You are currently browsing the category archive for the ‘sexköp’ category.

(Detta är det fjärde inlägget om rättsvetenskapsteori och behandlar vissa metafysiska förutsättningar.)

Metafysik och korrespondens

I ett tidigare inlägg framhöll jag att sanning är ett värde vi tillskriver omdömen och att värdet består i hur omdömet relateras till något annat, typiskt sett en extern verklighet. Detta kallas för korrespondensteorin om sanning: Ett påstående om ett rättsligt tillstånd (säg att det är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige), t.ex., är sant om och bara om det överensstämmer med hur det faktiskt ligger till (d.v.s. om det faktiskt är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige.)

Om man utgår från en korrespondensteori för sanning uppstår omedelbart en följdfråga. Vad är det för något som ett omdöme kan sägas korrespondera med på ett sådant sätt att det är relevant för dess sanningsvärde? Denna fråga är metafysisk. För att kunna bedöma om och hur juridiska påståenden är sanna eller falska måste vi specificera vissa metafysiska förutsättningar.

Metafysiska frågor tenderar att göra svenska jurister, särskilt äldre jurister (äldre har i detta sammanhang inte med ålder att göra utan med mental inställning) nervösa. Sade inte Hägerström att man skulle förgöra all metafysik? Och ägnade inte Lundstedt stor möda åt att ”fula ut” vetenskapliga meningsmotståndare med argumentet att de ägnade sig åt metafysik?

Saken är dock den att all vetenskap med nödvändighet är metafysisk. Eller, rättare sagt, den bygger på metafysiska förutsättningar. Den skandinaviska realismens företrädare underkände värdeomdömen från möjligheten att existera. Det är en metafysisk position, en antirealistisk position närmare bestämt. De utgick uppenbarligen från att empiriskt iakttagbara företeelser kunde ha existens, en realistisk position närmare bestämt.

Egentligen är det ju en självemotsägelse. Att vilja förgöra metafysiken är i sig en metafysisk uppfattning, uppfattningen att vår metafysik klarar sig utan metafysik. Hägerströms motto, ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam”, är en paradox.

Metodologiskt är denna aversion mot metafysik i vetenskapliga sammanhang en ovärdig och ohållbar uppfattning, enligt min egen mening. All intellektuell verksamhet vilar på metafysiska premisser. Det är ovärdigt det vetenskapliga samtalet att inte bara ta avstånd från att göra dessa premisser explicita utan dessutom sträva aktivt mot att osynliggöra dem.

Så hur ska man då se på den metafysiska karaktären hos juristens undersökningsobjekt: Juridiken, i vid bemärkelse? Jag tror att det kan finnas en poäng med att fundera över denna fråga i två led. Först kommer jag nedan att reflektera kring rättsvetenskapens och juridikens objekt i grundläggande mening. Man talar om ontologi, läran om det djupaste varandet. Under de kommande rubrikerna ska jag spalta upp några möjligheter. I ett senare avsnitt kommer jag vända blicken mot ett (något) mer konkret ämne, nämligen frågan om testbarhet och hur denna fråga också förutsätter att vi identifierar ett objekt mot vilket vi jämför våra omdömen.

”What is law?” ”Vad är vetenskap?”

Vilka är de ontologiska förutsättningarna för den juridiska verksamheten? Ämnet är klassiskt. Det har dock behandlats på väldigt olika sätt. I Herbert Harts anda, utifrån synpunkterna i inledningen av The Concept of Law, sägs det ibland att det bara är i studiet av rätten som man är så navelskådande, eller har så dåligt självförtroende, att teoretiska reflektioner lägger så mycket tid på frågan vad rätten är. (”What is law?”) Jag tror inte att det är sant.

Den genomsnittliga advokaten lägger inte ner mer tid på att fundera över om 36 § avtalslagen hör till rätten än den genomsnittliga läkaren funderar över om det faktiskt finns något sådant som virus. Det tvivel rörande, eller snarare, den sökande inställningen till vad som egentligen hör till det rättsliga stoffet är framför allt en rättsvetenskaplig angelägenhet, som därtill kan vara av intresse för jurister med särskilda metodologiska intressen (inkluderandes studenter). Att intressera sig för sådana djupare frågeställningar är inget som skiljer juridiken från andra verksamheter. Kvarkar, DNA och strängteorier illustrerar liknande förhållningssätt.

Annonser

Efter den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså ett förslag som Gudrun Schyman och några andra lanserat, och som – om jag förstår det rätt – ur rent praktisk synvinkel framför allt syftar till att ge prostituerade tillgång till de ersättningsmekanismer som samhället tillhandahåller just brottsoffer.

Rättsligt sett är det kränkningsersättning som är intressant. Kränkningsersättning utgår enligt huvudregeln till en person som offer för ett brott av visst allvar. Om inte brottslingen kan betala kan ersättning istället utgå ur hemförsäkringen eller som brottsskadeersättning. Den senare ersättningsformen kan bli aktuellt till exempel om brottslingen inte kan betala själv (eller kanske inte kan identifieras) och det inte, av någon anledning, går att få pengar ur hemförsäkringen.

För att ersättning skall kunna utgå till en sexsäljare så måste en tungt liggande princip när det gäller kränkningsersättning frångås, nämligen principen att ersättning inte skall utgå till det brottsoffer som själv medverkat till att kränkningen uppstod. När det gäller brottsskadeersättning bortfaller ofta rätten till ersättning redan när offret tagit en risk att utsättas för kränkning, eller om offret medvetet vistats i en miljö där brott kan antas begås.

Om man säljer sex till någon så begår köparen brott. Enligt vanliga principer borde alltså rätten till ersättning falla bort vid prostitution. För att det rent tekniskt skall vara möjligt att betala ut kränkingsersättning till prostituerade behövs således ett undantag. När det gäller brottsskadelagen kan ett sådant undantag göras explicit, det kan skrivas in i lagen. Det skulle se jävligt konstigt ut, eftersom mordförsöksoffer och våldtäktsoffer inte kan påräkna någon sådan undantagsregel men det är möjligt. 

Det innebär att om du umgås med en person som du tror är kriminell och som sedan försöker strypa dig och du nätt och jämnt överlever så kan du bli helt utan ersättning, men enligt Schyman-förslaget skulle den som medvetet och uppsåtligt ger upphov till att ett brott begås ha rätt till ersättning. Orättvisan i en sådan ordning kan man suga på länge.

När det gäller kränkningsersättning genom skadestånd – som alltså sexköparen får betala – så är det svårare att se hur det skulle regleras. Det går teoretiskt att införa en särskild sexköpsregel i skadeståndslagen men det skulle sticka ut som en Ku Klux Klan-kåpa på en Wu Tang-konsert. Skadeståndslagen innehåller inga sådana specifika regler alls och skadeståndsrätten har alltid värjt sig mot detaljreglering i paragraferna.

Men låt oss ändå anta att det går, att lagstiftaren vill rucka på ersättningsrättens traditioner på detta sätt och låt oss för en stund bortse från det rättssystematiskt kulturrevolutionära i en sådan reform och låt oss istället fundera litet över effekterna. Effekten blir – om man inte tänker sig förstöra ersättningsrätten i sin helhet – att för varje gång en sexsäljare säljer sex så är hon ett brottsoffer som har rätt till ersättning.

När det gäller kränkningsersättning så finns det ett sedan länge etablerad minimibelopp, nämligen femtusen kronor. Att det finns ett sådant minimibelopp beror på att kränkningsersättning enbart utgår vid allvarliga brott. Är det mindre allvarligt än att det kan anses medföra femtusen kronors ersättningsnivå når det helt enkelt inte upp till tillräckligt i allvarlighetshänseende. Det innebär att varje såld sexuell tjänst ger rätt till femtusen kronor i ersättning. Det är nog helt omöjligt att betrakta det på annat sätt än att varje sexuell tjänst ska betraktas som en ny kränkning.

Kan den prostiuerade visa att hon sålt sex men ingen blivit dömd för brottet så kan ersättning utgå från skattebetalarna, genom brottsskadeersättning. Och nu kommer vi fram till det fina. Eftersom en sexsäljare enligt förslaget definitionsmässigt anses som ett brottsoffer även om hon medvetet till och med givit upphov till brottet så måste såvitt jag förstår det den prosituerade kunna vända sig till brottsoffermyndigheten och erhålla ersättning för varje gång som hon sålt tjänster, om hon kan dokumentera brottet. Och effekten av det är ju uppenbar:

En prostituerad som dokumenterar sin business kan erhålla ett påslag på 5000 kr från skattebetalarna för varje gång hon säljer sex.

Det blir ju märkligt. En yrkesprostituerad som säljer, för att bara ha ett exempel, tre tjänster om dagen, tjugo dagar i månaden, och som riggar en videokamera skulle kunna inkassera 300 000 kr i månaden från allmänna medel. Ganska mycket pengar.

Jag är själv skeptisk mot tanken att ersättningssystemen tillhandahåller så mycket till incitamentsstruktur. Men man behöver inte vara en särskilt stark anhänga av moral hazard-tänkande för att anta att detta kan leda till oönskade resultat. Mer prostitution, till exempel.   

