Assange–historien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.
Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.
Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.
Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.
Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.
Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.
Mårten Schultz. 
38 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 21, 2010 den 8:42 e m
Johan Richter
Assange är ju en offentlig person. Om han utreds för brott, oavsett om han är skyldig eller inte, kan det påverka Wikileaks. Det tycker jag det ligger ett klart allmänintresse i.
augusti 21, 2010 den 9:48 e m
Mårten Schultz
Jo. Men det påverkar inte bedömningen av om ansvar borde föreligga när det visar sig vara fel. Att många har intresse av en falsk historia kan inte rimligen göra att den som berättar den ska slippa ansvar för den skada som den medför-
augusti 22, 2010 den 9:02 f m
Johan Richter
Jo, det tycker jag. Jag ser helt inte att folk skulle ha någon generell rätt till sitt goda rykte som skulle stå över allmännintresset för allmänheten att ta del av sanna uppgifter. (Att Assange misstänktes för brott var ju sant och det är vad som rapporterats.)
augusti 21, 2010 den 8:47 e m
Mary
Jag skrev i morse på min blogg att
”Om det är sant så är det vidrigt om det inte är sant så är det också vidrigt.”
http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2010/08/manskligheten-slutar-aldrig-att-forvana.html
Jag har lärt mig en del av dig Mårten, tack!
augusti 21, 2010 den 9:01 e m
Jonas B
Men nu är det ju så att någon måste ha läckt inom rättsväsendet. För inte kan väl journalisterna på diverse tidningar i hemlighet avlyssnat åklagare och polisers hjärnvågor? Tidigare har du skrivit om meddelarfrihet som missbrukas. Verkar inte så osannolikt att det har hänt här med. Rättsväsendet borde kunna hantera känsliga ärenden- utan läckor.
augusti 21, 2010 den 10:13 e m
Mårten Schultz
Jonas: Om det är en läcka så håller jag med dig…
augusti 22, 2010 den 1:31 e m
Rikard
Så här skriver åklagarmyndigheten:
”Varför offentliggjordes Julian Assanges namn?
Normalt offentliggör Åklagarmyndigheten inte namn på anhållna personer och myndigheten tog heller inte initiativ till att offentliggöra namnet. Uppgifterna om anhållan nådde – på ett sätt som myndigheten inte känner till – en nyhetsredaktion. Åklagaren bekräftade uppgifterna.”
augusti 22, 2010 den 7:44 f m
Cliffrocker
Håller inte med. Journalistik är inte juridik. Journalisters främsta plikt är att rapportera nyheter sanningsenligt. Integriteten vägs då mot allmänintresset. Som Johan Richter skriver finns det ett allmänintresse. Det är priset av att vara en offentlig person. Littorins avgång är ett annat exempel. Där tycker jag iof sig att Aftonbladet hycklade å det grövsta.
Om några journalister antytt att Assange är skyldig (vilket jag inte sett) eller inte informerat om att utredningen är i ett tidigt skede (vilket jag inte heller sett), så har de definitivt gått för långt. Att publicera namnet utan källgranskning hade också varit direkt oetiskt.
Intressanta frågor är nu hur detta kom ut och vad som ligger bakom anklagelserna. Självklart väcks misstanke om att det är fråga om smutskastning på låg nivå. Alla bloggare etc som springer till Assanges försvar glömmer dock att de inte vet ett dugg om vad som faktist hänt (eller inte hänt). Rättsväsendet ställs på prov.
augusti 22, 2010 den 11:58 f m
Reporter
Håller med Cliffrocker.
Tidningarna återgav en uppgift från åklagarmyndigheten. Påståendet kommer från densamma, och är korrekt återgivet. Att inte namnpublicera när någon som tar sig så stora friheter som Assange, läcker dokument till höger och vänster, och är en självutnämnd sanningsägare – vore skandal.
Tidningarna gjorde en riktig bedömning att publicera namn. Hur åklagarmyndigheten skött sig, kan vi däremot låta vara osagt.
Jag blir inte förvånad över ditt utspel mot medierna, då du tidigare vurmat för både lagstadgad efterforskningsrätt av källor och inskränkning av insyn i det offentliga.
