You are currently browsing the category archive for the ‘breivik’ category.

Tidigt i Jonathan Littells bok De välvilliga brister romanens huvudroll, SS-majoren Max Aue, ut i ett okarakteristiskt utbrott när han försvarar sin plats i mänskligheten. Han må ha utfört omänskliga handlingar, men han är icke desto mindre en människa. ”Jo, det är jag faktiskt!”

Nazisten som ombesörjer massmordet är också en människa. Kanske är han just i sin omänskliga gärning mänsklig som vem som helst, kanske är han en produkt av en sjuk kultur (för att anknyta till diskussionen mellan Christopher Browning och Daniel Goldhagen). Men en människa lika fullt.

Insikten om att det är mänskligt att göra onda handlingar är central för vårt ansvarssystem. Det är bara människor som kan dömas för sina brott. Endast en juridiskt fullkomlig människa har ansvar för sina handlingar. Accepterandet av den åtalades mänsklighet är en förutsättning för ansvarsutkrävande.

Jag vill tro att en ytterligare förutsättning för samhällets ansvarsutkrävande är att det visar respekt. Respekt ska visas för fakta och för strävandet att korrekt återge dessa fakta. Men respekt ska också visas för den som står inför rätta. Alldeles oavsett hur vidrig den handling för vilken åtalet förs är, så bör rättsordningen behandla den som är föremål för prövning respekt.

Respekten för människan är en intrinsikal aspekt av rättsstatens ansvarsceremonier. Regelverket ställer upp regler för att säkerställa att detta ideal om respekt efterlevs, också när den åtalade är föremål för massornas hat. Processuella normer garanterar att rättegången metodiskt och med endast ringa utrymme för känslouttryck går sin gilla gång, även vid de vidrigaste brott. Tilltalet är respektfullt. Formen för meningsutbyte syftar till ett civiliserat samtal.

Jag vill se detta som inte bara uttryck för liberalismens syn att människor förtjänar att behandlas med värdighet även när deras handlingar förtjänar det mest stränga fördömande, utan också som en beståndsdel i vår syn på offentligt ansvarsutkrävande. Det är genom att vi tar den åtalade på allvar och genom att visa den åtalade respekt som det blir legitimt att utkräva ansvar för handlingar och att bestraffa den som utfört handlingarna.

I linje därmed är det handlingar som medför ansvar. Det är ofta berättigat att hata en massmördare, men samhällets bestraffning bestäms inte av det berättigade hatet som brottslingen ådragit sig, utan det klandervärda i handlingarna.

”Du har gjort dig skyldig till dessa handlingar som en fullvärdig människa, och därför förtjänar du att bestraffas för det.”

Rättegången mot Anders Behring Breivik i Norge återspeglar dessa värderingar. De handlingar som han kommer att dömas för – och här bryter jag mot min egen princip att inte uttala mig om skuldfrågor innan dom fallit – hör till de värsta brotten som utförts i Norden i fredstid. Kanske är det allra värsta brottet i Norden i fredstid. Men rättsordningen har inte korrumperats av detta.

Rättegången följer de principer som ställts upp för rättegångar och som återspeglar det ideal om hur den praktiska rättvisan bör ordnas som präglar demokratier i stort. Det är artigt och metodiskt. Det är respektfullt. Breivik behandlas som en människa, inte som ett monster.

Hur annorlunda ter sig inte behandlingen av Breivik i våra medier. Det tycks som att många journalister och författare tror att man måste klä av Breivik, att förminska honom som människa, för att ta avstånd från hans gärningar. Hans beskrivs som feg, liten, ensam, patetisk och möjligen också sexuellt frusterad. Jag kan förstå det på ett sätt. Handlingarna är avskyvärda.

Samtidigt är det en form av dehumanisering. I ivern att förudmjuka, att få terroristen att framstå som ömklig, fjärmar man sig från de ideal som präglar det legitima ansvarsutkrävandet. Det är fullvärdiga människor som själva valt att utföra sina handlingar, som har ett fullt ansvar. Det är den som har ett fullt ansvar som förtjänar att bestraffas.

