I DN:s artikel om våldtäktsåtalet mot den skånska plastikkirurgen illustreras en sak med rättegångar som kan förvåna personer som inte är så insatta. I rättegången har nämligen den för brott anklagade läkaren ändrat sin story, enligt DN, från tingsrätten (där han dömdes) till hovrätten. Den kvinna som sitter som målsägande, brottsoffer, i rättegången,  beklagar sig genom åklagaren över att läkaren kan ”ljuga hur mycket som helst”. DN:s reporter verkar finna det här anmärkningsvärt i intervjun med åklagaren:

DN: Men kvinnan får inte ljuga?
Åklagaren: – Nej.
Men han får ljuga hur mycket som helst?
- Ja.

***

Och så är det. Den som är anklagad för ett brott kan ljuga hur mycket som helst. Det är inte ett brott att ljuga i domstolen för den som är anklagad för ett annat brott. Den tilltalade – den som är anklagad för brott – kan alltså inte dömas för mened. Om däremot ett vittne ljuger så begår hon mened, vilket är ett allvarligt brott. Varför är det då så?

Varför är det tillåtet att den person som ofta senare döms för brottet kan sitta och blåljua i domstolen? Ja, det bottnar i rättssäkerhetstankar. Den som är misstänkt för ett brott skall ha rätt att försvara sig med alla medel som finns.

Tillägg: Även målsäganden kan i allmänhet ljuga. Brottsoffret hörs inte under ed, till skillnad från vittnen.

***

”Ren efterhandskonstruktion” säger åklagaren under förhandlingen.

About these ads