Huruvida någon ”läckt” i den här historien ser jag inte som relevant – Och ifall det vore på det viset har läckan grundlagsskydd.
augusti 22, 2010 den 1:29 e m
Mårten Schultz
Men det resonemanget håller inte. Publiceringen kan inte i sig legitimeras med att den återgiver något korrekt. Om jag påstår att kända författaren X plagierat alla sina böcker, och media sedan återger detta, så är det sant att jag sagt det men det kan fortfarande vara en skadlig information.
Integritetsskadan här är enorm. Självklart är intresset att få veta detta hos allmänheten stort, självklart är intresset att publicera än större. Yttrandefriheten innebär att även skadliga yttranden måste få publiceras. Men kostnaden för den skadan ska allokeras till den som orsakat skadan.
Integritetsskadan här orsakades av media. Inte rättsväsendet.
augusti 22, 2010 den 1:41 e m
Mårten Schultz
F.ö.: Jag förstår inte riktigt hur man är moraliskt funtad om man bidragit till att svärta ned en person i hela världen genom att vidarebefordra en felaktig uppgift utan att drabbas av självförebråelse när misstaget står klart. Själv skulle jag skämts ögonen ur mig.
Men det är väl därför som de som försvarar publiceringen i sådana här fora gör det anonymt.
I vilket fall: Man måste hålla isär frågan om censur från frågan om ansvaret för skadan i sådana här fall.
augusti 22, 2010 den 12:47 e m
Speaker
Jag tycker begreppet allmänintresse är svårt. Är allmänheten intresserad av att frossa i en offentlig persons påstådda brott? Ja, uppenbarligen. Är det i allmänhetens intresse att publiceringar som denna görs? Inte i mina ögon…
augusti 22, 2010 den 7:01 e m
Cliffrocker
Integritetsskadan är stor, jag håller med. Jag håller också med om att det finns ett moraliskt dilemma, inte minst eftersom det kan röra sig om falska anklagelser. Vad jag inte håller med om är att media skulle avstått från publicering. Namngivningen kan vi diskutera men om man istället skulle beskrivit Assanges person hade vi ändå fattat vem det var.
Jag är jurist och inte journalist men tycker ändå att korrekt återgivning är själva huvudsaken när det gäller nyhetsrapportering. Journalister och ansvariga utgivare ska kunna bedöma om de uppgifter de förmedlar är korrekta eller inte. Det gör de genom källgranskning. Expressen, SVD och Aftonbladet har samtliga uppgett att de gjorde sådana kontroller.
Såvitt jag vet uppgav ingen tidning att Assange faktiskt begått brottet. De uppgav att han var anklagad för det. Om anklagelserna är falska vilar ett stort ansvar på media att återge det. Det är i sådana fall självklart obehagligt. Att falskeligen anklaga någon för att ha begått ett brott kan få ödesdigra konsekvenser och är ju också förbjudet. I det här fallet kan det röra sig om avsiktlig smutskastning.
Skälet till att jag kommenterar under alias har ingenting med mina åsikter att göra utan handlar snarare om min integritet. Jag står för vad jag tycker och ogillar inte Wikileaks – tvärtom. Om du är intresserad Mårten kan jag skicka e-post med uppgift om vem jag är. Vill du sen publicera det kan vi diskutera villkoren 😉
augusti 22, 2010 den 8:16 e m
Mogulmamma
Självklart måste skulden kastas över på någon annan grupp, ena gången är det läkare, andra gången journalister, här gäller det gäller att försvara kamrat jurist. På vilket sätt hade det varit bättre för Assange om media tigit om den skandal som höll på att (och i viss mån har) skrivits? För en gångs skull fungerade media som en motmakt mot staten.
augusti 23, 2010 den 8:36 f m
Mårten Schultz
Om jouråklagaren har fattat sitt beslut på felaktiga grunder så skall åklagaren förstås klandras för det! Det håller jag helt med om. JO verkar nu dessutom fått det ärendet på sitt bord.
Faktum är att det framstår som märkligt att enligt det första beslutet så ansågs misstanken räcka för att sannolika skäl för våldtäkt skulle anses föreligga. Det är en stark misstankegrad. Dagen efter så fanns det ingen misstanke alls, enligt den andra åklagaren. Från sannolika skäl till noll på mindre än ett dygn. Någon form av förklaring till det behövs.
