Ett brott mot mänskligheten, enligt Nürnbergstadgan, är definierat som ”mord, utrotning, slaveri, deportation och dylika handlingar mot civilbefolkning. Vidare inräknas det som begicks i koncentrationsläger och förintelseläger samt förföljelser i politiskt, rasligt och religiöst syfte. Enskilda mordaktioner, massavrättningar verkställda av SS-trupper och Einsatzgruppen, räknas även hit; förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942 samt den franska staden Oradour-sur-Glane i juni 1944.” (Klippt från Wikipedia.) En liknande definition följer av Romstadgan. Brott mot mänskligheten är primärt alltså gärningar där ett folk eller en grupp utsätts för utrotning. Helvetiska brott.  

Pretty serious shit. Jag hör berättelserna från A Problem from Hell, Samantha Powers mäktiga bok om folkmord, för mig själv när jag läser en debattartikel om brott mot mänskligheten i Svenska Dagbladet. Gudrun Schyman och några andra skriver nämligen att ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten”. De skriver inte bara det (den fullständiga meningen är ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen.”). Men det är denna formulering som har svetsat sig fast i mitt huvud. Sexköp är alltså ett brott i paritet med Förintelsen, folkmordet på armenierna eller Rwanda. Det är där vi nu har hamnat.

Det finns något sorgligt över den här debattartikeln. Jag är själv skeptisk mot sexköpsförbudet, men känner inte så oerhört starkt för min skepsis. Men vad jag känner starkt för är hur nyanserna totalt fallit bort ur det samtal som först. Och inte bara nyanserna, allt vett har försvunnit i kampanjerna för ett starkare samhälleligt avståndstagande från sexhandel.

I debattartikeln sägs det, utan några som helst referenser, att prostituerade drabbas av samma typ av posttraumatiskt stressyndrom som hos ”krigsveteraner, tortyroffer, samt våldtagna och misshandlade kvinnor”. Det sägs att ”[f]örarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.” Slutsatsen är att debattartikelns författare vill ge sexsäljare brottsofferstatus.

Vad som egentligen döljer sig bakom det är att man framför allt vill att sexsäljare skall tillerkännas skadestånd och – antar jag – brottsskadeersättning. Det vore en på många sätt märklig anomali i systemet. Kränkningsersättning utgår inte – på goda grunder – till den som inte värnat sin integritet. Sexsäljare i allmänhet värnar inte sin integritet, om de inte säljer sex i samband med att de blir utsatta för t.ex. hot eller våld. En sexsäljare har t.o.m. framhållit att hon uppfattar det som skymfligt att göras till brottsoffer mot sin vilja. Det är också alldeles uppenbart att debattartikelförfattarna inte har någon egentlig koll på hur ersättningsrätten är konstruerad idag – det hade ju varit smakligt att man kollar upp litet vad det är man vill förändra innan man föreslår förändringarna. 

Men så ser förslaget ut. Som skattebetalare upplever jag det som litet konstigt att de skattepengar som jag helst skulle vilja gick till sjukförsäkringsreformer kan komma att betalas ut till personer som Alexander Bard. Alexander Bard är inte bara nybliven medlem av Idoljuryn och hitmakare utan har även nyligen kommit ut som sexsäljare. Jag har svårt att se att Alexander är ett brottsoffer på det sätt att han gjort sig förtjänt av mina skattepengar. Mest av allt har jag svårt att smälta att om Alexander Bard säljer sex så gör sig köparen av tjänsten skyldig till ett brott mot mänskligheten. Sexköpet som förintelseläger.