You are currently browsing the category archive for the ‘meddelarfrihet’ category.

En organisation som kallar sig för Rättssäkerhetsorganisation har nu polisanmält den åklagare som bekräftade för Expressen att Assange var anhållen i sin utevaro. Någon kanske skulle kunna upplysa organisationen om att offentligt anställda har en grundlagsskyddad rättighet att yttra sig till journalister även om det föreligger sekretess. (Med undantag för kvalificerad sekretess but that’s not important right now.) 

Så slipper skattebetalarna kostnaderna för att avskriva uppenbart ogrundade anmälningar om brott.

Annonser

En departementssekreterare på hos integrationsministern har hamnat i rejält blåsväder. (SvD, Expressen, DN.) På sin blogg, Integrationsbloggen, fastslår han i ett inlägg att islam är som kommunism och nazism: ”Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda.”

Det är förstås alldeles häpnadsväckande omdömeslöst av en person som tänkt sig att arbeta med integrationsfrågor och än mer om han tänkt sig göra det för staten. Samtidigt: Vi gör alla omdömeslösa saker ibland. Inlägget lades dessutom ut för ganska länge sedan och upphovsmannen tycks ångra det – inlägget är borttaget (men finns i cachad version här, kom ihåg att Internet aldrig glömmer). Statsministern tar avstånd från uttalandet. Integrationsministern likaså. Det hade de väl i och för sig inte behövt – det är ju som Reinfelt själv konstaterar en opolitisk tjänsteman som gjort det olämpliga uttalandet och dessutom så var det rätt länge sedan. Statsråden kan inte avkrävas avståndstagande varje gång någon opolotiskt tillsatt vid ett departement säger något dumt på sin fritid. Men det skadar väl å andra sidan inte att regeringen företrädare tydligt tar ställning mot islamofobin, varhelst den kommer till uttryck.  

Det finns en politisk sida av detta. Risken för att det olämpliga uttalandet tas till avstamp för kritik mot regeringen och framför allt Nyamko Sabuni är uppenbar. Det har redan förekommit åtskilliga (enligt min mening orättvisa) försök att måla ut integrationsministern som något slags krypto-xenofob med hänvisning till de tankar som hon vädrar i sin bok om integration som nyss kom ut, särskilt förslagen som syftar till att öppna upp arbetsmarknaden för nya i landet. Denna historia passar belackarnas världsbild som handen i handsken. (En metafor som är svår att använda efter OJ Simpson-rättegången…) Men det finns också en yttrandefrihetsaspekt av detta.

Borde departementssekreteraren få sparken för sitt uttalande? Det har redan börjat resas sådana krav. Men här borde alla ta ett djupt andetag. Under det djupa andetaget kan det vara värt att påminna om rättighetsskyddets elementa. Departementssekreteraren har, liksom vi alla, rätt att få yttra sig fritt. Man har rätt att få göra vad man vill på sin fritid. Man har rätt att få vara omdömeslös. Och man har framför allt rätt att få yttra sig fritt, på sin fritid och vara omdömeslös om det sker innan man ens har tillträtt den tjänst som senare anses oförenlig med yttrandet.

Departementssekreteraren ska naturligtvis inte skiljas från sitt arbete om han är lämplig för det och inte har gjort sig skyldig till något inom ramen för sin anställning som diskvalificerar honom för uppdraget. Samtidigt så kan jag förstå att det politiska trycket gör det svårt att hålla huvudet kallt. Statssekreteraren har varit tydlig med att det här är något som skall diskuteras internt och inte i media, vilket ju i och för sig tyder på att åtminstone han kan behålla kylan. Det vore smakfullt om departementet vågar halla denna principiella inställning även fortsättningsvis.

*

Affären är för övrigt en intressant illustration på hur problematiskt yttrandefrihetsskyddet har blivit i det digitala samhället. Hade integrationsbloggen istället varit en tryck pamflett som föll under tryckfrihetsförordningen hade departementssekreteraren varit skyddad under grundlagens regler. Så tänk på det, om ni vill sprida omdömeslösa yttranden, att det är bäst om ni kan få dem publicerade i någon marginaliserad tidning eller tidskrift. Då är det svårt att göra sig av med er, hur rubbat ni än uttrycker er.

Någon på FRA har läckt information till media, vilket har polisanmälts. Polisen utreder nu. Det här verkar ha förbryllat journalisterna. Journalister har nämligen begreppet ”meddelarfrihet” instansade i sina hjärnbarkar. ”Inte kan man väl söka efter våra källor?” Jorå. Ibland kan man både söka och straffa källorna.

Så här är den märkliga regleringen uppbyggd: I princip så är det så att även om man som anställd fått del av hemlig information – antingen för att den faller under regler om sekretess eller för att det finns särskilda regler i anställningsförhållandet – så slipper man straffansvar om man läcker information till media. Egentligen så är det naturligtvis förbjudet, straffbart, att läcka sekretessbelagd information. Om jag arbetar på sjukhus och skvallrar om mina patienter för en kompis så är det straffbart. Men om jag gör det för en journalist för publiceringssyfte så är det straffritt. För att vara tydlig: Man får alltså utan straff läcka sekretessbelagd information till media. Det anses i Sverige, något märkligt, vara tryckfriheten/yttrandefriheten som kräver långtgående straffrihet i dessa fall.

Vissa uppgifter omfattas dock av s.k. kvalificerad sekretess. Det kan röra rikets säkerhet men även särskilt känsliga uppgifter i brottsutredningar (t.ex. om telefonavlyssning). Då får meddelarfriheten vika för intresset bakom sekretessreglerna. Och så kan möjligen vara fallet här. I sådana fall kan källan rökas ut och bestraffas.

**

Men å andra sidan: Är det inte just den här typen av läckor som vi borde ha meddelarfriheten för? Läckan avslöjade något mycket viktigt, något som allmänheten bör känna till, något betydelsefullt för demokratin. Samtidigt: Nog är det som MUF:s Nicklas Wykman, som verkar ha bestämt sig för att reta upp sin partiledning litet mer varje dag, säger: Läckan illustrerar problemet med FRA-lagen. Och det är just läckor som aktualiserat problem med övervakningssystem i andra länder, vilket även Europadomstolen fått anledning att pröva.

Aftonbladet hade ett scoop igår. En psykiskt sjuk person var misstänkt för långtgående planer att döda Filippa Reinfelt. Mannen var nu anhållen och polisen hade börjat rota igenom hans bostad efter ett beslut om husrannsaken. Stora nyheter.

Problemet var bara att det var båg. Det verkar i och för sig, den här gången, finnas ett litet korn av sanning – en psykiskt sjuk person som uttalat hotelser – men resten var fel.

Men det stora felet var att Aftonbladet tapetserade hela stan med uppgifterna om hoten. Jag kan föreställa mig hur Filippa Reinfelt själv, hennes barn, hennes vänner, hennes släktingar, hennes bekanta – och hennes man – kände när de passerade den första löpsedeln för dagen.

Vem har planerat att döda mig? Vem vill döda mamma?

Sentimentalt uttryckt? Kanske. Men bakom principer och upplagesiffror finns det människor. Människor har känslor, även om de är kända. Även landstingsråd kan känna rädsla.

Aftonbladet har en smutsig historia när det gäller hot mot kända personer. För några år sedan hotades enligt Aftonbladet bland annat polismannen Claes Cassel av maskerade nazister, i tidningen återgivna med bild. Dessvärre visade sig i den historien att det var Aftonbladet självt som hotades – bilderna var fabricerade av tidningens egen journalist. Värre var att Aftonbladet i den historien envetet hävdade sin rätt att publicera hotbilderna, långt efter att det för alla stod klart att storyn var en icke-story, en fabrikation, ett resereportage från New York Times.

Efter att Sveriges största tidning hittat på hot den gången tvingades en grundlagsändring fram. Meddelarfriheten skyddar inte från ansvar i dessa situationer. Aftonbladets agerande medförde inskränkt tryckfrihet.

I det här fallet verkar det som sagt finnas en del sanning bakom storyn. Men vad som står helt sant är att det är tidningen som målat upp en hotbild mot en enskild person som rimligtvis måste drabba henne hårt och överdrivet farorna. Det är tidningen som måste hållas ansvarig för att en familj kollar låsen tre gånger extra på kvällen. Vem tar annars ansvar för hot av det slag som Filippa Reinfelt genom Aftonbladet utsattes för igår? Vem betalar för säkerhetsåtgärder som familjen kanske känner sig tvungna att företa – och som inte omfattas av statens skydd? Vem tar ansvar för den hotades lidande?

Vem hålls ansvarig när det är tidningen som hotar?

***

Bra om detta av Martin Jönsson, som jag i vanliga fall brukar tycka är väldigt mesig i dessa frågor.

Igår visade f.ö. SvT en spännande dokumentär om Geijer-affären. I denna affär var problemet med källskyddet främst att journalister inte respekterade anonymiteten. Och detta är i praktiken minst lika allvarligt som att myndigheter snokar.

Nu kan det kanske antas att det var värre förr, att DN idag inte skulle fallit undan som den gjorde för påtryckningarna under Geijer-affären. Men det är nog lika illa nu. För inte så länge sedan dömdes en journalist från en av Sveriges största tidningar just för att ha röjt sin källa. Förra året var det en chefredaktör för en, öhm, tidsskrift som dömdes. Det går med andra knappast som meddelare att helt förlita sig på att journalisterna skall skydda anonymiteten…

Mest fick dokumentären mig att minnas att en gång i tiden så var kvällstidningarna även nyhetstidningar, med ambition och hjärta. Det kan man ändå sakna litet.

Mer om journalistrollen och innebörden av tryckfriheten på ledarplats idag: Maria AbrahamssonBarbro Hedvall på DN

  • Tingsrätten har nu kommit fram till att det inte var fel att ta Sefastssons dator i beslag.
  • TV4 fortsätter att driva linjen att förundersökningen i detta fall borde skötas på ett annorlunda sätt, eftersom Sefastsson var journalist. Ur SvD: ”- Det är extremt förvånande att tingsrätten sätter sig över meddelarskyddet som är skyddat av grundlagen. Vi får nu överväga om vi ska överklaga beslutet, säger TV 4:s kommunikationsdirektör.” TV4:s linje är med andra ord även fortsättningvis att attack är bästa försvar, i ett uppskruvat tonläge.
  • På andra sidan: Åklagaren Björn Blomqvist ger några goda argument för varför TV4:s argumentation kan vara farlig på DN Debatt i lördags.  

Min personliga åsikt? Tv4:s agerande och tolkningar är betydligt farligare för meddelarfriheten än utredningen. Blotta påståendet om att journalister skulle kunna undgå granskning vid brottsmisstankar genom hänvisningar till källskydd uppfattas i allmänhet som så hårresande att det undergräver meddelarfrihetens legitimitet. ”Inte kan väl tanken bakom källsskyddet vara att göra journalister till ett straffrättsligt frälse?” frågade mig en student. Och han hade ju rätt.

Uppdatering: Dagens ledare verkar i stort tycka som jag. Maria Abrahamsson välkomnar tingsrättens beslut och framhåller: ”Om Trond Sefastsson hade förklarats oåtkomlig för rättvisan hade förtroendet för hela journalistkåren gått i botten. För Justitiekanslern återstår bara att skriva av de anmälningar som har gjorts mot åklagaren.”

Barbro Hedvall på DN ser Sefastssons agerande, om nu anklagelserna är sanna, som ett värre hot för tryckfrihetstanken än myndigheternas agerande. ”Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att anklagelserna om köpt journalistik blir utredda än att en dator hos en person som blandat ihop olika yrkesidentiteter, däribland den som journalist, blir genomgången.”

Men Jan Scherman tuffar på. På DN Debatt kritiserar Scherman åklagare Blomqvists artikel, till synes utan att ha läst den. Mest verkar Scherman ha varit sugen på att dra en Kryzz-liknande ordvits om ”mästerdetektiven Blomqvist” som han kom på i fikarummet. Och nog börjar det bli litet stand-up över TV4.

Scherman spelar trovärdigt rollen som ståuppare Betnér.

Justitiekanslern har fått in en anmälan  (se även här) om att tillslaget mot Sefastsson skulle vara i strid med skyddet för källor. Den (potentiellt) misstänka är åklagaren som fattat beslutet.

Jag har svårt att se att det skulle vara i strid med källskyddet eftersom det inte är källorna som efterforskas. Syftet var inte att efterforska källor. En sådan långtgående tolkning av källskyddet skulle kunna få mycket konstiga konsekvenser.

Vi får nu se vad JK kommer fram till.  

Sefastsson-affären trummar vidare, nu med fördjupningar i historien om att det var den misskrediterade f.d. polisen Olle Liljegren som varit med och gräva upp storyn och som enligt TV4 kom med erbjudandet om att ”mörka” affären mot betalning från Fyran. Eller, så säger inte TV4 ordagrant. TV4 har nämligen framhållit att källskyddet förhindrar att namnet på källan nämns.

Men gör TV4 verkligen det, skyddas källan? Här finns två intressanta frågor: 1) Omfattas verkligen Liljegren – om det nu är han – av källskyddet? 2) Har TV4 i sådana fall respekterat källskyddet?

1) Omfattas Liljegren av skyddet? Ja, det är väl inte helt klart. Källskyddet syftar till att garantera anonymiteten till en uppgiftslämnare, där syften bakom uppgiften är att den skall publiceras. Men i det här fallet var ju Liljegrens syfte, om TV4 har rätt, att uppgiften inte skulle publiceras. Historien skulle ju mörkas. Omfattas då Liljegren av skyddet?

2) Om nu Liljegren omfattas av källskyddet – har Fyran verkligen respekterat det? Det kan man väl inte säga. Jan Scherman, vd för kanalen, säger aldrig namnet i den här DN-artikeln. Men samtidigt så säger han så här om vem som var källan: ”- Det var inte ett journalistiskt arbete utan ett arbete som gjorts av uppgiftslämnaren som inte är journalist, det kan sägas utan att källskyddet röjs.” 

Men kan man verkligen säga så utan att källskyddet röjs? För saken är ju den att när Scheman säger detta så har det ju redan rapporterats om att det var just Liljegren som var uppgiftslämnare, efter att Resume något oväntat avslöjat Fyrans källor. Och att i ett sådant läge ö.h.t. uttala sig om källans karaktär innebär ju att källan blir i högre grad identifierbar. Är det verkligen okej?  Vad mera är: Är det lagligt?

*** 

Tidigare om Sefastsson-affären:

Förundersökningen mot Sefastsson

Sveriges dyraste jurist 

Vad får man för 400 000 kr?

Förundersökningen mot Sefastsson kanske hamnar på Korruptionsenhetens bord, skriver DN vidare. Det viktigaste är kanske inte vems bord det hamnar på utan hur det utreds. Avslutningen av en annan artikel gör mig nämligen nedslagen. ”Kommissarie Nils Fellkvist på länskriminalen har ännu inte vidtagit några utredningsåtgärder.  – Det här är kanske en stor sak i medierna. Men för oss är det en anmälan bland andra, säger han.”

Undermeningen är att anmälningar ”bland andra” tydligen får vänta några dagar, trots att det finns möjliga brottsoffer eller utpekade gärningsmän som vill få klarhet. Inte vet jag om det är en resursbrist eller en organisationsbrist. Men nog känns det nedslående att inte polisanmälningar rörande brott med långa fängelsestraff i straffskalan omedelbart leder till polisiära reaktioner…

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

Annonser