Integritetsskadan har däremot inte åklagaren, oavsett om beslutet var baserat på dåliga grunder, orsakat. Hade inte media skrivit om detta hade, ceteris paribus, bara några få personer fått reda på beslutet innan det hävdes. Nu är skadan global. Och den skadan får media ta på sig.
augusti 23, 2010 den 6:12 e m
Mogulmamma
Om det nu alls hade hävts ifall media inte skrivit om det. Bara då Finné och Häljebo Kjellstrand berättat allt som sina beslut kan vi avgöra den saken.
augusti 22, 2010 den 10:46 e m
Reporter
Nu är det ditt resonemang som inte håller.
Du kan väl ändå inte jämföra ditt exempel om författaren X med en åklagare som handlägger ett ärende? I vilken position skulle du som privatperson (eller uppenbarligen professor) uttala dig om ett eventuellt plagiat? Ett riktigt märkligt exempel.
Informationen är de facto korrekt, och återgiven efter ett bekräftande från åklagaren.
Det var hennes eget val att bekräfta uppgifterna som Expressen hade, hon hade gott kunnat dementera och historien hade kanske inte initialt utmynnat i de krigsrubriker som sedan uppstod. Ska du ifrågasätta någon är det väl ändå åklagaren?
Återigen; Berättigad publicering och trevligt att åklagaren inte valde tiga som muren.
augusti 23, 2010 den 8:40 f m
Mårten Schultz
Låt mig då formulera det på följande sätt.
Är ett korrekt återgivande av ett falskt påstående sant eller falskt?
Att återge det, som vi nu antar, falska påståendet att en person gjort sig skyldig till ett allvarligt brott på ett sätt som sant återspeglar innehållet i påståendet, är sant i meningen att det korresponderar mot påståendet men falskt i meningen att det inte överensstämmer med vad som hänt.
Om det faktum att ett påstående återgivits korrekt, sant, skulle vara i sig ett rättfärdigandeargument att ta på allvar kan naturligtvis alla lögner som helst också återpubliceras.
augusti 23, 2010 den 11:06 f m
JPume
Men Mårten, du måste väl ändå medge att det är en nyhet i sig att åklagaren beslutat anhålla Assange. Det kan man inte komma ifrån. Och tidningarna kollade ju först att den informationen var sann.
Jag vill inte försvara media, jag är övertygad om att de snabbt håller på att begränsa sin egen frihet, men jag saknar tydlig självrannsakan från rättsvårdande myndigheter (inte enbart detta fall). Man verkar leva i illusionen att inget man gör får konsekvenser utanför den egna juridik-bubblan, att man bara genom att ‘följa lagen’ gör rätt och inte har något moraliskt ansvar.
När ska sveriges jurister ställa sig upp och kräva lite ordning och reda? När ska man säga ”Vi ska inte bara tycka vi gör rätt, vi ska också göra vad vi kan för att det ska bli rätt och vi ska få respekt för vårt arbete”?
augusti 23, 2010 den 8:41 f m
Mårten Schultz
F.ö: det är ju inte ett antingen-eller-ansvar. Åklagaren får svara för sitt beslut, om det är fel. Media får svara för sitt beslut, att sprida objektivt sett falsk information till världen.
augusti 23, 2010 den 12:49 e m
Cliffrocker
Jag instämmer med Reportern och JPume. Om vi återgår till det tidiga skeendet så handlade nyhetsrapporteringen om beslut fattade av åklagarmyndigheten. Dessa beslut gällde en offentlig person, misstänkt för att ha begått brott. Pratar man med media om en sådan sak får man räkna med att det blir rubriker. Kanske är det så att landets jurister borde genomgå lite mer mediaträning. Att skälla på journalister för att de förmedlar nyheter är ungefär som att skälla på jurister för att de fattar juridiska beslut.
Ditt resonemang leder i förlängningen till nyhetsrapporteringen endast skulle handla om sådant som faktiskt inträffat. Önskvärt på sitt sätt men jag har svårt att se hur det skulle gå till i praktiken. Klart är att dagens tidningar skulle bli bra mycket tunnare på innehåll. Varje dag läser vi om saker som påstås ha inträffat. Den bästa nyhetsrapportering är därför den som låter flera olika röster komma till tals och som låter läsaren bilda sig en egen uppfattning om vad som hänt.
augusti 23, 2010 den 4:08 e m
Mårten Schultz
Åklagaren har inte ”pratat med media” utan bekräftat på fråga om Assange var anhållen. Huruvida sekretess ska föreligga eller inte beror ur åklagarens perspektiv på om det kan vara till men för utredningen att bekräfta. Om det inte är till men för utredningen så skulle jag gissa att presumtionen måste ligga för att bekräfta om man får en fråga av det här slaget. Det kan ju vara så, teoretiskt i alla fall, att det är önskvärt ur åklagarens synvinkel att det kommer till allmän kännedom att någon är anhållen – kanske för att det kan främja syftet att få tag på personen.
Anhållandebeslutet är det enda beslut en åklagare kan fatta om hon anser att det finns en risk att den som anklagas för ett brott har begått det.
augusti 23, 2010 den 7:03 e m
Cliffrocker
Jag jobbar inte som åklagare men hade för mig att det även finns sekretessbestämmelser till skydd för den enskilde i 35 kap Offentlighets- och sekretesslagen. Jag är i vilket fall inte ute efter att klandra åklagaren utan ville klargöra hur nyheter kan uppstå och att jurister visst har ett ansvar om känsliga uppgifter når media och allmänheten. Även om Assange lidit skada tycks det mig som om offentlighetsprincipen och tryckfriheten fungerat som avsett.
augusti 24, 2010 den 10:22 f m
Anonym
kanske intressant att notera:
http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/08/Jouraklagaren-anmals-for-brott-mot-sekretessreglerna/
augusti 24, 2010 den 10:28 f m
Cliffrocker
Bra, får vi det prövat. Tack för tipset.
augusti 24, 2010 den 11:03 f m
Tabloidernas tvagade tassar « bengtericsson
[…] docent i civilrätt och verksam vid Stockholm Centre for Commercial Law, skriver på sin utmärkta blogg om historien kring Assange och integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället; – Mediernas […]
augusti 24, 2010 den 11:35 f m
Lavazza
Det fel som pressen har begått, och som den rimligen är fullt medveten om, är att man inte har förklarat kontexten, det vill säga att det inte behövs särskilt mycket för att en åklagare efter en anmälan om sexbrott ska anhålla den misstänkte på sannolika skäl. Att ge inte kontext i vissa fall och att ge den i andra är att ett sätt blåsa upp eller tona ned en enstaka sann uppgift.
augusti 24, 2010 den 12:31 e m
JPume
Om det ”inte behövs särskilt mycket för att en åklagare efter en anmälan om sexbrott ska anhålla den misstänkte på sannolika skäl” så har vi stora problem med rättssäkerheten i det här landet. Vad krävs då för att man ska bli skäligen misstänkt? Ska det räcka med att man är vid liv för att kunna bli misstänkt för brott eller vad är det för krav vi kan förvänta oss?
Få av oss som diskuterar anklagelserna mot JA vet vad som hänt och vilken information som åklagaren haft till hands då de tagit sina beslut (det är nu två åklagare inblandade) men det som jag reagerat över tidigare och som fortsätter ge mig dålig smak i munnen är en känsla av nonchalans inför de konsekvenser som beslut av polis/åklagare får för enskilda. Det är inte lätt att ta bra/rätt beslut när man måste göra detta direkt då informationen blir tillgänglig för en (tex via telefon när polisen ringer). Men vi kan och måste fortfarande kräva att besluten är välgrundade, välmotiverade och att de inblandade förstår de konsekvenser som besluten får. Alltför ofta upplever jag att div jurister och poliser stirrar sig blinda för juridiken. ”Jag kan, jag får och därför gör jag det”. Då har man noll koll på vilka effekter det har utanför den juridiska bubblan.
Jag saknar en öppen debatt bland jurister och polis kring de konsekvenser som ”omöjliga beslut” får, svagheter i systemet och hur det behöver ändras för att det ska fungera bättre.
augusti 24, 2010 den 1:13 e m
Mårten Schultz
Men då ställer jag samma fråga som jag ställt till många andra: Vad anser du att en jouråklagare som får en anmälan om våldtäkt uppläst för sig, där den misstänkta är en person som tillfälligtvis vistas i Sverige, borde ha gjort? Vad hade varit rätt beslut?
augusti 24, 2010 den 3:21 e m
JPume
”Damned if you do, damned if you don’t”
Ibland hamnar man i situationer där man, oavsett hur man vänder sig om, fortfarande har arslet bak.
