You are currently browsing the tag archive for the ‘meddelarskydd’ tag.

För några veckor sedan var jag med i en debatt med bland annat Thomas Mattson, rörande yttrandefrihetens gränser och framför allt förhållandet mellan meddelarfriheten/-skyddet och integritetsskyddet. Min egen inställning är att det finns anledning att ifrågasätta meddelarfrihetens status i vissa fall där dess utövande medför integritetskränkningar – typfallet när polisen i strid med sekretessreglerna ringer till journalister för att tipsa om att kända personen Y gripits misstänkt för ett brott. Samtidigt är jag när det gäller yttrandefriheten i egentlig mening, rätten att få yttra sig utan sanktioner, för en större yttrandefrihet än vad svensk rätt idag medger. Till exempel ärjag skeptisk till hets mot folkgrupp-brottet, när det används mot vissa åsiktsyttranden som generellt ogillas (heilande, till exempel).

I vilket fall. I helgens program Publicerat så diskuterade jag vissa av dessa frågor igen med Thomas Mattson. Programmet finns här.

Annonser

Justitieministern ryter till mot Stockholmspolisen i samband med utredningen av rånet i Västberga. (Här finns det senaste. Och här en välformulerad kommentar.) Polisen har läckt igen. Polisläckorna är ett problem på många sätt. Det är ett problem eftersom de kan sabotera eller försvåra utredningarna. Det är ett problem eftersom det kan ge misstänkta personer ett orättvist underläge tidigt i en process. Och det är också ett problem eftersom det underminerar meddelarfrihetens ställning i tryckfrihetsrätten.

För det är ju så att den här typen av läckor skyddas i grundlagen. Till och med om läckorna jobbat mot betalning av tidningarna. Det är en orimlig ordning. Meddelarfriheten behöver här ses över. Justitiedepartementet skickade alldeles nyss över en lagrådsremiss som behandlade just meddelarfriheten, men ur andra perspektiv. Men det kommer fler chanser.

Förmodligen ganska snart.

Med anledning av de senaste postningarna (här, här och här) och upptrappningen av bråket om Aftonbladets historia om organstölder kan det finnas anledning att utveckla något vad meddelarfrihet och meddelarskydd är, och hur dessa begrepp passar in i tryckfrihetsparadigmet. Jag klipper litet från en artikel som snarast var ett angrepp på den nuvarande förhärskande tolkningen av meddelarfriheten som jag skrev för Förvaltningsrättslig tidskrift för sju-åtta år sen. Artikeln i sin helhet finns här.

Sverige har gamla traditioner av en långtgående grundlagsskyddad tryckfrihet. I TF ges bland annat de unika reglerna om vår offentlighetsprincip som nu är så omdiskuterade i förhållandet till förvaltningstraditionen inom EU, men också regler som skall skydda pressens och i förlängningen medborgarnas möjligheter att få tillgång till viktig information (och för all del oviktig information också). Två utflöden härur är de två sammanhängande principerna om meddelarskyddet och meddelarfriheten.

 Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem på hans myndighet som lämnat ut vissa uppgifter till pressen.[3] Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelare bakom uppgifterna som ligger till grund för en artikel. Journalister som röjer sådana källor kan dömas till straffansvar. Ett uppmärksammat exempel på det senare är det s k Aftonbladet-målet, där en journalist från Aftonbladet (obs! länk till pdf.) samverkade med nynazister för att framställa hotelser mot kända personer, vari journalisten röjde sina källor.

 Meddelarfriheten å andra sidan innebär att envar har rätt att utan risk för straff lämna uppgifter till journalister för publicering i en tidning.[4] Detta gäller även sekretessbelagda uppgifter som det annars är brottsligt att lämna ut.[5] Enligt TF har alltså vem som helst rätt att – i strid med eventuell sekretess – lämna ut uppgifter till pressen. Meddelarfriheten innebär att i princip brottsliga handlingar blir straffria (med vissa undantag för uppgifter som omfattas av s k kvalificerad sekretess). Men skyddet går längre än så. Meddelarfriheten har tolkats som att innefatta ett skydd också mot åtgärder som inte är straff i egentlig mening.[6] T ex jämställs ”prickningar” med ”riktiga” straff såsom fängelse eller böter. Man får alltså inte ”pricka” någon för att han skvallrar för pressen i strid med sekretessreglerna.

Det finns ett famöst stycke klotter på en toalett i biblioteket på Stockholms universitet, nedklottrat i början av 1990-talet. ”Per Gahrton är den ende MANNEN i Sverige”. Gahrton hade tidigare några fans i akademin tydligen. 

Undrar hur det står till med den fan-basen idag. Nu har Sveriges ende man skrivit på Newsmill att Israelsambassadören som skrev det beklagande pressmeddelandet om Aftonbladets lilla Shylock-saga ”måste kallas hem och läxas upp av Carl Bildt och undervisas i elementär svensk yttrandefrihet”. Innovativt!

Att låta statsråden kritisera myndighetspersoner för att de använt sin yttrandefrihet till att uttrycka kritik över hur andra använder sin yttrandefrihet verkar vara ett smart drag för att visa hur vi står upp för svensk yttrandefrihet.

Inte.

Förtroendet för rättsväsendet är skadat, framhåller DN. Det är Hillegren-affären igen. Men det är inte bara rättsväsendet som fått sig en törn i Hillegren-affären. Själv oroar jag mig över att se hur svensk liberal press och skribenter över huvud taget (med vissa undantag) helt verkar ha tappat bort sin yttrandefrihetskompass bland alla spekulationer.  

Vad har egentligen hänt med svenska media? Liberala tidningar som tidigare haft meddelarfrihetsidealet inpräntat i sitt DNA verkar ha blivit muterade. Principer underkastas ”samhällets förtroende”. DN applåderar idag Hillegrens nya arbetsuppgifter. Som DN uttrycker det: ”gårdagens beslut att Hillegren inte längre ska hantera sexualbrott är klokt”.

Vänta nu. Säger Sveriges största morgontidning att det är rätt beslut att ta ifrån en person hans arbetsuppgifter – för att han givit uttryck för en åsikt i media? Notera att det är enbart uttalandena i media som ligger till grund för DN:s ställningstagande. Ingen har påstått att åklagaren i fråga skulle missköta sitt uppdrag. DN är helt enkelt, för att uttrycka det i tryckfrihetstermer, glada över att en meddelare har drabbats av en sanktion. ””Oberoende liberal”, joråsåatt.

Det blåser kallt i tryckfrihetens gränsland över huvud taget just nu.

Det smärtar mig att behöva göra det jag nu skall göra men principer omfattar även mörkermän. För någon vecka sedan menade jag att Aftonbladet i sitt enträgna arbete med att röka ut pseudonymen Kepler visat bristande lyhördhet för skriftställares rätt att få vara anonyma om de vill. Men nu är Aftonbladet själv i trubbel. Efter en enligt min personliga mening helt vidrig antisemitisk artikel om organhandel så drabbades tidningen av reaktioner. (Åsa Linderborg försöker nu låtsas som att artikeln inte alls handlar om ”judar” utan om ”Israel” – vilket väl inte känns så där särskilt trovärdigt.) på Hillegrens uttalande var reaktionerna delvis välförtjänta. Det står till exempel företrädare för Israel fritt att kritisera – israeliska institutioner står inte, vilket vissa vill tro, under svenska regler. Även hycklandet har vi sett tidigare.

Men inte alla reaktioner är acceptabla. Även svenska ambassaden i Israel tog nämligen för sig att ”tydligt ta avstånd” från artikeln. Därvid förklarade ambassaden också att Aftonbladet inte talar för alla svenskar. Herregud, det hoppas jag verkligen inte att omvärlden tror, att AB Kultur skulle tala för oss alla. Men det borde inte statens utlandsrepresentanter skriva pressmeddelanden om, naturligtvis. Det är inte statens roll att tala om vad tidningar får säga eller inte säga i enskilda fall.  

Det börjar tydligen bli hög tid att skaka liv i det gamla tryckfrihetsförordningsliket igen och påbörja en diskussion, inte bara om vad lagen tillåter, utan även vilka värderingar den bygger på och varför våra friheter är något att värna om. För det framgår allt tydligare att både journalister och offentligheten har glömt bort något viktigt.

Jahaja. Det här är ingen bra dag för svensk tolerans mot oliktänkande. Nu har Hillegren tydligen blivit skild från en del av sina arbetsuppgifter efter sina uttalanden. NB: De uttalanden han gjorde till en tidning. Om inte det anses vara ett problem ur meddelarfrihetssynvinkel så blir jag förvånad. (Var finns Tidingsutgivarna nu?)

edan vi väntar på att någon skriver en JK-anmälan därom kan vi läsa Jakobs utmärkta artikel på Newsmill. Obligatorisk läsning för den som fortfarande bryr sig om offentliganställdes rätt till yttrandefrihet.

Efter att den eftersökta kvinnan i Norrbotten hittats död har nu förundersökningens medielogik 1A återigen satt in. Någon tycks ha läckt hemlig information ur förundersökningen. Informationen har publicerats. Den är potentiellt skadlig för utredningen och den misstänktes situation. Den misstänktes advokat JO-anmäler. Och det finns naturligtvis inget som någon i det rådande läget kan göra åt det hela.

Meddelarfriheten ger polisen en öppen rätt att missköta sitt uppdrag. Under grundlagens skydd kan poliser (och åklagare, men det tror jag är mindre vanligt förekommande) bryta mot sekretess. Poliser kan utan risker läcka ur förundersökningar till tidningarna även om uppgifterna är hemliga, även om det skadar utredningarna. De kan som det ser ut nu till och med göra det mot betalning. Förmodligen.

Rättsläget är otillfredsställande.

För övrigt är det intressant att Sveriges främsta expert på meddelarfrihetsfrågor numer är JO.

Peter Wennblad från NEO skriver idag på SvD Brännpunkt om en intressant sak, nämligen om att de tipspengar som tidningarna betalar ut till meddelare aldrig rapporteras in till skattmyndigheten. Media har nämligen gjort bedömningen att meddelarskyddet medger ett undantag från den annars gällande plikten att rapportera till skattmyndigheten när utbetalning av sådant här slag sker.

För oss som är intresserade av medierätt är det här känt sedan länge. Dessutom är saken betydligt mer komplicerad än vad Wennblad påstår. Wennblad framhåller det som ett säkert faktum att tidningarna gör fel när de inte rapporterar in dessa utbetalningar. Wennblads viktigaste stöd för detta antagande är en kontakt med skattmyndigheten. D.v.s. den myndighet som har ansvaret för att se till att skatten flyter in. Det är kanske inte det mest neutrala stöd Wennblad kunde letat upp. Det är som om man skulle fråga Svenska Spel om det är okej med ett spelmonopol på en öppen avreglerad marknad. Svenska Spel säger naturligtvis ja, och har argument för sin sak, men det betyder inte att Svenska Spels linje i förlängningen kan anses godtagbar. Mer intressant hade varit om Wennblad frågat någon av mediaföretagens jurister vad de anser om det här. Eller, så klart!, en forskare.

Det här är nämligen en betydligt mer komplex fråga än vad SvD-artikeln visar. Jag är den första att framhålla meddelarfrihetens och meddelarskyddets brister. Faktum är att jag gjort det massor med gånger (se t.ex här). Det får man inga klappar på ryggen för i Sverige. Och jag förstår meddelarskyddets/frihetens förespråkare. Jag förstår medias inställning till att de anser att tipspengarnas mottagare inte skall rapporteras in. Om utbetalningen registeras så faller ju anonymiteten! Och anonymitetskyddet är ju en av meddelarskyddets centralprinciper!

Kanske bör principerna bakom meddelarfriheten/-skyddet vika i de situationer där meddelaren får betalt? Det är en ovanlig åsikt i svensk medierättsdebatt, tror jag. Själv anser jag att det är en svårförsvarad åsikt för den som uppskattar grundtanken om att media kan genomlysa förvaltningen. (Ett uppdrag som media förstås alltför sällan utför.) Anser Wennblad det här? Det tycks mig så. Då håller jag inte med honom men det är i sådana fall ett intressant bidrag till en rättspolitisk diskussion som inte får det utrymme den förtjänar.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser