Förbudet mot barnaga brukar ofta tas upp som paradigmexemplet i svensk rätt på hur en lagstiftning kan fungera normerande. Efter att förbudet mot barnaga infördes i svensk rätt så ökade alltmer allmänhetens negativa inställning till misshandel mot barn, för att nu vara närmast kompakt bland svenskar.
Min juridiska fördomsprofil av Nya Zeeland är att det är ett land som på många sätt påminner om Sverige: Fokuserat kring trygghetssystem och välfärd, men med ventiler av individualistiskt hålla rättsliga institutioner. Denna bild utgår mest från Nya Zeelands världskända reglering på personskaderättens område som givit landet rykte om sig att ha tagit socialstatstanken till sin spets. Så jag blir förvånad när jag läser om det närmast kompakta försvar för ”rätten” att barnaga som nu hörts från Nya Zeeland. Skillnaderna är kanske större än man tror.
Men det är klart, när jag tänker tillbaka på en av landets stora exportfilmer, fantastiska Once Were Warriors, minns jag en inte så rosig bild av relationen mellan vuxna och barn.
Här är en sekvens från filmen där barn instrueras i ”haka”.
Mårten Schultz. 
11 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 22, 2009 den 11:29 f m
Anders
@Mårten Schultz
”Min juridiska fördomsprofil av Nya Zeeland är att det är ett land som på många sätt påminner om Sverige: Fokuserat kring trygghetssystem och välfärd..”
Nya Zeeland har reformerat sina trygghetssystem under de senaste åren dvs dramatiskt minskat välfärdsstatens ambitioner.
augusti 22, 2009 den 12:35 e m
Peter
Varför sätter du rätten att aga sin barn inom citationstecken. Jag tycker att det är olämpligt att samhället accepterar barnaga, men jag ser inte varför det skulle vara mindre av en rättighet än andra ditto om det tillåts. Kanske låter jag grinig, men det är en av mina pet peeves när folk använder rättighet om allt de stödjer och ”rättighet” om saker de inte stödjer. Det sätter s.a.s. fingret på hur tydligt rättighetsbegreppet inte är någonting annat än en ihålig argumetantionsmetod.
augusti 22, 2009 den 1:26 e m
martenschultz
Jag håller inte alls med och håller fö just nu på med en uppsats om rättighetsargument i civilrätten.
Jag satte uttrycket inom parantes eftersom det inte är en rättighet i en traditionell rättighetsdiskurs och f.ö. inte heller i nyzeeländsk lag just nu, om jag förstår det rätt.
augusti 22, 2009 den 6:05 e m
jheidbrink
När det här talas om käpphästar av Peter: En av de mina är att jag ställer mig mycket tvivlande till det ofta upprepade påståendet om att lagen mot barnaga skulle ha förändrat attityder. På sin höjd kan man tala om en korrelation, men ingen har någonsin kunnat eller kommer någonsin att kunna bevisa att det var lagen som gav upphov till attitydförändringen.
Det hela ser mera ut som en enda fågel som tas till intäkt för en beskrivning av hela populationen. Det finns hur många straffrättsliga exempel som helst på lagstiftning som inte ändrat attityder (exempelvis det tidigare bötesbelagda förbudet mot att mot röd gubbe) som bekvämt glöms bort i det förmenta solskenet av barnagalagen, samtidigt som ingen någonsin hostar upp med något annat exempel.
Enligt min mening är den troligaste förklaringen till korrelationen mellan barnagalagen och attitydförändringarna att de senare redan var på gång och tog sig uttryck i just barnagalagen. Att en politisk elit av minoritetskaraktär drev igenom lagen, är heller inget nytt i dessa sammanhang.
Barnagalagen kan således – vilket också det nyazeeländska exemplet bekräftar – inte tas till intäkt för lagars attitydförändrande verkan, vilket egentligen borde leda till att vi äntligen slutar med all den symbollagstiftning som vi för närvarande håller på med. Om lagstiftningen inte förändrar attityder, borde det för en samhällets markering för eller emot något räcka med en högtidlig förklaring i riksdagen istället för att man drämmer till med tom strafflagstiftning som belastar det rättsliga systemet utan att leda till påtagliga förbättringar av situation, då lagstiftningen praktiskt inte kan genomföras som symbolpolitikerna tänkt sig.
augusti 24, 2009 den 12:54 e m
profanum_vulgus
Heidbrink:
Ett annat exempel brukar ju vara rattfylleri. Men det (precis som barnaga) har ju med propaganda att göra och inte med lagstiftning.
Fortkörning som är farligare än rattfylleri är ju helt socialt accepterat och även det kriminaliserat.
Samtidigt är ju det mycket värre övergreppet att låsa in barn på rummet helt socialt accepterat medan en örfil eller dask i baken är fruktansvärt. Bägge sakerna är kriminaliserade.
Att bränna hemma är (var iaf) helt socialt acceptabelt medan att köpa ut till minderåriga är fruktansvärt omoraliskt. Bägge företeelserna är förbjudna.
Det är inte lagstiftningen som skapar social normer, det är propagandan som skapar de sociala normerna. Tanken är väl också att lagstiftningen snarare ska följa de sociala normerna än tvärtom.
augusti 24, 2009 den 4:44 e m
chall
Själv har jag insett mer och mer hur unikt konstiga vi upplevs av resten av världen… nu när jag bott i USA i flera år är jag fortfarande ensam av alla mina vänner att aldrig fått stryk som liten.
Naturligtvis har inte alla ”fått stryk” men alla, även flickorna, har fått antingen regelbunden (varje vecka) fysisk bestraffning med ris, bälte eller hand av sina föräldrar eller vid särskilda tillfällen när dom gjort något som inte var rätt och riktigt. oftast är det på rumpan, men även örfilar och ”grytsleven över händerna i köket av mamma”.
Jag vet inte jag…. alla är ju mer eller mindre övertygade om att det ”gjorde dom gott” och att det var ett tydligt tecken på att dom gjort något fel. Dom förstår inte riktigt hur man skulle uppfostra några bra barn utan det. Ett par av dom har hyggligt kontakt med sina pappor men då har dom en ”sträng” mamma, annars är det väldigt tydligt att papporna inte varit så närvarande i deras uppväxt – förutom själva stränga delen av uppfostran.
augusti 24, 2009 den 5:10 e m
jheidbrink
Profanum: Intressanta kompletteringar, och i stort sett verkar vi ju ha samma åsikt. Jag skulle dock för egen del lägga till att propaganda som inte har åtminstone en högljudd minoritet att stödja sig på riskerar att gå om intet. Jag tror inte att man kan göra vad som helst med kulturella föreställningar, i vart fall inte medvetet genom planering och propaganda, utan att det krävs vissa kulturella inställningar till att börja med.
Exempelvis har den tyska staten under hela min uppväxt medvetet och målinriktat drivit propaganda mot alkohol, utan att ens tillnärmelsevis uppnå samma effekt som i Sverige. Sverige var ute i rätt tid, tror jag, nämligen när stora delar av befolkningen söp i princip hela dagen och storkonsumtionens avigsidor därför vara klara för alla. En sådan kulturell inställning kan sedan få stöd av lagstiftning. Finns dock denna kulturella inställning inte i början, får du inte fram den genom propaganda heller.
augusti 24, 2009 den 7:09 e m
profanum_vulgus
Chall:
Jag fick själv en smäll då och då när jag var liten. Inte så ofta, men tillräckligt ofta för att jag inte ska minnas alla gångerna. Det enda jag möjligen lärde mig av det var att inte bli så strykrädd, många som är ute och busar i tonåren och aldrig har fått en smäll blir helt ställda första gången de åker på en det blev inte jag. Men det kan man ju lära sig på en boxningsklubb istället.
Något som de flesta verkar vara emot idag som jag däremot tror var bra för mig är barnarbete. Jag fick hjälpa till med arbetet hemma på riktigt från att jag var ca 7 år. Jag fick (var tvungen att) hässja hö, hugga ved, tjudra om tjuren, mocka, sätta stängsel m.m. Jag hade hår på bröstet redan när jag var 10. När jag idag föreslår att mina syskonbarn eller min dotter ska jobba lite så får jag mothugg om att de inte kommer tycka att det är kul. Jag för min del tyckte inte heller att det var så kul, men fan så skönt var det att sitta ned helt slut på ängen och få saft och bullar och höra att man hade varit duktig. Sådana tillfällen är mina käraste barndomsminnen.
Men som sagt, en smäll gör nog mer skada än nytta och det man lär sig av det kan man nog vara utan.
augusti 25, 2009 den 6:46 e m
chall
Prfanum vulgus> Det som jag ser som intressant när jag pratar med mina vänner här är hur lite alternativ dom har till barnuppfostran när man tar bort ”stryket”. Alltså, deras syn på disciplin och föräldrarelation är baserad på, eller verkar vara mer baserad på, rädsla (fast dom kallar det respekt) för föräldrarna. Jag var själv rädd för att göra mina föräldrar besviken och i vissa fall undrar jag om det kasnke hade varit enklare om jag fått en dask istället? ….
Vad gäller barnarbete* har jag samma åsikt som du vad gäller att ”göra saker som man inte kanske tycker är kul när man är liten” men det är nyttigt att göra saker som andra måste göra också. För att inte tala om att jag blir lite irriterad på folk som ger pengar åt sina barn för att dom ska städa sitt rum och/eller hjälpa till med matlagning och tvätt. När jag växte upp hjälptes alla i familjen åt med ”familjesysslor” och det var bara en sak som alla gjorde. Inga pengar involverade.
*Jag brukar inte kalla det barnarbete dock eftersom jag utgår rfån att barnen går i skolan och inte jobbar för brödfödan. Sådant barnarbete är jag inte direkt positiv till…
augusti 25, 2009 den 9:09 e m
profanum_vulgus
Chall:
De kanske skulle sätta sig in hur det skulle vara om chefen gav dem stryk om de inte gjorde som de skulle på jobbet. Jag har respekt för min chef och gör som han säger, men om han skulle dra till mig så skulle han dö av returen.
augusti 26, 2009 den 4:44 e m
chall
Profanum>
jo det ligger ju något i det där – respekt är inte samma som rädd för…. det är bland annat ett sådant argument som jag och en annan vän som bor med en person som fått stryk som uppfostran säger ”verkar det rimligt att du slår mig eller en underlydande person på jobbet då?”. Dom tycker att det är en fånig frågeställning, medan jag och min vän funderar mer över varför det verkar så viktigt att barnen ”har respekt” (läs är rädda) för pappa hemma.
Det klart att det tar längre tid att bygga upp en respekt som föräldrar när man jobbar med ärlighet och inte stryk, men jag tror ju att det kan vara så otroligt mycket mer värt. Fast det klart, det ligger ju lite i hur man ser på relationen föräldrar-barn också. Det är ju inte givet att den ska vara jämställd i vuxen ålder heller…