Efter att domstolen igår fann att den misstänkta barnläkaren på sannolika skäl kunde antas ha begått rättsordningens allvarligaste brott så har nu ett veritabelt drev utvecklats. Mot åklagaren!

Det hela är mycket märkligt. Och inte så litet obehagligt. Domstolen har efter en prövning – om än summarisk – redan konstaterat att det i vart fall finns goda skäl för åklagaren att fortsätta undersöka brottet. Ändå så är det åklagaren och rättsväsendet som nu står i skottgluggen. Allt fler hoppar in på rinken, redo att bryta klubban över åklagaren.

I en artikel på DN debatt attackerar den välkända barnläkaren Hugo Lagerkrantz rättsväsendet under rubriken ”Åklagaren har allvarlig skadat vår barnsjukvård”. Man skall alltid vara på sin vakt när inflytelserika personer använder sin makt till att påverka de rättsliga processerna. Det är en sak om Lagerkrantz hade varit närvarande när de händelser som nu utreds inträffade. Men det var han inte. Istället så är hans infallsvinkel en något diffus betraktelse om bristen på riktlinjer för hur man som läkare får bidra till passiv dödshjälp – för det är väl en rimlig beskrivning av att stänga av livsuppehållande utrustning – som han kritiserar åklagaren. I sak har han inte så mycket att säga. Han var ju inte där. Det hindrar honom inte från att avsluta med en ur rättslig synvinkel obegriplig drapa: ”Kammaråklagaren Elisabeth Brandt har gjort stor skada med sin häktningsorder och dramatiska polisingripande och bör ställas till svars.”

Någon ”häktningsorder” har förstås inte åklagaren utfärdat. ”Häktningsorder”? Vad är det? Det låter som något i en Camus-roman – eller kanske något som undersökningsdomare i Sydeuropa* har till sitt förfogande? – men det finns inget sådant instrument i svensk rätt. Det är domstolen som häktar människor, åklagaren kan bara begära det. Indignationen riktar sig mot fel institution. Men det är inte det värsta. Det värsta är att Lagerkrantz argumenterar helt frikopplat från ansvarsfrågan, att åklagaren skall bära ansvar för den skada som hon tydligen orsakat sjukvården oavsett vad som hänt i det enskilda fallet. För det vet ju vare sig Lagerkrantz eller jag.

Om det är någon som skall ta sitt ansvar så är det Lagerkrantz för att han använder sin makt för att på Sveriges viktigaste debattforum försöka påverka en känslig förundersökning i ett initialt skede.

Även Läkarförbundet anser sig ha kompetensen att överpröva domstolens och åklagarens åtgärder. Ja, inte bara det, förbundet menar till och med att rättsväsendet inte har kompetens att hantera ärendet alls. ”Det här är inte en utredning för polisen”, säger fackets ordförande. Precis som om facket kan bestämma det. 

Läkaren borde inte häktats, säger hon vidare, ”även om det fanns sannolika skäl för utredning”. Men det är naturligtvis inte så att det är på sannolika skäl för utredning som läkaren häktats utan för att hon på sannolika skäl misstänks för att ha dödat en människa. Till skillnad från de läkare som menar att bara läkare har kompetens att bedöma vad som är brottsligt i vården och inte så tror jag att det finns fullt tillräcklig kompetens i rättsväsendet. Rättsväsendet har gjort sådana bedömningar många gånger tidigare.

Så det är en ganska obehaglig storm mot åklagaren just nu, som dessutom är bakbunden av sitt uppdrag och inte kan uttala sig i fallet i någon större utsträckning även om hon nu skulle vilja det. Visst kan man instämma i sjukhuschefens vädjan om att förundersökningen skall jobba på så snabbt som möjligt (men inte snabbare än så). För nog verkar det finnas något som behöver utredas här –  även läkarens försvares kommentarer ger man för övrigt intryck av det är något mer än en tragedi som inträffat. (Se här.) Kanske kommer undersökningen visa att läkaren är helt oskyldig och att det verkligen bara var en tragisk händelse. Då får rättsväsendet ta ställning till vilka konsekvenser det skall ha. Men förundersökningens slutsatser kan vi inte veta något om alls än. Och tills förundersökningen är klar borde omgivningen låta bli att försöka påverka utredningen. Det är helt enkelt inte okej att facket eller andra makthavare försöker styra rättsväsendet och det allra minst när det är så allvarliga brott som undersöks.

Låt åklagaren och polisen arbeta ifred.

—

Att det behövs riktlinjer för livsuppehållande vård stämmer säkert i och för sig. (Se en fin inventering av problematiken här.) Den berättelse som Jerzy Zarnecki berättar tror jag ekar läskigt välbekant för många av oss som hört åtskilliga liknande historier.

* Mauro Zamboni har förklarat för mig att undersökningsdomare i Sydeuropa inte alls får häkta folk. Det är domstolens uppgift även där. Så nu vet vi det.