@Mårten
Situationen är normalt svår, är den anklagade (notera, jag skriver ANKLAGADE, inte ”misstänkta” vilket du gör) dessutom kändis så blir läget mycket värre. Självklart måste åklagaren ta ett beslut, göra en bedömning av hur pass stark ev misstanke är. Dock får man vara noga med hur pass ev misstanke är, man kan inte av slentrian välja sannolika skäl bara för att det är praktiskt. Du har själv i annan kommentar sagt att det är ”märkligt att misstankegraden går från den mycket starka sannolika skäl till 0 på mindre än ett dygn”. Vi får verkligen hoppas det finns saklig grund för detta.
Nästa steg är att man som åklagare håller sig kall och professionell. När journalister ringer och frågar om man beslutat anhålla en kändis finns det ingen som helst skyldighet att berätta detta (även om man som du gjort i annat blogginlägg konstaterat att det är fullt lagligt). Vill man förhindra någon från att smita ut ur landet ska man inte börja med att berätta för hela världen inkl den misstänkte (ja, nu är den anklagade även misstänkt) att man letar efter kändisen.
Har man sen tur tillhör man en yrkeskår där det pågår en öppen och tillåtande diskussion där man diskuterar (gamla) beslut och dess konsekvenser, vad som i olika fall varit bra och vad som kunde gjorts bättre. En sådan diskussion inger respekt och ökar ‘pöbelns’ chans att förstå och respektera det arbete som görs.
Själv har jag, även om jag förstår svårigheterna i arbetet som polis, åklagare och domstolar gör, lågt förtroende för rättsväsendet. Jag följer olika bloggar och läser (till och från) olika webbtidningar inriktade mot juridik just för att lära mig mer och förstå problemen. Jag läser dessutom både förundersökningar och domar ibland för att lära mig ännu mer. Tyvärr har det inte lett till att mitt förtroende ökar. Tvärtom stärks min känsla av att det råder en ‘kåranda’ bland jurister, en rädsla för att sticka ut huvudet och kritisera kollegor. Det är illa, motsatsen hade bidragit till större respekt för det viktiga arbete som görs (kan inte förneka att åklagare och även jurister i allmänhet behövs). Även om majoriteten av alla ärenden inte väcker uppmärksamhet och sköts väl är det inte utifrån dem man blir bedömd, därför är det oerhört viktigt att man klarar av att hantera de fall som går snett. Jag har en dröm, att en dag …
augusti 24, 2010 den 11:40 f m
Lavazza
Mårten Schultz: ”Huruvida sekretess ska föreligga eller inte beror ur åklagarens perspektiv på om det kan vara till men för utredningen att bekräfta. Om det inte är till men för utredningen så skulle jag gissa att presumtionen måste ligga för att bekräfta om man får en fråga av det här slaget. Det kan ju vara så, teoretiskt i alla fall, att det är önskvärt ur åklagarens synvinkel att det kommer till allmän kännedom att någon är anhållen – kanske för att det kan främja syftet att få tag på personen.”
Om man bara ser det från ett utredninsperspektiv, så är det väl bäst att ha sekretess när man tror att någon verkligen är skyldig och kommer att dömas, och därför kan antas fly, och att inte ha sekretess när man inte tror att den anmälde är skyldig, som ett sätt att få denne att höra av sig och berätta att anmälan är grundlös.
augusti 24, 2010 den 10:15 e m
Cliffrocker
Jag hade inte tänkt skriva så mycket mer men måste bara kommentera den ”kåranda” som JPume skriver om. Inom samma arbetsplats kan det naturligtvis vara så att man inte hudflänger varandra offentligt. Det tror jag inte är unikt för jurister. I övrigt pågår dock livliga diskussioner, något som den här bloggen är ett exempel på.
