Med anledning av de senaste postningarna (här, här och här) och upptrappningen av bråket om Aftonbladets historia om organstölder kan det finnas anledning att utveckla något vad meddelarfrihet och meddelarskydd är, och hur dessa begrepp passar in i tryckfrihetsparadigmet. Jag klipper litet från en artikel som snarast var ett angrepp på den nuvarande förhärskande tolkningen av meddelarfriheten som jag skrev för Förvaltningsrättslig tidskrift för sju-åtta år sen. Artikeln i sin helhet finns här.

Sverige har gamla traditioner av en långtgående grundlagsskyddad tryckfrihet. I TF ges bland annat de unika reglerna om vår offentlighetsprincip som nu är så omdiskuterade i förhållandet till förvaltningstraditionen inom EU, men också regler som skall skydda pressens och i förlängningen medborgarnas möjligheter att få tillgång till viktig information (och för all del oviktig information också). Två utflöden härur är de två sammanhängande principerna om meddelarskyddet och meddelarfriheten.

 Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem på hans myndighet som lämnat ut vissa uppgifter till pressen.[3] Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelare bakom uppgifterna som ligger till grund för en artikel. Journalister som röjer sådana källor kan dömas till straffansvar. Ett uppmärksammat exempel på det senare är det s k Aftonbladet-målet, där en journalist från Aftonbladet (obs! länk till pdf.) samverkade med nynazister för att framställa hotelser mot kända personer, vari journalisten röjde sina källor.

 Meddelarfriheten å andra sidan innebär att envar har rätt att utan risk för straff lämna uppgifter till journalister för publicering i en tidning.[4] Detta gäller även sekretessbelagda uppgifter som det annars är brottsligt att lämna ut.[5] Enligt TF har alltså vem som helst rätt att – i strid med eventuell sekretess – lämna ut uppgifter till pressen. Meddelarfriheten innebär att i princip brottsliga handlingar blir straffria (med vissa undantag för uppgifter som omfattas av s k kvalificerad sekretess). Men skyddet går längre än så. Meddelarfriheten har tolkats som att innefatta ett skydd också mot åtgärder som inte är straff i egentlig mening.[6] T ex jämställs ”prickningar” med ”riktiga” straff såsom fängelse eller böter. Man får alltså inte ”pricka” någon för att han skvallrar för pressen i strid med sekretessreglerna.

Advertisements