Jag har en käpphäst. Eller, jag har egentligen flera käpphästar men nu tänkte jag ta upp en viss käpphäst. Den käpphäst som jag nu ville ta upp är att brott mot person bör betraktas som riktade mot just den personen och inte mot något annat. Det finns vissa brott som definieras som brott mot samhället. Ödeläggelse, till exempel. Andra brott är brott som riktas mot en viss person. Som mord eller misshandel.

Ibland är den person som drabbas av ett sådant brott en publik person, eller en person om innehar ett betydelsefyllt ämbete. Det är då inte ovanligt att retoriken kring brottet präglas av just hur betydelsefull personen är, eller hur betydelsefull saken som personen driver är. Det sägs således att ett brott mot en journalist ”är ett brott mot tryckfriheten”. Eller så sägs det att ett brott mot en riksdagsledamot är ett brott mot ”demokratin”. Det kan också sägas att ett brott mot en domare eller en åklagare är ett brott mot rättsstaten, eller rättsväsendet.

Jag är i allmänhet skeptisk mot en sådan retorik. Retoriken signalerar att det är allvarligare när vissa personer utsätts för brott än andra. En sådan retorik återspeglar ett slags brottsofferhierarki som inte hör hemma i en rättsstat som måste utgå från, för att uttrycka det pompös, alla människors likhet inför lagen.

Det finns i och för sig brott som i och för sig ligger litet mitt emellan ett brott mot samhället och mot en person. Hot mot vittnen – övergrepp i rättssak – kan sägas vara ett sådant brott. Angrepp på kungen – högmålsbrott – är ett annat. Men i allmähet så bör instinkten vara att ett brott mot en person bör värderas utifrån allvaret i gärningen, hur allvarlig kränkningen var, och inte utifrån vem det var som utsattes för kränkningen.

Det betyder dock inte att inte brott mot vissa personer kan få effekter även för andra, eller till och med för oss alla. Sådana brott kan det finnas anledning för samhället att i sitt förebyggande arbete prioritera.

I samband med en omfattande rättegång rörande koppleri har hot framförts till både domaren och åklagaren. Hoten mot åklagaren har inneburit att hon måste skyddas av livvakter. Hoten mot domaren innebar att hon var tvungen att hoppa av målet. Domaren kan dessutom inte ens vistas i sin bostad för tillfället. Även hennes familj hotas. 

Det finns många saker som gör att jag reagerar starkt på det här. Jag reagerar starkt som människa, eftersom jag känner med de jurister som försöker utföra sitt arbete i ett mål som enligt stämningsansökan är jävligt upprörande i sig. Jag reagerar starkt eftersom jag som medborgare anser att det är helt oacceptabelt att domstolarna och åklagarna hindras i sitt arbete. Jag reagerar också på att domaren i fallet tvingades hoppa av efter att ha varnats av SÄPO om hotbilden. Detta är ju SÄPO:s uppgift, men samtidigt så är det inte bra att polisen i praktiken kan byta ut domare i ett mål. (Det går kanske inte att ha det på något annat sätt – men det ger ändå associationer.)

Och jag reagerar på de reaktioner som jag sett från andra jurister eftersom jag vet vilka reaktioner sådana reaktioner givit vid tidigare tillfällen.  Närmare bestämt så reagerar jag när jag läser Barbro Jönsson, den modiga åklagaren som fortsatte sitt arbete efter att ha utsatts för i en attack mot sitt hem, i samband med ett mål mot kriminella nätverk. Jönsson framhåller nu behovet av larmbågar och säkerhetsåtgärder i domstolarna. Det är ett rimligt krav. Hoten mot domaren i det här fallet är inte unika – det har förekommit många liknande situationer under senare tid. Regeringen har också varit inne på samma linje. I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om vad Dagens Nyheter ansett om skyddet för domare och rättegångsaktörer för ett år sedan. När Krister Thelins utredning om ökat skydd i domstolarna presenterades så publicerade DN en huvudledare där det talades om ”säkerhetsande”. DN raljerade kring behovet av säkerhetsåtgärder i domstolarna och sammanfattade sin inställning: 

”Men att bygga om för säkerhetskontroller och att anställa en mängd vakter finns ingen anledning till. Om utredarens förslag genomförs uppnås bara två effekter. Kostnaderna för domstolarna ökar med några tiotal miljoner om året. Och människor får i ännu högre grad intrycket att det är förknippat med fara att infinna sig i domstol. Ingetdera är önskvärt.” 

Så kan man argumentera bakom skrivbordet i en DN-skrapa som skyddas av säkerhetsvakter och inpasseringsrutiner. I ljuset av vad som nu skett i Malmö tingsrätt klingar DN:s uppfattning närmast hånfull.