När studenter klagar över att de utsätts för ”propaganda” på universitetet ringer alla mina varningsklockor. Inte sällan så är ”propagandan” bara att läraren uttryckt en från studenten avvikande åsikt. Men också för att det i viss mån är just propaganda som vi universitetslärare borde leverera till våra studenter. Propaganda är väl inte något annat än övertygade redogörelser av våra respektive undersökningsområden utifrån utgångspunkter som vi genom vår forskning kommit att acceptera som överlägsna andra utgångspunkter. Det där är litet överdrivet, men det är en överdrift som är motiverad av att beskyllningar om propaganda ofta bidrar till den allmänna hotbild mot universitetets frihet som under en längre tid växt fram i olika fronter. Det är oerhört viktigt att vi tillåter lärare vid universitetet att ha skilda åsikter, även sådana åsikter som många för tillfället kan anse är olämpliga.

Den engagerade läraren kan ofta misstas för propagandisten – och det är en risk som det är viktigt att ta. Ingen är betjänt av en universitetsundervisning som låter neutralitetsidealet överskugga teoretiskt grundade övertygelser. Själv har jag till exempel svårt att ge positiva bilder av rättsekonomiska perspektiv på rätten, eftersom jag finner dessa teoretiskt och moraliskt orimliga. Jag kan försöka och jag försöker ibland men oftare försöker jag redogöra för varför jag anser att detta perspektiv enligt min mening är orimligt, liksom den utilitarism som perspektivet vilar på. Men det här är min uppfattning. Andra anser att jag inte fattat någonting. (Förmodligen helt sant men även den ignorante har rätt, ibland.) Därför är det viktigt att det finns lärare med olika utgångspunkter, med olika perspektiv, så att studenterna själva – universitetsstudenter är vuxna och klarar av att bilda sig egna uppfattningar – kan välja vilket perspektiv de tycker framstår som rimligast.

Det finns dock vissa krav som kan ställas på oss lärare vid universiteten. Ett krav som inte ställs tillräckligt ofta på lärarna i juridik är att vi borde redogöra för våra teoretiska och ideologiska uppfattningar, så att studenterna vet ”varifrån vi kommer”. Om en juristlärare är en övertygad anhängare av den ideologiskt orienterade rättsdogmatiken (jo, det finns en sådan – den är till och med vanligt förekommande) så bör man kräva att hon förklarar varför, vilken ideologi hon därmed projicerar, och varför den är överlägsen andra, seriösa alternativ.

Det viktigaste kravet är dock att vi inte medvetet får glida på fakta, eller sätta upp skygglappar för sanningen. Vi får inte (medvetet) säga att HD har dömt till X fördel om domstolen dömde till X nackdel. Vi får inte ljuga.

Apropå det: Här finns en redogörelse som manar till eftertanke.

(Jag älskar det uttrycket: ”Manar till eftertanke”. Frågan är om inte användandet av det uttrycket än mer än min nyvunna faiblesse för att dricka kaffe i kopp med fat är det som kommer att placera mig i medelåldern.)

Annonser