De flesta med juridisk kunskap förstår att det krävs en helhetsbild för att göra tvärsäkra uttalanden om beslut som någon annan fattat. I det här fallet framstår det som om det dag ett fanns knapphändig information – information som pekade åt ett håll. Dagen efter fattades ett nytt beslut på mer fullödigt underlag. Det kan verka märkligt men behöver inte alls ha varit felaktigt. När det gäller utredningar finns det inget enklare än att med alla kort på bordet konstatera vilka mått och steg som borde ha vidtagits. I realiteten är det dock så att man måste utgå från vad som är känt vid varje given tidpunkt. Jag påstår inte att det inte begås fel och misstag inom rättsväsendet men låt oss också komma ihåg hur svåra svårigheterna kan vara.
augusti 25, 2010 den 7:59 f m
Ingvar Ericson
Du kanske skulle ha lagt till…
”… och låt det mana till eftertanke och en viss försiktighet”
på slutet.
augusti 25, 2010 den 7:59 e m
JPume
Jag inser mycket väl att
* man måste utgår från vad som är känt vid varje given tidpunkt
* vet man inte vad som varit känt för de som tagit beslut så är det också hopplöst att göra en vettig bedömning om besluten varit bra eller inte
Men ett viktigt steg för att undvika oförtjänt och förtida kritik bygger på respekt. Respekt förtjänar man.
Vad är slutsatserna av vissa välkända fall som tex
* Quick
* Johan Liljeqvists död
och mer generella problem som
* åklagares förkärlek för restriktioner vid häktningar
* [stryker, det får ]
Jag har tidigare här beskrivit en attityd som jag upplever finns bland bla åklagare, ”Jag kan, jag får och därför gör jag det”. I kommentarerna på Mårtens inlägg på Juridikbloggen har Ung åklagare och PV nyligen drabbat samman (tydligen inte första gången…) ang motiveringar vid bla beslut om frihetsberövanden. Ett tydligare exempel på just denna attityd kan man nog inte hitta. Det spelar ingen roll vad Ung åklagare kan göra i tjänsten eller inte, vad som anses godtagbart bland jurister. Attityden till att bura in folk gör mig mörkrädd.
När jag redan tidigare är skeptisk till hur polis och åklagare agerar, inte litar på att de alltid arbetar för det goda, hur ska jag kunna respektera dem för deras arbete? Varför ska jag vänta med att ifrågasätta det som händer när jag vet att om det bara får gå en tid så kommer frågan försvinna från mediernas rubriker och det hela glömmas bort … ?
augusti 25, 2010 den 8:00 e m
JPume
missade lite i redigeringen på en punkt… ignorera den raden…
augusti 24, 2010 den 11:03 e m
Assange-gate, Sexdebatt, Rättsdebatt och Pressdebatt « Aktivarum
[…] skulden är antingen massmedias eller åklagarmyndighetens. Vissa som juridikbloggaren Mårten Schultz menar i magasinet Neo att skulden ligger hos […]
augusti 27, 2010 den 6:37 f m
JD
Din hållning är att åklagaren inte kan kritiseras för att ha anhållit en person på sannolika skäl då misstanke om sexbrott föreligger.
Med den inställningen kan du ju aldrig ha fel ur ett juridiskt perspektiv och då kan ju heller ingen klandra dig för att ha fel åsikter eller anklaga dig för att ifrågasätta sånt du inte har att göra med. Allting får ha sin gilla gång som vanligt och allt är då frid och fröjd…
Fråga: Kan du förstå att människor som inte är i samma beroendeställning som dig till rättsväsendet, ser det här som ett tecken eller bevis för att rättsväsendet tar alltför lätt på rättssäkerheten för de som anklagas för dessa brott?
Att sannolika skäl inte betyder att våldtäkten kan avfärdas på bara ett par timmar utan att någon annat egentligen har tillkommit.
Kritiken är massiv och mycket av kritiken som kommit under senare är både befogad samt har faktastöd. Kritik som riktar sig mot åklagares objektivitet, hur FU bedrivs och att trovärdighet används som en ursäkt för att ignorera omständigheter som är till den tilltalades fördel.
Kritik som går ut på att HD´s uppgift inte är att ge människor möjlighet till upprättelse utan istället hindra människor från att blottlägga fel och brister inom rättsväsendet.
Kan du förstå den kritiken Mårten?
augusti 30, 2010 den 10:50 f m
Veckan som gick – vecka 34 « Same Same But Different
[…] Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv. […]