Inflationen i Watergate-anspelningar är skyhög. Senast ut är Primegate. Primegate är etiketten på avslöjandet att Svenskt Näringsliv betalat konsulter på företaget Prime, konsulter med förflutet i Socialdemokraterna, för att försöka påverka S att ”gå högerut” (vad nu det innebär – sänkta skatter eller?). Avslöjandet ledde till spekulationer: Vem var det som berättade för Aftonbladet om uppdraget? Dagens Opinion och Makthavare.se presenterade sina hypoteser efter ett samarbetande luskande (se här och här). Den misstänkta källan identifierades som en medarbetare till S:s valberednings ordförande Berit Andnor, men namngavs inte.

Avslöjandet av källan bakom avslöjandet har givit upphov till reaktioner. Åsa Linderborg på Aftonbladet kultursida menar att identifieringen av källan är ”förbluffande”. Linderborg skriver: ”Meddelarskyddet är en avgörande del i den byggnadsställning som upprätthåller demokratin. Det gör att vi alls kan ha en granskande samhällsjournalistik. Meddelarskyddet är inskrivet i tryckfrihetslagstiftningen och upprätthålls dagligen och stundligen genom praxis. Det är inte, som en del tycks tro, till för att medierna ska få scoop, utan för att den som saknar makt och inflytande ska kunna avslöja den som har makt och inflytande.”

I sig helt korrekt. Men i sammanhanget fel. Primegate har nämligen inte med meddelarskyddet att göra, om man med meddelarskyddet menar den juridiska regleringen. När Linderborg framhåller det som en meddelarskyddsfråga att journalister på en tidning efterforskar en annan tidnings källor så återspeglar det en grumlig syn på regleringens innehåll och syfte. När hon, kulturchef på Sveriges största tidning, dessutom jämför detta efterforskande med Ungerns hårt kritiserade lagreform och hotet om dödsstraff för den soldat som läckt dokument till Wikileaks visar det att det uppenbarligen finns ett skriande behov av kunskap om vad yttrandefrihetsregleringen innebär.

2011 kommer förhoppningsvis kantras av yttrandefrihetsdiskussioner. I år kommer nämligen Yttrandefrihetskommittén att lägga sitt förslag till en ny grundlagsreglering av yttrandefriheten. Den gamla tryckfrihetsförordningen och dess modernare syster yttrandefrihetsgrundlagen kommer att ersättas med modernare lagstiftningar. I detta reformarbete är källskyddet och andra regler om skydd för meddelare centrala.

Källskyddet hör till den svenska tryck- och yttrandefrihetsrättens ”grundbultar”, kan vi läsa i Yttrandefrihetskommitténs delbetänkande från i fjol. Skyddet för källor innebär t.ex att min arbetsgivare, Uppsala universitet, inte får efterforska vem det är som har läckt information om något missförhållande på universitetet till en tidning. Detta är kärnan i källskyddet.

Källskyddet i denna mening – efterforskningsförbudet – är ett meddelarskydd. Meddelaren skyddas emellertid inte bara genom ett efterforskningsförbud. Det finns dessutom regler som syftar till att skapa en frihet för meddelare att kommunicera med media. Dessa regler innebär att meddelare som bryter mot regler om sekretess inte kan straffas för sekretessbrottet: Meddelarfrihetsreglerna i grundlagen får försteg.

Det gäller dock inte alla uppgifter. I åtskilliga fall gäller en kvalificerad sekretess – t.ex. rörande uppgifter som kan påverka rikets säkerhet – och den som i strid med sekretessen läcker sådana uppgifter till media kan dömas för brott. Det här glöms ibland bort. Ibland kan man nästan få intryck av att medier medvetet låter bli att informera sina potentiella uppgiftslämnare om detta.

Googlar man ”källskydd” kommer som första träff en beskrivning från Politikerbloggen.com. Där kan man läsa denna uppmuntrande instruktion för den potentiella källan: ”Meddelarfriheten garanterar frihet från straffansvar för att ha spridit uppgifter, även om uppgifterna omfattas av sekretess eller liknande begränsningar.” Det här är en uppenbar överdrift av hur långtgående skyddet är. Politikerbloggen har här, säkerligen enbart av förbiseende, glömt bort att upplysa om att för det fall uppgiftslämnaren bryter mot kvalificerad sekretess, t.ex. en polis som avslöjar uppgifter som inhämtats genom hemlig telefonavlyssning, så kan hon bestraffas för detta. Politikerbloggen upplyser inte heller om vilka risker det finns finns för anställda i privat sektor med att kommunicera hemliga uppgifter till journalister.

Meddelarfriheten har begränsningar. Efterforskningsförbudet likaså. Efterforskningsförbudet gäller för myndigheter. Det gäller inte för världen i stort. Jag får efterforska Aftonbladets källor hur mycket jag vill. Flashbacks anonyma läsare får efterforska källan. Makthavare.se får efterforska. Det finns inte någon mot alla gällande rätt att få förbli anonym.

Åsa Linderborg själv initierade en massundersökning, med stöd av sina läsare, för att avslöja vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler för något år sedan. Fullt tillåtet. Pressetiska skäl kan tala för att vara försiktig med sådant efterforskande. Men pressetiken kan knappast hindra efterforskande av källor i största allmänhet.

Vissa källor förtjänar faktiskt inte sin anonymitet. Bilden av ”källan” i dessa sammanhang är den rakryggade tjänstemannen som avslöjar missförhållanden. Men det kan finnas många andra, mindre lovvärda, anledningar till att vilja uttala sig för en journalist.

Källan kan agera chikanöst gentemot sin arbetsgivare i samband med uppstartande av en konkurrande verksamhet, till exempel. Eller så kanske källan vill påverka ett val. Det ligger i yttrandefrihetens intresse att exponera när sådant chikanerande eller påverkande sker i lönndom.

Pressetiska skäl kan dock tala för att vara försiktigt med namngivande av en källa som efter efterforskning identifierats. Särskilt om källan är en läcka inom den privata sfären. En sådan läcka kan nämligen ha gjort sig skyldig till brott om hon läckt information som hon fått reda på inom ramen för sin anställning. Meddelarfriheten hindrar inte att en privat arbetsgivare vidtar rättsliga åtgärder mot en läckande medarbetare. Det kan dessutom bli dyrt – läckandet kan vara ett sådant illojalt beteende som ger upphov till ersättningsskyldighet gentemot arbetsgivare. I ett sådant läge kan etiska skäl tala för restriktivitet med namngivning. Även rättsliga skäl kan för övrigt tala för en sådan restriktivitet – det kan vara förtal att hänga ut källor.

Primegate illustrerar en okunskap om yttrandefrihetsregleringens innebörd. Men affären illustrerar även en bristande fingertoppskänsla för de etiska aspekterna av yttrandefriheten. Den svenska yttrandefrihetsregleringen står inför en omvälvande process. En ny generations yttrandefrihetsreglering ska tas fram. I denna process är skyddet och friheten för meddelare centrala aspekter. Vi kommer få höra åtskilliga representanter för medierna uttala sig om vikten om att värna den svenska regleringen i reformarbetet.

Men vet de ssa representanter vad reglerna innebär?

*

Se även Fokus-Martins text på samma tema.

Annons