2008 var integritetsåret. Det här var året då skyddet för den privata mentala och ideella sfären kom att bli den rättspolitiska frågan vid fikabord och riksdagsdebatter. Vi har lärt oss en massa nya ord och akronymer på köpet. Datalagring och PKU, signalspaning och sambansdpunkter, IPRED och informationsföreläggande och så har alla fått upp ögonen för en myndighet som ingen brydde sig om innan. FRA.
Sanna Rayman kör igenom olika integritetstemata från i år i dagens SvD. Sanna nämner FRA-lagen och Datalagringsdirektivet som exempel på hur integritetsskyddet förlorar kampen mot övervakningssamhället. Hon nämner också det uppgivna integritetsintresse som är effekten av att vi lämnar ifrån oss uppgifter till företag, vilket förutom att det innebär ett de facto-uppgivande av vår privata, ideella sfär även medför risker.
Här finns det en glidning som blivit allt vanligare i den integritetsdiskussion som präglat året och som särskilt gäller det som brukar kallas för informationsintegritet. Uppgifter om oss sammanställs och kartläggs genom dels offentliga, mer eller mindre tvångsmässigt utförda åtgärder (PKU-registret etc.), men även genom privata intressenters sammanställningar av uppgifter som erhålls genom att vi ingår olika överenskommelser (Facebook, ICA-kortet, telebolagens uppgifter om våra samtal, bankernas uppgifter om våra köpmönster). Ofta betraktas dessa två integritetsproblem – om det nu är problem – som sammankopplade eller till och med som samma problem.
Ur ett ideologiskt perspektiv är det enligt min mening helt fundamentalt att särskilja sådana integritetsintrång som sker genom den offentliga maktapparaten och sådana som sker genom att vi frivilligt avstår från våra privata sfär. När vi går med i Facebook accepterar vi att våra kommunikationsmönster kan granskas och det gör vi vare sig vi rent faktiskt vet om det eller inte. Det är vårt ansvar att granska villkoren innan, för det fall vi vill värna våra privatliv, våra hemligheter. Även om en avtalspart missbrukar uppgifterna så är det en väsensskild frågeställning än den som aktualiserades t.ex. i FRA-lagsdebatten, för det är fortfarande så att vi frivilligt ingått överenskommelsen.
Nu sägs det ibland att frivilligheten inte är så frivillig. Vi klarar oss inte utan bankkort och därmed tvingas vi överge vår integritet i vissa fall. Men ur ett rättighetsperspektiv är den argumentationsvägen a no-go: Om vi skall vara lojal den traditionella uppdelningen mellan negativa och positiva rättigheter som är basal för den liberala rättighetstraditionen kan vi inte falla för frestelsen att karakterisera frivilliga överenskommelser som determinerade av samhällets eller strukturernas subtila tvångsmakt. Det är en omöjlig argumentation inom paradigmet.
Det finns en helt avgörande skillnad mellan att Tele2 har tillgång till mina samtalsuppgifter i en månad och att staten genom tvång får del av mina samtalsuppgifter i en månad. Även om Tele2 missbrukar uppgifterna och staten inte gör något med dem alls, så är det statens kartläggning som utgör ett integritetsintrång. När det gäller Tele2 har jag accepterat användandet av mina uppgifter. Jag har som en autonom människa, fri att göra mina egna beslut, även dåliga beslut (om och om igen, uppenbarligen) släppt in någon i min privata sfär.
I det senaste numret av Juridisk tidskrift skriver Torben Spaak att skyddet för integritetsintresset anses betydelsefullt för de flesta men ligger särskilt varmt om hjärtat för liberaler. Så är det nog. Men det tycks som att när det gäller integritetsintresset blir många i den liberala sfären beredda att kompromissa med ideologins axiomatiska utgångspunkter, med tanken om den fria människans rätt att göra sina egna val även när dessa val medför ett köpslående med hennes rättigheter.
Det här gör integritetsskyddet till ett samtidens lackmustest för liberaler, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller rätten att få dö. Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där liberala debattörer hej vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt bindande överenskommelser mellan rättskapabla personer så har den liberala kompassen gått sönder. Rejält.
11 kommentarer
Comments feed for this article
december 22, 2008 den 10:38 f m
Bengtsson
Ett mycket stort problem är att it system och datatrafik inte har adekvat information eller att informationen manipulerats.
Detta är något som på sikt kan hota både demokratier och hela samhällsstrukturer.
Ett vanligt förekommande exempel från små företagarbranschen på att utnyttja falsk it information på olika konsument forum, där konkurrerande företag smutskastar varandra genom anonyma inlägg är exempelvis
http://www.farshopping.se http://www.cint.se med fler, sådana forum som gör det möjligt att för vem som helst och anonymt i egenskap av konsument, påstå olika felaktiga eller direkt kränkande förhållanden om olika företag.
Påhoppen och de anonyma anklagelserna mot något företag, görs oftast av medarbetare hos konkurrerande företag.
Metoderna har visat sig synnerligen effektiva då inläggen på konsument forumen oftast läses av presumtiva kunder och ligger kvar på internet under obegränsad tid.
Söker någon upp namnet på mindre företag på internets olika sökmotorer, så möts man direkt av länkar med negativa omdömen från ”besvikna kunder” som gjort inlägg på konsumentforum.
Detta gör att kunder till mindre mer okända företag direkt drar sig för att handla hos dessa, vilket i förlängningen självklart skadar deras verksamhet och på sikt företagsamheten och ekonomin.
december 22, 2008 den 12:41 e m
Utrotninngshotad: Integriteten « Fritänk
[…] dyster ledare i SvD idag om den personliga integritetens tynande tillvaro. Mårten Schultz också skrivit ett inlägg i debatten. Väl värda att […]
december 22, 2008 den 3:30 e m
Anders Andersson
Bengtsson, jag har svårt att se kopplingen mellan din kommentar och det ideologiska lackmustest som Mårten talar om. Ämnet för dagen är privatliv och personlig integritet, eller snarare bristen på dessa företeelser. Du talar om marknadsföring och konsumenträtt. Den gemensamma nämnaren verkar vara att enskilda konsumenter har möjlighet att kritisera företag och deras produkter anonymt. Vill du ifrågasätta den här anonymiteten, eller vill du bara få bort kritiken ur potentiella kunders åsyn?
Även om källan till kritiken är anonym, så är den som rent tekniskt sprider kritiken via Internet det normalt inte. Kritiken ligger inte ”kvar på internet under obegränsad tid”; den sprids aktivt eller passivt av fysiska eller juridiska personer så länge de själva vill. Webbplatserna http://www.farshopping.se och http://www.cint.se har registrerade ägare, som om inte på annat sätt kan identifieras via whois.iis.se (det är en smula krångligt, men det går). Kontakta ägarna och be dem förklara hur de ställer sig till de kritiska yttranden de sprider – kontrolleras sanningshalten på något sätt? Har kritiserade företag möjlighet att ge sin syn på saken i anslutning till kritiken?
Yttrandefrihetens ställning är stark i Sverige, åtminstone i vissa avseenden. I andra länder kan företag stämma den som sprider grundlös kritik av företagets produkter för ekonomiskt förtal, men i Sverige är brottsrubriceringen förtal endast tillämplig på påståenden om fysiska personer. Om en privatperson talar illa om ditt företag, så är din enda möjlighet till upprättelse att du offentliggör ditt svar på kritiken och hoppas att allmänheten fäster större tilltro till dig än till den anonyma rösten.
Sedan tycker jag att det är en smula ironiskt att denna kritik av konsumenters möjlighet att uttala kritik anonymt kommer från en i alla väsentliga avseenden anonym signatur, och kritiken i fråga kommer att ”ligga kvar” på Internet precis så länge som Mårten Schultz tillåter det. Jag begär inte att få veta vem du är, men om du vill veta vem jag är så är det bara att följa länken till min webbplats och sedan slå upp min domän i WHOIS. Du skall då hitta en bostadsadress; om så inte är fallet har någon i min direkta eller indirekta avtalskrets gjort fel…
Mårten, jag håller med om allt du skriver ovan, men jag vill göra tillägget att teledatalagringen och FRA:s avlyssning båda har den rättsliga begränsningen att de riktar sig mot teleoperatörerna och inte mot mig som enskild person. Det är inte något nytt; redan tidigare har teleoperatörerna varit underkastade offentligrättsliga krav på att exempelvis möjliggöra hemlig teleövervakning i samband med brottsutredningar. Det nya är förstås omfattningen och själva grunden för den datainsamling som skall ske.
Därför finns det faktiskt visst fog för den ”banalisering” av integritetsintrånget som du kritiserar, i och med att min relation till min teleoperatör också är av civilrättslig natur. Precis som jag kan neka att ingå något avtal med Facebook, så kan jag säga upp avtalet med min teleoperatör när jag inte längre accepterar villkoren för abonnemanget (vilka från den 1 oktober 2009 inbegriper en skyldighet för operatören att föra över sin utlandstrafik till en samverkanspunkt som staten disponerar).
Det finns ju ingen skyldighet för mig att ha telefon. Det blir bara väldigt opraktiskt för mina vänner som vill nå mig.
december 22, 2008 den 10:08 e m
En briljant idé « Calandrellas blogg
[…] Medielänkar: Magnus tankar, stoppa-storebror.se, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Liberal Opposition, Fria Tidningen, opassande, Farmorgun i Norrtälje, Mårten Schultz. […]
december 23, 2008 den 8:28 f m
oscar
Mycket bra skrivet, och viktig diskussion. Nyheter24 länkar bl a hit:
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/93476-fra-lagen-ndash-vad-skriver-bloggarna
december 23, 2008 den 10:51 f m
opassande » Blog Archive » Smått och gott med anledning av kontrollsamhället
[…] UNT kan man läsa en ledare som behandlar årets integritetsdebatt och Mårten Schultz tycker att 2008 varit ett ideologiskt lackmustest. Oron för vad våra politiker gör — eller […]
december 26, 2008 den 11:44 f m
Övervakningssamhällets rötter « Nonicoclolasos
[…] 55 i “The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth. Bloggreferens: Mårten […]
december 29, 2008 den 5:09 e m
Är liberalismen en attityd? « Nonicoclolasos
[…] 74 i “The Birth of Biopolitics”, från Ethics: Subjectivity and Truth. **S. 75, […]
januari 1, 2009 den 12:21 f m
Välkommen till Stasi och KGB land DAG 1 « UD/RK Samhälls Debatt
[…] https://martenschultz.wordpress.com/2008/12/22/integritetsaret-2008-ett-ideologiskt-lackmustest/ […]
maj 25, 2010 den 2:58 e m
Googles ansvar « Mårten Schultz.
[…] reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens […]
maj 25, 2010 den 3:01 e m
Googles ansvar « Juridikbloggen
[…] reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens […]