Inflationen i Watergate-anspelningar är skyhög. Senast ut är Primegate. Primegate är etiketten på avslöjandet att Svenskt Näringsliv betalat konsulter på företaget Prime, konsulter med förflutet i Socialdemokraterna, för att försöka påverka S att ”gå högerut” (vad nu det innebär – sänkta skatter eller?). Avslöjandet ledde till spekulationer: Vem var det som berättade för Aftonbladet om uppdraget? Dagens Opinion och Makthavare.se presenterade sina hypoteser efter ett samarbetande luskande (se här och här). Den misstänkta källan identifierades som en medarbetare till S:s valberednings ordförande Berit Andnor, men namngavs inte.
Avslöjandet av källan bakom avslöjandet har givit upphov till reaktioner. Åsa Linderborg på Aftonbladet kultursida menar att identifieringen av källan är ”förbluffande”. Linderborg skriver: ”Meddelarskyddet är en avgörande del i den byggnadsställning som upprätthåller demokratin. Det gör att vi alls kan ha en granskande samhällsjournalistik. Meddelarskyddet är inskrivet i tryckfrihetslagstiftningen och upprätthålls dagligen och stundligen genom praxis. Det är inte, som en del tycks tro, till för att medierna ska få scoop, utan för att den som saknar makt och inflytande ska kunna avslöja den som har makt och inflytande.”
I sig helt korrekt. Men i sammanhanget fel. Primegate har nämligen inte med meddelarskyddet att göra, om man med meddelarskyddet menar den juridiska regleringen. När Linderborg framhåller det som en meddelarskyddsfråga att journalister på en tidning efterforskar en annan tidnings källor så återspeglar det en grumlig syn på regleringens innehåll och syfte. När hon, kulturchef på Sveriges största tidning, dessutom jämför detta efterforskande med Ungerns hårt kritiserade lagreform och hotet om dödsstraff för den soldat som läckt dokument till Wikileaks visar det att det uppenbarligen finns ett skriande behov av kunskap om vad yttrandefrihetsregleringen innebär.
2011 kommer förhoppningsvis kantras av yttrandefrihetsdiskussioner. I år kommer nämligen Yttrandefrihetskommittén att lägga sitt förslag till en ny grundlagsreglering av yttrandefriheten. Den gamla tryckfrihetsförordningen och dess modernare syster yttrandefrihetsgrundlagen kommer att ersättas med modernare lagstiftningar. I detta reformarbete är källskyddet och andra regler om skydd för meddelare centrala.
Källskyddet hör till den svenska tryck- och yttrandefrihetsrättens ”grundbultar”, kan vi läsa i Yttrandefrihetskommitténs delbetänkande från i fjol. Skyddet för källor innebär t.ex att min arbetsgivare, Uppsala universitet, inte får efterforska vem det är som har läckt information om något missförhållande på universitetet till en tidning. Detta är kärnan i källskyddet.
Källskyddet i denna mening – efterforskningsförbudet – är ett meddelarskydd. Meddelaren skyddas emellertid inte bara genom ett efterforskningsförbud. Det finns dessutom regler som syftar till att skapa en frihet för meddelare att kommunicera med media. Dessa regler innebär att meddelare som bryter mot regler om sekretess inte kan straffas för sekretessbrottet: Meddelarfrihetsreglerna i grundlagen får försteg.
Det gäller dock inte alla uppgifter. I åtskilliga fall gäller en kvalificerad sekretess – t.ex. rörande uppgifter som kan påverka rikets säkerhet – och den som i strid med sekretessen läcker sådana uppgifter till media kan dömas för brott. Det här glöms ibland bort. Ibland kan man nästan få intryck av att medier medvetet låter bli att informera sina potentiella uppgiftslämnare om detta.
Googlar man ”källskydd” kommer som första träff en beskrivning från Politikerbloggen.com. Där kan man läsa denna uppmuntrande instruktion för den potentiella källan: ”Meddelarfriheten garanterar frihet från straffansvar för att ha spridit uppgifter, även om uppgifterna omfattas av sekretess eller liknande begränsningar.” Det här är en uppenbar överdrift av hur långtgående skyddet är. Politikerbloggen har här, säkerligen enbart av förbiseende, glömt bort att upplysa om att för det fall uppgiftslämnaren bryter mot kvalificerad sekretess, t.ex. en polis som avslöjar uppgifter som inhämtats genom hemlig telefonavlyssning, så kan hon bestraffas för detta. Politikerbloggen upplyser inte heller om vilka risker det finns finns för anställda i privat sektor med att kommunicera hemliga uppgifter till journalister.
Meddelarfriheten har begränsningar. Efterforskningsförbudet likaså. Efterforskningsförbudet gäller för myndigheter. Det gäller inte för världen i stort. Jag får efterforska Aftonbladets källor hur mycket jag vill. Flashbacks anonyma läsare får efterforska källan. Makthavare.se får efterforska. Det finns inte någon mot alla gällande rätt att få förbli anonym.
Åsa Linderborg själv initierade en massundersökning, med stöd av sina läsare, för att avslöja vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler för något år sedan. Fullt tillåtet. Pressetiska skäl kan tala för att vara försiktig med sådant efterforskande. Men pressetiken kan knappast hindra efterforskande av källor i största allmänhet.
Vissa källor förtjänar faktiskt inte sin anonymitet. Bilden av ”källan” i dessa sammanhang är den rakryggade tjänstemannen som avslöjar missförhållanden. Men det kan finnas många andra, mindre lovvärda, anledningar till att vilja uttala sig för en journalist.
Källan kan agera chikanöst gentemot sin arbetsgivare i samband med uppstartande av en konkurrande verksamhet, till exempel. Eller så kanske källan vill påverka ett val. Det ligger i yttrandefrihetens intresse att exponera när sådant chikanerande eller påverkande sker i lönndom.
Pressetiska skäl kan dock tala för att vara försiktigt med namngivande av en källa som efter efterforskning identifierats. Särskilt om källan är en läcka inom den privata sfären. En sådan läcka kan nämligen ha gjort sig skyldig till brott om hon läckt information som hon fått reda på inom ramen för sin anställning. Meddelarfriheten hindrar inte att en privat arbetsgivare vidtar rättsliga åtgärder mot en läckande medarbetare. Det kan dessutom bli dyrt – läckandet kan vara ett sådant illojalt beteende som ger upphov till ersättningsskyldighet gentemot arbetsgivare. I ett sådant läge kan etiska skäl tala för restriktivitet med namngivning. Även rättsliga skäl kan för övrigt tala för en sådan restriktivitet – det kan vara förtal att hänga ut källor.
Primegate illustrerar en okunskap om yttrandefrihetsregleringens innebörd. Men affären illustrerar även en bristande fingertoppskänsla för de etiska aspekterna av yttrandefriheten. Den svenska yttrandefrihetsregleringen står inför en omvälvande process. En ny generations yttrandefrihetsreglering ska tas fram. I denna process är skyddet och friheten för meddelare centrala aspekter. Vi kommer få höra åtskilliga representanter för medierna uttala sig om vikten om att värna den svenska regleringen i reformarbetet.
Men vet de ssa representanter vad reglerna innebär?
*
Se även Fokus-Martins text på samma tema.
6 kommentarer
Comments feed for this article
januari 19, 2011 den 4:13 e m
Micke vK
Nej, det Linderborg skrev handlade vare sig om okunskap eller grumlig syn på meddelarfriheten. Poängen är inte rättslig, utan handlar om praxis. Tidningar brukar inte försöka rota fram varandras källor, och det är ett nederlag för meddelarfriheten som funktion, som praktik, att en del skryter med att de gör just det.
Den verkliga skiljelinjen handlar om det du skriver när du antyder att just den här källan inte bör försvaras. Det kan vi ha olika åsikter om. Själv tycker jag att det just är när företag köper politiker det är som viktigast att folk läcker, och att deras möjligheter att göra det anonymt försvaras.
januari 19, 2011 den 4:17 e m
Mårten
Men hon hänvisar ju uttryckligen till lagen? Alltså: Hon talar ju om juridiken.
januari 20, 2011 den 10:30 f m
Micke vK
”Meddelarskyddet är inskrivet i tryckfrihetslagstiftningen och upprätthålls dagligen och stundligen genom praxis.” Sedan fortsätter hon att skriva om den praxisen: ”Det är därför förbluffande att Dagens Opinion och makthavare.se försöker ta fram uppgiftslämnaren bakom Primegate och dessutom skryter om sina efterforskningar.”
Ingenstans skriver hon att det skulle vara olagligt. Hade hon trott det hade hon rimligtvis krävt att de lagförs!
januari 20, 2011 den 12:49 e m
Mårten Schultz
Jag förstår inte riktigt vad du menar. Du menar att det finns en moralisk meddelarskyddsnorm, bortom den rättsliga, och att ÅL talar om denna norm trots att hon talar om lagstiftningens innebörd? Det krävs nog djupare kremlologistudier än vad jag ägnat mig åt för att kunna komma till den slutsatsen, men om det nu är så: Vad innebär denna moraliska norm? Åsa Linderborg initierade själv hetsjakten på de anonyma författarna bakom Kepler så det kan ju knappast vara en allmän respekt för rätten att få vara anonym som avses. Vad säger moralen – när bör man respektera anonymiteten?
januari 20, 2011 den 2:16 e m
Micke vK
Hon skriver inte särskilt mycket om lagstiftningen, utan framförallt om hur tidningar brukar hantera frågor om meddelarskydd. Hennes poäng är ju helt uppenbart inte att det ”egentligen är förbjudet” att en tidning eftersöker en annan tidnings källor, utan att det är bra att tidningar inte brukar göra det. Jag tror praxis är ett mer precist ord än moral för det hon diskuterar.
Ingen kommer ju tycka att du har fel i princip när du skriver att i vissa fall är det bra att rota fram vem en anonym person är, i andra fall inte. Linderborg gör uppenbarligen en annan värdering än du i båda de fallen. Det betyder inte att hon är okunnig om lagstiftningen.
januari 21, 2011 den 6:46 f m
Mårten Schultz
Ordet ”praxis” brukar förstås som något annat när det skrivs i sammanhanget av ”lagstiftning”.