Förbudet mot barnaga brukar ofta tas upp som paradigmexemplet i svensk rätt på hur en lagstiftning kan fungera normerande. Efter att förbudet mot barnaga infördes i svensk rätt så ökade alltmer allmänhetens negativa inställning till misshandel mot barn, för att nu vara närmast kompakt bland svenskar.

Min juridiska fördomsprofil av Nya Zeeland är att det är ett land som på många sätt påminner om Sverige: Fokuserat kring trygghetssystem och välfärd, men med ventiler av individualistiskt hålla rättsliga institutioner. Denna bild utgår mest från Nya Zeelands världskända reglering på personskaderättens område som givit landet rykte om sig att ha tagit socialstatstanken till sin spets. Så jag blir förvånad när jag läser om det närmast kompakta försvar för ”rätten” att barnaga som nu hörts från Nya Zeeland. Skillnaderna är kanske större än man tror.

Men det är klart, när jag tänker tillbaka på en av landets stora exportfilmer, fantastiska Once Were Warriors, minns jag en inte så rosig bild av relationen mellan vuxna och barn.

Här är en sekvens från filmen där barn instrueras i ”haka”.

Advertisements