I efterspelet av den fällande domen mot ”vaktchefen” på Café Opera har problemen med det svenska nämndemannasystemet på ett sorgligt vis aktualiserats. Den dömde dörrvaktens ombud påstår att en av nämndemännen i den domstol som fällde dörrvakten var jävig. Enligt advokaten ska nämndemannen under rättegången ha diskuterat målet på olika fora på Internet och bland annat uttryckt ett ”ett allmänt förakt för krogvakter”. Nämndemannen ska dessutom uttalat sig i skuldfrågan innan domen fällts.

Nämndemännen svär domareden – vilket är en mycket allvarlig och ansvarstyngande sak för de av oss som någon gång svurits in som domare – och har därmed tystnadsplikt. I domstolen är nämndemannens röst lika mycket värd som juristdomarens och i en vanlig tingsrättsrättegång är det vanligen en kraftig övervikt för lekmannadomarna: Tre icke-jurister och en jurist är en vanlig tingsrättssammansättning i brottmålet.

Stämmer påståendet om nämndemannen är det för jävligt. Än går det i och för sig inte att avgöra om det stämmer. Men även om det inte stämmer så fungerar påståendet i sig som en påminnelse om nämndemannainstitutets brister. Vad är en nämndaman? Nämndemän ska fungera som folkets, allmänhetens, representanter, i domstolen. De ska tillföra ”sunt förnuft”. Den som döms ska dömas av sina likar. För hundra år sedan kanske nämndemannen var motiverad för domstolarnas legitimitet. På den tiden då den medelslösa timarbetaren inte kände sig riktigt på samma våglängd som friherrarna i domstolen. Men idag behövs inte det sunda förnuft som nämndemännen kan bidraga med. Även jurister är – jag lovar! – medlemmar av folket och besitter också – jag lovar!! – sunt förnuft.

Varför ska allmänheten ha outbildade och okunniga representanter i domstolarna? Det är nämligen det nämndemännen är: Outbildade och okunniga. Om nämndemannen är utbildad och kunnig (i juridik) så är hon i allmänhet exkluderad från möjligheten att vara nämndeman – i alla fall om personen arbetar med de vanligaste juristyrkena.

Varför vill vi ha sådana representanter i domstolarna?

Jag minns när jag var tingsnotarie och förde protokoll i ett ganska stort brottmål där en nämndeman gick och åt lunch med målsäganden i en paus i förhandlingen. Förhandlingen hade varit inplanera sedan länge och vi hade haft svårt att hitta en tid som fungerade för alla inblandade. Nämndemannens agerande riskerade hela rättegången när jävsinvändning anfördes från den tilltalade som hade sett domaren (nämndemannen) sitta och äta lunch med den person som anklagade honom för brott. Självklart förelåg jäv. Nämndemannen – olycklig över sitt misstag – fick hoppa av. Förhandlingen kunde, bedömde domstolens ordförande, fortgå med en domare kort men den jäviga domaren riskerade medföra stor skada: För domstolen, för målsäganden och inte minst för den tilltalade som riskerade behöva vänta än mer på sin dag i domstolen. Nämndemannen hade inte alls tänkt på jävsproblematiken – det var bara så roligt att träffa sin gamle vän i domstolen. Det förekom inget elakt spel. Bara okunnighet om domarrollen och bristande juridisk skolning.

Med nämndemannainstitutet har okunnigheten upphöjts till princip. Domare som inte har drillats i rättssäkerhetssäkerhetsprinciper och rättighetsideal bör inte döma andra människor. Enbart någon som inte förstår vikten av domareden, tystnadsplikten och oskuldspresumtionen kan få för sig att som domare uttala sig om skuld innan en dom har fällts. Är det inte dags att förpassa nämndemannen till historien, tillsammans med de adelns privilegier som folkrepresentanterna i domstolarna skulle väga upp?

***

I kommentarerna till detta inlägg påpekas att obekräftade omdömen från en advokat är fel ände att börja i. Det ligger något i det. Nämndemannen i fråga bemöter nu påståendet och menar att uppgifterna är felaktiga. Men det påverkar inte min grundtes, naturligtvis. Hör nämnemannainstitutet hemma i dagens domstolar? Jag anser att det inte gör det.

Annonser