Thomas Quick beviljades till slut resning, efter all den debatt och diskussion som uppstått. Kanske följs denna resningsansökan av fler – även om det alls inte är säkert att de går samma väg. Det bombastiska tonfallet präglar många kommentarer. ”En rättsskandal”, rubriksätts Annika Ström Melins kommentar i DN. Leif GW Persson, bless his heart, håller inte tillbaka: ”Den största rättsskandalen i svensk rättshistoria”. (Inte bara den största rättsskandalen i historien, utan i rättshistorien alltså.) Henrik Bredberg i Sydsvenskan pekar på ett systemfel.
Nu vet vi i och för sig inte om Quick kommer att frias till slut för det aktuella mordet. Inte heller säger det något om hur det går i de andra fallen. Icke desto mindre finns det anledning för jurister med rättsstatsvärderingar högt på listan att fundera över Quick-fallen. Kritiken dundrar starkt mot just juristerna, mot rättssamhället. Det kan finnas anledning att ta till sig kritiken. Men framför allt så tror jag att vad juridiken bör kritiseras för är bristande självförtroende.
Berättelsen om hur Quick kom att dömas för dessa mord börjar i hög grad i psykvården. Det var i behandlingen av Quick som de bortträngde minnena började tränga fram. Det var efter rekonstruktioner med stöd av psykiatrin som vissa av polisanmälningarna kom in. Det var de under behandlingen framväxande historierna som låg till stöd för fällande domar.
Det finns ett mönster här. Juridiken förlitar sig ibland för mycket på ”expertkunskaper”, som exempelvis uttalanden från psykiatriker, terapeuter, läkare, rättsläkare. Sakkunskapen hos expertisen kan framstå som övertygande, och ibland så övertygande att det kan utmana rättssamhällets nedärvda instinkt att förhålla sig skeptiskt till uppgifter som talar för den åtalades skuld. Det framstår inte som psykologiskt svårförklarligt – ens för mig som lekman – att den polis, eller åklagare, som får besök av en psykiatriker tillsammans med en patient, som båda berättar om patientens minne av brott, finner berättelsen övertygande. Experten ger ett legitimerande intryck, och får berättelsen att framså som sann.
Juristernas position i mötet med sådana sakkunskaper är ofta svår och de traditionella rättssäkerhetsprinciperna kan i dessa lägen framstå som kontroversiella: Både i fall som Quicks, där sakkunskapen tidigare med bestämdhet slagit fast den misstänktas skuld, eller i fall som den misstänkta barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, där läkarkåren och politiker fastslår den misstänktas oskuld. Lärdomen vi redan idag kan dra av Quick och barnläkarfallet – båda fall där utgången ännu är osäker – är att rättssamhället aldrig får kompromissa med de grundläggande principerna: Oskuldspresumtionen, allas likhet inför lagen, förundersökningens opåverkbarhet – och det även om det blåser kallt. Och viktigast av allt: Rättssamhället får aldrig föra över – eller ens betraktas som att den för över – den beslutande makten till sakkunniga inom andra områden (läkare, psykiatriker, revisorer). Rättsväsendet har fått samhällets exklusiva mandat att utöva den dömande makten. Och den makten får inte delegeras. Hur frestande det än kan vara.
Det finns undantag i mediernas kakafoni. En röst av sunt förnuft bland alla bomber och granater är Johan Wennström i SvD.
3 kommentarer
Comments feed for this article
december 18, 2009 den 10:31 f m
profanum_vulgus
Jag är ledsen, men här kan inte domstolarna gömma sig bakom att de litade på några experter. Visst påstods det från psykologhåll att det var den tidens hokus-pokus-fluga, bortglömda minnen, som var anledningen till att Quick erkände gradvis och inte kom ihåg alla mord osv. Men helt förutom att det här med bortglömda minnen är en sådan idiotsak att vilken normalbegåvad människa som helst skulle avfärda det som dumheter (om en teolog vittnade som sakkunnig om guds ingripande i ett mål, skulle rätten då ta det för sant rakt av?), så har det inte påverkat Quick-fallen.
I det nu aktuella fallet med Israelen så hölls drygt 30 förhör med Quick. I de första förhören så får han 13 fel på tipset, inte en siffra är rätt. Han lyckas inte ens få rätt i de uppgifter som finns i media. För varje förhör rättas sedan någon detalj till genom enträgna upprepanden av frågor eller med direkta förslag på svar.
När man ska hålla rekonstruktion så har man byggt upp hela brottsplatsen och markerat den. Ändå lyckas Quick till en början peka ut helt fel plats (fel sida om vägen där man stannat). Eftersom quick inte kunnat ange vad mordvapnet var så ber man honom se sig omkring om han kan se något som kan vara mordvapnet. Det gör han inte utan plockar upp en liten kvist. Försöket avbryts och i nästa försök tecknar förhörsledaren med händerna hur långt mordvapnet ska vara och pekar ut var det ligger, Quick rusar dit och plockar upp det. Men sen misslyckas han med att visa vad han gjorde med det.
Quick är helt värdelös på att erkänna, även när han får hjälp och har tillgång till hela förundersökningen så misslyckas han med att erkänna på ett riktigt sätt.
Det är alltså inte tal om något tvivel det är SKRATTRETANDE dåliga erkännanden. Och allt detta samtidigt som man har en misstänkt person som lämnat entydiga spår på brottsplatsen, som hade tillfälle, som hade motiv och som flydde landet efter mordet.
I det aktuella fallet så försökte rätten också vara lite kritisk. Förhörsledaren kallades som vittne och fick frågor om ifall det varit ovanligt många förhör, om det ställts ledande frågor, om erkännandet byggts upp osv. Förhörsledaren begick då mened så att det skrek om det. Men varför tittade inte domstolen i förundersökningen? De hade ju fått den tillsänd sig samtidigt som Quick fick den, det var väl bara att räkna förhören, läsa de första förhören och jämföra med de senare osv?
Nej, det tänkte man visst inte på.
I de andra rättegångarna var inte rätten ens så aktiv än mindre tittade man i förundersökningen.
Det är kalle-anka-nivå. Dessutom med 24 slumpvis utvalda domare runt om i landet (varav 6 lagfarna).
december 18, 2009 den 9:49 e m
per
Rätt PF! Helt bortsett från att det blir ytterligare ett fall när rättsväsendet klarar av att rätta sig när de får hjälp av utomstående! Rättsväsendet har i det längsta slagit vakt om sin opåverbarhet och detta med ett patetiskt resultat.
december 20, 2009 den 8:28 e m
Populisten
Mårten, har du inte redan tidigare varit inne på orimligheten i att döma på endast en persons utsago. Quick-rättegångarna är bara ett märkligt specialfall av denna princip.