihjäl personen för att man ogillar hennes musiksmak? Varför värderar rättsordningen olika värderingar på olika sätt? Varför är negativa värderingar grundade på etnicitet mer klandervärda än negativa värderingar grundade på, tja, tillhörighet till en viss supporterklubb?

 

Bauhns inlägg återspeglar en grundläggande metodologisk frågeställning. Jag vet att uttrycket ”grundläggande metodologisk frågeställning” får alla utom en proffsakademiker att tappa intresset. Men denna metodologiska frågeställning är praktiskt viktig. Och den gör sig gällande såväl vid lagstiftning som vid analysen eller förklaringen av lagen. Vad skall vi egentligen inom juridiken göra med insikten att handlingar och omdömen färgas av våra värderingar? Skall vi i lagstiftningen bortse från detta – eller bör riksdagen värdera andras värderingar och åsätta dessa värderingar olika straffrättsligt värde? Och hur bör vi jurister som försöker förstå och tolka lagen förhålla oss till insikten om att våra egna värderingar påverkar våra tolkningar av rätten, t.ex. av påföljdsreglerna? Bör vi försöka bortse från våra egna värderingar eller skall vi göra dem explicita, så tydliga som möjligt? Bör domaren värdera sina egna värderingar och hur dessa värderingar förhåller sig till de i lagstiftningen uttryckta värderingarna för att kontrollera hur de egna värderingarna påverkar tolkningen av lagstiftarens uttryckta värderingar? Och hur skall i sådana fall vi akademiker som tolkar domsskäl förhålla oss till dessa värderingar – och våra egna?

 

Pust.

 

Här är min, förmodligen förvirrade och långsökta, tanke. Jag ser frågeställningen som ett uttryck för en grundläggande metodinställning i svensk rätt. Denna metodinställning står i historisk skuld till rättsrealismen och innefattar, bland annat, en skepticism mot rättsliga principer och begrepp. I stället för principer så kan vi förlita oss på allmänna ideal om skälighet och bedömningar från fall till fall. I svensk rättstillämpning är det vanligt att man åberopar pragmatiska lösningar. Uttrycket pragmatism kan betyda många saker. När det används i rättstillämpningssammanhang så betyder det oftast det samma som ”principlöst”. När domstolen finner ”en praktisk lösning” utifrån ”de föreliggande omständigheterna” så är det en omskrivning för att domstolen inte kunnat eller orkat hitta någon rättslig princip som stöd för utgången. Istället görs en allmän uppskattning av vad som hänt i fallet, vilka konsekvenser olika juridiska bedömningar av fallet kan få, och så läggs det till grund för avgörandet. Principlösheten upphöjs till princip.

 

Vad har då detta att göra med frågan om värderingars betydelse för bedömandet av en persons skuld, eller den mer allmänna frågan om värderingars betydelse i juridiken? Jo, min gissning är att när den svenska juridiska metoden, som tidigare utgick från ideal om objektivitet och neutralitet, konfronterades med insikten om att juridiken inte kan bortse från att värderingar påverkar människors beteende och uppfattningar, så tappade den självförtroendet. Istället för subsumtioner av omständigheterna under allmänna principer så accepterar vi bedömningar utan tydligt principiellt stöd, baserade på magkänslor kring faktiska omständigheterna och värderingar. För att använda rättsvetenskapens favoritmetafor: Vi slängde ut barnet med badvattnet. Från ett ohållbart ideal om neutralitet och objektivitet så gick vi över till ett defaitistiskt ideal där värderingarnas centrala position tas för given. Tillspetsat, men något åt det hållet.

Men har vi då inte fjärmat oss från själva grundtanken på vad en rättsstat innebär? Innebär inte tanken på en rättsstat att det juridiska systemet är uppbyggt av allmänna, abstrakta och generella principer vars tillämpning är oavhängig den enskilda situationen? Nu riskerar jag väl att hamna i ett politiskt fack men tanken är väl uttryckt hos Hayek.”[S]tyre under lagen betyder att staten aldrig får utöva tvång mot en individ utom när det gäller att genomdriva en känd regel”. Och ”Idén om frihet under lagen […] bygger på antagandet att vi när vi lyder vissa lagar, i meningen generella abstrakta regler utformade utan hänsyn till oss som individer, inte är underkastade någon annan människas vilja utan är fria.” Det här kan nog både socialdemokraten och liberalen skriva under på. En rättstillämpning som tar hänsyn till individers åsikter är oförenlig med den klassiska rättsstatstanken. Och jag tror att det finns anledning att fortfarande värna om denna ideala rättsstat. Myten om den värderingsfria juridiken är delvis just en myt. Men det är en nyttig och delvis nödvändig myt: Det är en förutsättning för ett öppet samhälle.

 

(Som worddokument: principiell-ratt.doc)

Annonser