(Liknande tankar har framförts av åtskilliga i bland annat kommentarsfältet på Juridikbloggen, tack t.ex. till David Bergkvist.)

Ett brott mot mänskligheten, enligt Nürnbergstadgan, är definierat som ”mord, utrotning, slaveri, deportation och dylika handlingar mot civilbefolkning. Vidare inräknas det som begicks i koncentrationsläger och förintelseläger samt förföljelser i politiskt, rasligt och religiöst syfte. Enskilda mordaktioner, massavrättningar verkställda av SS-trupper och Einsatzgruppen, räknas även hit; förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942 samt den franska staden Oradour-sur-Glane i juni 1944.” (Klippt från Wikipedia.) En liknande definition följer av Romstadgan. Brott mot mänskligheten är primärt alltså gärningar där ett folk eller en grupp utsätts för utrotning. Helvetiska brott.  

Pretty serious shit. Jag hör berättelserna från A Problem from Hell, Samantha Powers mäktiga bok om folkmord, för mig själv när jag läser en debattartikel om brott mot mänskligheten i Svenska Dagbladet. Gudrun Schyman och några andra skriver nämligen att ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten”. De skriver inte bara det (den fullständiga meningen är ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen.”). Men det är denna formulering som har svetsat sig fast i mitt huvud. Sexköp är alltså ett brott i paritet med Förintelsen, folkmordet på armenierna eller Rwanda. Det är där vi nu har hamnat.

Det finns något sorgligt över den här debattartikeln. Jag är själv skeptisk mot sexköpsförbudet, men känner inte så oerhört starkt för min skepsis. Men vad jag känner starkt för är hur nyanserna totalt fallit bort ur det samtal som först. Och inte bara nyanserna, allt vett har försvunnit i kampanjerna för ett starkare samhälleligt avståndstagande från sexhandel.

I debattartikeln sägs det, utan några som helst referenser, att prostituerade drabbas av samma typ av posttraumatiskt stressyndrom som hos ”krigsveteraner, tortyroffer, samt våldtagna och misshandlade kvinnor”. Det sägs att ”[f]örarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.” Slutsatsen är att debattartikelns författare vill ge sexsäljare brottsofferstatus.

Vad som egentligen döljer sig bakom det är att man framför allt vill att sexsäljare skall tillerkännas skadestånd och – antar jag – brottsskadeersättning. Det vore en på många sätt märklig anomali i systemet. Kränkningsersättning utgår inte – på goda grunder – till den som inte värnat sin integritet. Sexsäljare i allmänhet värnar inte sin integritet, om de inte säljer sex i samband med att de blir utsatta för t.ex. hot eller våld. En sexsäljare har t.o.m. framhållit att hon uppfattar det som skymfligt att göras till brottsoffer mot sin vilja. Det är också alldeles uppenbart att debattartikelförfattarna inte har någon egentlig koll på hur ersättningsrätten är konstruerad idag – det hade ju varit smakligt att man kollar upp litet vad det är man vill förändra innan man föreslår förändringarna. 

Men så ser förslaget ut. Som skattebetalare upplever jag det som litet konstigt att de skattepengar som jag helst skulle vilja gick till sjukförsäkringsreformer kan komma att betalas ut till personer som Alexander Bard. Alexander Bard är inte bara nybliven medlem av Idoljuryn och hitmakare utan har även nyligen kommit ut som sexsäljare. Jag har svårt att se att Alexander är ett brottsoffer på det sätt att han gjort sig förtjänt av mina skattepengar. Mest av allt har jag svårt att smälta att om Alexander Bard säljer sex så gör sig köparen av tjänsten skyldig till ett brott mot mänskligheten. Sexköpet som förintelseläger.

Domen om sexköp mot den fd fotbollsmålvakten har diskuterats livligt. I tingsrätten friades målvakten, i hovrätten fälldes han. Målvakten hade emellertid inte själv betalat för sex. Istället var frågan om han kunde fällas till ansvar för att någon annan betalat för sex, å hans vägnar. För att någon skall kunna fällas för brott krävs det uppsåt. I kärnan av uppståtsbegreppet ligger avsikten: Jag kan dömas för misshandel om jag slår någon, och vill slå någon. Om jag däremot av misstag slår någon, säg att jag viftar bort en fluga, så kan jag inte fällas till ansvar. Men det finns också andra former av uppsåt än det aviktliga brottet. Om jag hyser agg mot SJ och spränger ett tåg som jag förstår är fullt av männiksor, människor som egentligen inte intresserar mig, kan jag ha uppsåt till deras dödande.