I Humanity beskriver Jonathan Glover hur avhumaniseringen är ett återkommande drag i totalitära staters våldsutövning och ansvarsutkrävande. Enskilda människor dehumaniseras, eller görs till föremål för en större sak. Respekten för människans värdighet förintas. Det förvånar inte att se samma åsikter hos Breivik själv. I Breiviks försvarstal är dehumaniseringen självklar. Hans offer är statister utan ett värde. De är saker som står i vägen.

Poängen är denna. Breivik förtjänar att straffas, om han nu var tillräckligt mentalt frisk när handlingarna ufördes (om vilket jag inte vill uttrycka någon åsikt alls). Hans gärningar förtjänar vårt starkaste klander. Men detta utkrävande av ansvar främjas av att vi fokuserar klandret på gärningen och avhåller oss från att förminska gärningsmannen. Det är inte en ynklig eller löjlig person som står inför rätta. Det är inte heller ett monster. Framför domstolen står en människa som med full kontroll utfört det värsta brott som Norden upplevt i modern tid. Och det är just därför som han har fullt ansvar för sina handlingar.

Den andra rättegångsdagen i Breivik-rättegången inleddes med ett avbrott. En av domarna i målet hade strax efter terrorhandlingarna på Facebook sagt att Breivik förtjänade dödsstraff.

Ur ett mänskligt perspektiv är sådana här uttalanden förståeliga. Det måste vara tillåtet att reagera känslomässigt på en händelse som närmast blir ett nationellt trauma.

Men det är förstås inte lämpligt att efter ett sådant uttalande sitta som domare i en rättegång. Även i ett fall som Breviks, där skuldfrågan framstår som så klar och gärningarna som så fruktansvärda, måste domstolen inte bara sträva mot opartiskhet och neutralitet utan också efter att framstå som opartisk och neutral.

Det verkligt olämpliga är att inte domaren flaggat tydligare för sitt känslomässiga utfall i god tid inför rättegången. I en rättegång av det här slaget får redan en misstanke om att domarna inte lever upp till de krav som ställs på dem ett oönskat orosmoment.

En värdig rättegång. Så uttrycktes förhoppningarna inför inledningen av rättegången mot Skandinaviens värsta massmördare i modern tid, Anders Behring Breivik.

Vad innebär det? En rättegång i en rättsstat är i en mening alltid värdig. Den präglas av känslomässig återhållsamhet och en strävan mot analytisk klarhet, vilket väl betraktas som karakteristika för en värdig ceremoni.

Samtidigt. Det finns, för att använda Brodskys ord, inget som blir så konstigt som när man använder analytiska verktyg för att förstå syntetiska fenomen. De handlingar Breivik har gjort sig skyldig till är inte värdiga.

Massmordet på Utöya och bomben i regeringskvarteret är det värdigas antites. Dessa handlingar kommer att nagelfaras under rättegången. Redan under den första rättegångsdagens sakframställan beskrevs morden i juridikens neutrala språkdräkt.

Det ovärdiga kommer att framträda i all sin detaljrikedom. ”Måste man gå in på alla dessa detaljer”, frågade någon. ”Är det verkligen nödvändigt att redogöra för alla omständigheterna kring varje enskilt mord”, frågades vidare. Svaren på frågorna är att domstolen bara kan bedöma Breiviks gärningar utifrån det som framkommit vid rättegången (enligt den s.k. omedelbarhetsprincipen), att detaljer är nödvändiga för dess ansvarsprövning.

”Men måste domstolen tillåta Breivik att torgföra sina politiska uppfattningar?” Ja, i viss utsträckning. Den som åtalats för ett brott ska ges möjlighet att försvara sig och det gäller även vid de värsta gärningar och även om försvarsargumenten av de flesta av oss uppfattas som helt ovidkommande.

Vad är en värdig rättegång? En värdig rättegång är en förhandling som låter sig styras av de principer som allmänt anses böra styra rättsprocessen. En värdig rättegång är en rättegång som inte kompromissar med rättsstatliga värderingar. En värdig rättegång är en rättegång som tillåter de ovärdiga handlingarna och deras konsekvenser att framträda nyanserat i all sin hemskhet och sorg.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter