Assangehistorien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.  

Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.

Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.

Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.