Thomas Quick beviljades till slut resning, efter all den debatt och diskussion som uppstått. Kanske följs denna resningsansökan av fler – även om det alls inte är säkert att de går samma väg. Det bombastiska tonfallet präglar många kommentarer. ”En rättsskandal”, rubriksätts Annika Ström Melins kommentar i DN. Leif GW Persson, bless his heart, håller inte tillbaka: ”Den största rättsskandalen i svensk rättshistoria”. (Inte bara den största rättsskandalen i historien, utan i rättshistorien alltså.) Henrik Bredberg i Sydsvenskan pekar på ett systemfel.

Nu vet vi i och för sig inte om Quick kommer att frias till slut för det aktuella mordet. Inte heller säger det något om hur det går i de andra fallen. Icke desto mindre finns det anledning för jurister med rättsstatsvärderingar högt på listan att fundera över Quick-fallen. Kritiken dundrar starkt mot just juristerna, mot rättssamhället. Det kan finnas anledning att ta till sig kritiken. Men framför allt så tror jag att vad juridiken bör kritiseras för är bristande självförtroende.

Berättelsen om hur Quick kom att dömas för dessa mord börjar i hög grad i psykvården. Det var i behandlingen av Quick som de bortträngde minnena började tränga fram. Det var efter rekonstruktioner med stöd av psykiatrin som vissa av polisanmälningarna kom in. Det var de under behandlingen framväxande historierna som låg till stöd för fällande domar.

Det finns ett mönster här. Juridiken förlitar sig ibland för mycket på ”expertkunskaper”, som exempelvis uttalanden från psykiatriker, terapeuter, läkare, rättsläkare. Sakkunskapen hos expertisen kan framstå som övertygande, och ibland så övertygande att det kan utmana rättssamhällets nedärvda instinkt att förhålla sig skeptiskt till uppgifter som talar för den åtalades skuld. Det framstår inte som psykologiskt svårförklarligt – ens för mig som lekman – att den polis, eller åklagare, som får besök av en psykiatriker tillsammans med en patient, som båda berättar om patientens minne av brott, finner berättelsen övertygande. Experten ger ett legitimerande intryck, och får berättelsen att framså som sann.

Juristernas position i mötet med sådana sakkunskaper är ofta svår och de traditionella rättssäkerhetsprinciperna kan i dessa lägen framstå som kontroversiella: Både i fall som Quicks, där sakkunskapen tidigare med bestämdhet slagit fast den misstänktas skuld, eller i fall som den misstänkta barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, där läkarkåren och politiker fastslår den misstänktas oskuld. Lärdomen vi redan idag kan dra av Quick och barnläkarfallet – båda fall där utgången ännu är osäker – är att rättssamhället aldrig får kompromissa med de grundläggande principerna: Oskuldspresumtionen, allas likhet inför lagen, förundersökningens opåverkbarhet – och det även om det blåser kallt. Och viktigast av allt: Rättssamhället får aldrig  föra över – eller ens betraktas som att den för över – den beslutande makten till sakkunniga inom andra områden (läkare, psykiatriker, revisorer). Rättsväsendet har fått samhällets exklusiva mandat att utöva den dömande makten. Och den makten får inte delegeras. Hur frestande det än kan vara.

Det finns undantag i mediernas kakafoni. En röst av sunt förnuft bland alla bomber och granater är Johan Wennström i SvD.