Den uppsåtsbedömning som aktualiserades i målvaktsfallet var det s.k. likgiltighetsuppsåtet. Om någon är likgiltig för om ett brott av det slag det är fråga om inträffar, kan det räcka för att uppsåt skall föreligga. Uppsåtformen är förhållandevis färsk. Tanken är att om jag till exempen sparkar en liggande person tills hon dör så skall jag inte kunna undkomma ansvar för dödandet för att det är omöjligt att visa att jag ville döda – genom att vara likgiltig inför effekten så har jag kvalificerat mig för ansvar.

Hovrätten skriver:

MH har emellertid själv berättat att det sedan flickorna kommit till hotellet förekom ”spring” mellan det rum där han satt och ett annat hotellrum som sällskapet disponerade och att han senare i ARs lägenhet badade jacuzzi och drack champagne med flickorna. Under denna samvaro och med beaktande av övriga omständligheter, såsom flickornas utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning, måste det ha stått klart för MHeller i vart fall ha framstått som möjligt att de var betalda eskortflickor. Genom att ha samlag med en av dem har MH tagit en medveten risk och han ska därmed dömas för köp av sexuell tjänst.

Denna del av domen har givit upphov till diskussion och kritik. Vissa verkar mena att uttalandet om kvinnornas kläder har samma innebörd som när domstolar (eller kanske närmast försvarare) framhåller påstådda våldtäktsoffers kläder i bedömningen av om våldtäkt förekommit. Andra anser att påståendet om brytning är ett uttyck för etniska fördomar: Man är faktiskt inte prostituerad bara för att man bryter på rumänska.

Den som säger sig vara ett offer för våldtäkt borde inte behöva bli betvivlad på grund av vilka kläder han (eller hon) haft på sig vid tillfället för det påstådda brottet. Men i detta fall påstås ingen våldtäkt. I bedömningen av uppsåt i ett fall som detta måste rimligen kläderna och i övrigt framtoningen hos den som den tilltalade haft sex med kunna vara relevant. Det kan påverka insikten eller förståelsen av situationen.

När det gäller brytningen på ett annat språk är saken intressantare. Det är så tydligt att läsningen av domstolens argumentation härvid påverkas av vilka glasögon man satt på sig. Den som söker tecken på domstolarnas fördomsfullhet läser om brytningen och tänker: Fördomar om rumäner! Den som, liksom jag, ägnat sig åt att läsa Karas bok Sex trafficking tänker: Mänsklig slavhandel! (Vilket dock inte verkar vara aktuellt här – det är associationen jag avser.) Det är ju dessvärre ett sorgligt faktum att många offer för mänsklig slavhandel för sexuella ändamål – vilket är en jätteindustri – ofta kommer från Rumänien, Moldavien, Ukraina.

Domskälen är inte helt lyckade i sin formulering. Sexköpslagen är i sig problematisk. Men jag har svårt att se att domen ger uttryck för vare sig en djup rättsosäkerhet, fördomar om kvinnors uppträdande eller xenofobi.

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Expressens ledarredaktion tuffar oförtröttligt men svajjigt vidare. Skärp er, åklagare, skriver Expressen idag och träffar som vanligt vid sidan om målet. Dessutom: Hur många gånger skall tidningen fortsätta att jaga en person straffad för ett trivialbrott. Det börjar bli tjatigt. Och ganska obehagligt.

Hos Expressen finns det inget sådant som ett avtjänat straff.

Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort – inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.

Nu har han häktats också för koppleri.

Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.

Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse.  Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.

Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.

Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias för alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.

För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.

Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går  reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?    

Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?

Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som  att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.

(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )

Min inställning till sexköpslagen har alltid varit tveksam, för att inte säga skeptisk. Men av de många författningar som jag skeptisk mot – och varje ideologiskt tänkande människa bör vara skeptisk mot författningar i ett pluralistiskt och kompromissbetonat samhälle – har jag ganska lätt att ha överseende med sexköpsförbudet.

Mina invändningar är ungefär de här att:

1) Sexköpsförbudet är ur liberal synvinkel en olämplig lagstiftning eftersom den definitionsmässigt avviker från ett skadeperspektiv som kriminaliseringsgrund. (Här en beskrivning av modern variation på Mills klassiska tema.) Samhället kan legitimt kriminalisera beteenden som skadar andra men bör avhålla sig från att kriminalisera annat beteende eftersom det kringskär mänsklig frihet. I ett sådant paradigm är det inte heller tillåtet att påtvinga människor ett skadebegrepp utifrån eller att definiera skada utifrån vad en elit anser att människor skall behöva tåla. (Zizekanska omtolkningar av ”tvång ” som innebärandes alla aktivititer som Zizek själv inte gillar är inte okej.)  

2) Sexköpslagen är paternalistisk och moralistisk. Det finns starka paralleller mellan förbudet mot sexköp och tidigare förbud mot homosexualitet. Den mycket kända debatten mellan rättsfilosofen Hart och domaren Devlin om homosexförbudet i Storbrittanien (en fin sammanställning av argument här) har tydliga beröringspunkter med debatten om sexköpet. Sexköpslagen utgår från att människor inte själva kan betros med ansvaret för sin sexualitet och dessutom finns det ett värdekonservativt element: Sex skall inte kommersialiseras eftersom sex är liksom ett ”heligt” kontrakt (helst mellan make och maka). Själv är jag överlag skeptisk mot moralistisk (normerande) lagstiftning som inte har stöd i en skadeprincip.

3:  Lagstiftningen signalerar en könsstereotypiserande och heteronormativ relation mellan människor.  Det är kvinnan som förutsätts vara offer och mannen som förutsätts vara brottsling. Omvända relationer låter sig svårare passa in i mallen. Det här är närmast axiomatiska antaganden, vilandes på strukturella iakttagelser. Sådana antaganden bör man vara försiktig med i strafflagstiftning. Dessutom tycks den stå i strid med hur många homosexuella betraktar sexuella relationer. I gayvärlden, i vart fall i delar av den, finns det en helt annan social acceptans för sexköp/försäljning. Och då blir hela den definitionsmässiga bestämningen av offer-brottsling på en gång väldigt konstig.

4: Lagstiftningen är inkonsekvent eftersom den kriminaliserar enbart ena parten i en frivillig tvåpartsrelation. (Är relationen inte frivillig är det fråga om allvarligare brott.) Sådan lagstiftning är ovanlig bland vuxna.

Samtidigt så kan jag alltså leva med denna lagstiftning. Den har nämligen goda effekter. Det tycks som den verkar hämmande för de vidriga människohandelsligorna, av vissa uppgifter från RPS att döma. Dessutom är jag själv, som genomsnittlig svensk, präglad av det moraliska paradigm som lagen bygger på. Jag tycker också att sexhandel är moraliskt ofräscht. (Det är dock liberalens jobbiga lott att inte kunna kräva förbud av företeelser enbart för att man moraliskt ogillar dem.)  

Vad jag däremot har svårt att stå ut med är diskussionen kring sexköpslagen. Jag har svårt för den fula glidning som många gör med innebörden att om man är för ett avskaffande av sexköpslagen så visar man samtidigt acceptans för slaveri och människohandel. Så är det inte alls. Själv är jag skeptisk mot att frivilliga sexköp skall vara kriminaliserade men jag ser människohandel som vår tids kanske vidrigaste brottslighet. Än svårare har jag för argumentet att det skulle vara något modernt eller framsynt med sexköpsförbudet, att Sverige därmed hamnat på något slags moraliskt ”nästa steg” som en modernitet strävar emot. Och så har jag svårt för det här med klandret.

I svensk rätt är idag sexköpet ett mycket litet brott. Det är den demokratiska värdering som kommit till uttryck i lagen. Det är jämförbart med snatteri. Men lagens förespråkare tycker inte att det räcker, riktigt. De tycker att å ena sidan så har lagstiftaren rätt i att sexhandeln skall (assymetriskt) förbjudas men å andra sidan så har lagstiftaren fel i hur man lagt straffen. Ur moralisk synvinkel är det enligt dessa värre att köpa sex än att snatta, även om lagen inte anser det.

Och det kan man förstås anse och om det finns goda argument för det kan andra även lyssna. Det är inte några klassiska liberala argument kanske, men även moralister (konservativa, socialister) kan ha rättspolitiska poänger. Men det har inte med det nuvarande förbudet att göra.

I kritiken av straffsatserna finns här ofta i sig en litet ofräsch moralism. Den domare som kritiserats så mycket i tidningarna klandras för att ha brutit mot lagen. Men om det hade varit en olovlig körning hade väl inte så många brytt sig. Det är här det moraliska klandret kommer in: Det handlar ju om sex. Det blir lätt en tankevurpa här: Beteendet var klandervärt eftersom lagstiftaren sagt att det var fel men det var mer fel än vad lagstiftaren sagt eftersom lagstiftaren har fel om värdet av den moraliskt klandervärda handlingen.

Och en annan grej. Att aldrig dömas för samma sak flera gånger gäller inte i pressen. Det vet vi sedan tidigare. Men det börjar bli tröttsamt hur pressen låter en för trivialbrott lagförd domare löpa offentligt gatlopp för att driva hem moraliska poänger.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser