Min inställning till sexköpslagen har alltid varit tveksam, för att inte säga skeptisk. Men av de många författningar som jag skeptisk mot – och varje ideologiskt tänkande människa bör vara skeptisk mot författningar i ett pluralistiskt och kompromissbetonat samhälle – har jag ganska lätt att ha överseende med sexköpsförbudet.

Mina invändningar är ungefär de här att:

1) Sexköpsförbudet är ur liberal synvinkel en olämplig lagstiftning eftersom den definitionsmässigt avviker från ett skadeperspektiv som kriminaliseringsgrund. (Här en beskrivning av modern variation på Mills klassiska tema.) Samhället kan legitimt kriminalisera beteenden som skadar andra men bör avhålla sig från att kriminalisera annat beteende eftersom det kringskär mänsklig frihet. I ett sådant paradigm är det inte heller tillåtet att påtvinga människor ett skadebegrepp utifrån eller att definiera skada utifrån vad en elit anser att människor skall behöva tåla. (Zizekanska omtolkningar av ”tvång ” som innebärandes alla aktivititer som Zizek själv inte gillar är inte okej.)  

2) Sexköpslagen är paternalistisk och moralistisk. Det finns starka paralleller mellan förbudet mot sexköp och tidigare förbud mot homosexualitet. Den mycket kända debatten mellan rättsfilosofen Hart och domaren Devlin om homosexförbudet i Storbrittanien (en fin sammanställning av argument här) har tydliga beröringspunkter med debatten om sexköpet. Sexköpslagen utgår från att människor inte själva kan betros med ansvaret för sin sexualitet och dessutom finns det ett värdekonservativt element: Sex skall inte kommersialiseras eftersom sex är liksom ett ”heligt” kontrakt (helst mellan make och maka). Själv är jag överlag skeptisk mot moralistisk (normerande) lagstiftning som inte har stöd i en skadeprincip.

3:  Lagstiftningen signalerar en könsstereotypiserande och heteronormativ relation mellan människor.  Det är kvinnan som förutsätts vara offer och mannen som förutsätts vara brottsling. Omvända relationer låter sig svårare passa in i mallen. Det här är närmast axiomatiska antaganden, vilandes på strukturella iakttagelser. Sådana antaganden bör man vara försiktig med i strafflagstiftning. Dessutom tycks den stå i strid med hur många homosexuella betraktar sexuella relationer. I gayvärlden, i vart fall i delar av den, finns det en helt annan social acceptans för sexköp/försäljning. Och då blir hela den definitionsmässiga bestämningen av offer-brottsling på en gång väldigt konstig.

4: Lagstiftningen är inkonsekvent eftersom den kriminaliserar enbart ena parten i en frivillig tvåpartsrelation. (Är relationen inte frivillig är det fråga om allvarligare brott.) Sådan lagstiftning är ovanlig bland vuxna.

Samtidigt så kan jag alltså leva med denna lagstiftning. Den har nämligen goda effekter. Det tycks som den verkar hämmande för de vidriga människohandelsligorna, av vissa uppgifter från RPS att döma. Dessutom är jag själv, som genomsnittlig svensk, präglad av det moraliska paradigm som lagen bygger på. Jag tycker också att sexhandel är moraliskt ofräscht. (Det är dock liberalens jobbiga lott att inte kunna kräva förbud av företeelser enbart för att man moraliskt ogillar dem.)  

Vad jag däremot har svårt att stå ut med är diskussionen kring sexköpslagen. Jag har svårt för den fula glidning som många gör med innebörden att om man är för ett avskaffande av sexköpslagen så visar man samtidigt acceptans för slaveri och människohandel. Så är det inte alls. Själv är jag skeptisk mot att frivilliga sexköp skall vara kriminaliserade men jag ser människohandel som vår tids kanske vidrigaste brottslighet. Än svårare har jag för argumentet att det skulle vara något modernt eller framsynt med sexköpsförbudet, att Sverige därmed hamnat på något slags moraliskt ”nästa steg” som en modernitet strävar emot. Och så har jag svårt för det här med klandret.

I svensk rätt är idag sexköpet ett mycket litet brott. Det är den demokratiska värdering som kommit till uttryck i lagen. Det är jämförbart med snatteri. Men lagens förespråkare tycker inte att det räcker, riktigt. De tycker att å ena sidan så har lagstiftaren rätt i att sexhandeln skall (assymetriskt) förbjudas men å andra sidan så har lagstiftaren fel i hur man lagt straffen. Ur moralisk synvinkel är det enligt dessa värre att köpa sex än att snatta, även om lagen inte anser det.

Och det kan man förstås anse och om det finns goda argument för det kan andra även lyssna. Det är inte några klassiska liberala argument kanske, men även moralister (konservativa, socialister) kan ha rättspolitiska poänger. Men det har inte med det nuvarande förbudet att göra.

I kritiken av straffsatserna finns här ofta i sig en litet ofräsch moralism. Den domare som kritiserats så mycket i tidningarna klandras för att ha brutit mot lagen. Men om det hade varit en olovlig körning hade väl inte så många brytt sig. Det är här det moraliska klandret kommer in: Det handlar ju om sex. Det blir lätt en tankevurpa här: Beteendet var klandervärt eftersom lagstiftaren sagt att det var fel men det var mer fel än vad lagstiftaren sagt eftersom lagstiftaren har fel om värdet av den moraliskt klandervärda handlingen.

Och en annan grej. Att aldrig dömas för samma sak flera gånger gäller inte i pressen. Det vet vi sedan tidigare. Men det börjar bli tröttsamt hur pressen låter en för trivialbrott lagförd domare löpa offentligt gatlopp för att driva hem moraliska poänger.

Advertisements