Den sorgliga historien med läkaren på Astrid Lindgren gör mig alltmer illa till mods men eftersom det nu varit så mycket diskussion om det här på min blogg (se här, här och här) så vill jag även följa upp det med den senaste utvecklingen. Obduktionsprotokollet har släppts, efter att föräldrarna till det döda barnet genom sitt ombud krävt större öppenhet. (Det är naturligtvis föräldrarna som skall kunna styra den bedömningen.) Obducenten beskriver dödsfallet som ”onaturligt” enligt DN. Tidigare har det rapporterats att det läkemedel som påträffades i barnets kropp och som var orsaken till obducentens slutsats inte förts in i journalen.

Om dessa uppgifter stämmer finns det väl än mer som tyder på att det i vart fall inte var helt galet av åklagaren att undersöka det hela närmare. Vilket ju många uttryckt. Och den slutsatsen håller förstås även om det sedan visar sig att obducenten hade fel.

I dagens SvD uttalar Maria Abrahamsson att åklagaren sannolikt kommer att väcka åtal för dråp. Den slutsatsen känns alldeles för tidigt att dra utifrån de uppgifter som framkommit i media.

**

Och mitt i allt detta finns det risk att man glömmer föräldrarna och barnet. Föräldrarna som vill veta. Barnet som förlorades. Cordelia Edvardsson skriver en gripande krönika i dagens SvD. Och det påminner mig om den mest gripande bok jag läst, Efter flera tusen rad av Reidar Ekner. Finns på ditt bibliotek.

Advertisements