You are currently browsing the monthly archive for augusti 2007.

Läser på Pointlex om en annan hovrättsdom (Svea hovrätt, dom den 24 augusti 2007, i B 5061-07) rörande förtal på Internet som är av principiellt intresse. I detta fall var förtalsfrågan i sig redan klarlagt och frågan som skulle prövas var om de datorer som använts för att sprida de förtalande uppgifter skulle förverkas. Ett förverkande innebär helt enkelt att någonting konfiskeras för gott, eftersom det använts för utförande av brott. En hembrännare får således räkna med att staten konfiskerar hennes lager med socker eller aktivt kol.

I situationen där datorer använts för att sprida förtalande uppgifter hade tingsrätten tidigare funnit att datorn i sin helhet skulle förverkas. Den dömde personen hade invänt att han borde få behålla datorerna men medgivit att hårddisken förverkades. Hovrätten gick på datorägarens linje och förverkade enbart hårddisken men lät honom behålla resten av utrustningen.

F ö: Mannen dömdes förutom för förtal även för försök till våldtäkt och övergrepp i rättssak i tingsrättens dom, som inte ändrades av hovrätten.

Annonser

Justitiekanslern har gjort klart att det inte är ansvarsgrundande att jämföra tal på skånska med att kräkas. Skönt att det gjordes klart! Eller, för resten. Det fanns naturligtvis aldrig någon oklarhet kring det. Det kunde vilken förstaterminsstudent på juristlinjen slå fast på en sekund.

Ofta brukar jag tycka att JK Göran Lambertz har jurist-Sveriges roligaste arbetsuppgifter. Han får arbeta med skadeståndsrätt, tryckfrihetsrätt och yttrandefrihetsfrågor och han har dessutom (tydligen) mandat att ta tag i principiella rättssäkerhetsfrågor. Men det här med att behöva skriva självklara beslut avundas jag inte JK-ämbetet.

Mest ville jag bara öva mig på att skriva en kvällstidningsrubrik.

(För resten: Det står ingenting om detta ärende på JK:s i övrigt utmärkta hemsida. Kanske finns det anledning att se över hur www.justitiekanslern.se uppdateras…)

I dagens Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding om vikten av att våga stå upp för rättssäkerhetsideal och för domstolarnas autonomi, även när det blåser kallt. Bakgrunden utgörs åter igen av fallet med de s.k. Stureplans-profilerna. Jag har tidigare skrivit några betydligt lamare kommentarer på samma bog här, men Paulina Neuding gör det på ett mer principiellt sätt och med rak rygg.

Det slår mig när jag läser Svenskan att jag hade haft lättare att inta samma inställning som ledaren idag, än vad jag hade för någon eller några veckor sedan när jag själv skrev på temat. Då var stämningsläget kring våldtäktsutredningen så intensiv att det är svårt att värja sig. Juristens instinkt att framhålla att det alltid är bäst att vänta på förundersökning och dom innan man uttalar sig framstår i ett sådant läge som känslokallt och närmast inhumant. Men det är väl just i de situationerna det visar sig vem som rakryggat vågar stå upp för principer.

I en ny hovrättsdom (rotel 8, Svea hovrätt, dom den 21/8 2007, mål B 5007-07) har ansvaret för förtal via Internet igen prövats. I fallet hade en 17-årig flicka i smyg filmat två personer som hade samlag och därefter skickat över filmen till en begränsad grupp med personer. Mottagarna av filmen hade emellertid skickat filmen vidare. Flickan dömdes till såväl straffansvar (dagsböter) som skadeståndsansvar. Handlingen bedömdes inte som grovt förtal, till skillnad från tingsrättens bedömning.

Skadestånden som utgick för målsägandenas kränkningar var förhållandevis låga, 25 000 kr respektive 10 000 kr. Som förklaringar gav hovrätten bland annat att målsägandena (de som ”medverkade” i filmen) var svåra att identifiera (vilket dock underlättades av att brottslingen även skickade med namnet till vissa av mottagarna av filmen). En annan motivering för det låga beloppet var det förmodligen helt felaktiga påståendet att filmen var av intresse enbart för de medverkandes bekantskapskrets. (Jag har t.ex. hört talas om en hemvideo med, öh, tevestjärnan Paris Hilton som fått en viss spridning även utanför bekantskapskretsen och även okända människors privata samliv tycks intressera åtskilliga personer.)  Även så är det svårt att se varför beloppen skulle sättas så lågt i jämförelse med de nivåer som satts i tidigare praxis. Säkert så sprids filmen mindre än Expressens felaktiga uppgifter om Gudrun Schyman som var föremål för tidigare prövning, men å andra sidan får denna kränkning sägas vara mer ingripande.

Det ger anledning till eftertanke. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen. Det finns något gnagande problematiskt med kränkningsbegreppet.

Idag börjar rättegången mot den man som enligt åklagaren mördat en polis i Nyköping i juni (se tex. här, här , här och här). I kvällspressen kan man få mer om fallet ur perspektiven av mänskligt lidande och hur omgivningen påverkats av tragedin. Men det finns även en juridisk aspekt som förtjänar uppmärksamhet. Den åtalade mannen hävdar tydligen att han agerade i nödvärn, att han trodde sig vara utsatt för ett brottslig angrepp.

Nödvärnsinvändningen är teoretiskt problematisk. I straffrätten, liksom förmodligen i skadeståndsrätten, fungerar nödvärn som en ”objektiv” ansvarsfrihetsgrund. Föreligger en rätt till självförsvar och någon t.ex. skadar en annan person inom den rätten, vilket kräver att inte våldet är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar (du får inte skjuta gubben som klappar dig i baken), så föreligger över huvud taget inget brott. Men en sak som kan komplicera bedömningen är att det ibland kan vara ansvarsbefriande att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation som faktiskt aldrig förelåg. Även i en sådan situation kan t.ex. en tilltalad gå fri från ansvar, om hon kan visa att hon trodde att den person som hon utövade våld mot var i färd med att brottslig angripa henne.

När jag skulle påbörja min tingstjänstgöring så hade min tingsrätt precis dömt i ett sådant här fall, som har kusliga paralleller med skjutningen i Nyköping. Poliser skulle gripa en person A som skulle tvångsomhändertas för psykisk vård. A lyckades på något vis få tag på en av polisernas pistol, trots handfängsel, och avlossade flera skott. En polis blev träffad och skadades men överlevde. I brottmålet mot A hävdade A att han trodde att de uniformerade poliserna var där för att döda honom. Det finns ingen rationell grund för detta. Men tingsrätten fann att det fanns tillräckliga skäl att anta att A själv, rent faktiskt trodde att han befann sig i livsfara. Objektivt sett fanns ingen hotbild, men i det tillstånd som A befann sig så såg det annorlunda ut. A friades med hänvisning till konstruktionen om s.k. putativt nödvärn. Såvitt jag ändrades domen i hovrätten.

Begreppen ”objektiv” och ”subjektiv” får ofta dra tunga lass i juridiken, inte minst i straffrätten. Mitt intryck är att nödvärnskonstruktionen illustrerar ganska väl hur komplicerade dessa begrepp är om de tas på allvar.

(Ett sidospår: Nödvärnskonstruktionen är om möjligt ännu svårare att få grepp om i skadeståndsrätten. Om detta har juriststudenten Jonas Erfors skrivit en fin jur kand-uppsats som kan rekvireras här).

”Nöjd? Du har aldrig sett mig nöjd!”

DN:s ledare beklagade igår hur ansvaret för migrationsbesluten flyttats över till domstolarna. Eller snarare: DN beklagar att domstolarna bedömer Irak-situationen som de gör. Det här är inte längre Billströms sak eftersom frågan överlämnats till domstolarna. Men det är ändå på något vis Billströms sak, tycker DN, eftersom det är fel att Billström kan komma undan ansvaret genom att överlämna det till domstolarna. Billström jämförs med Pontus Pilatus! Och så kombineras detta med en bild på minister Billström som raljant visar att ministern själv är för feg för att åka till Irak och det skall på något vis ställas i samband med hur rättsväsendet behandlat Irak-flyktingarnas situation sedan Migrationsdomstolen tog över.

Redan här har DN:s ledare nått en obehaglig nivå med sina insinuationer och personinriktade stilistik. Men det blir värre.

DN ser frågan om överflyttning av ansvaret för migrationsbesluten till domstolsväsendet som en del av en allmän juridikalisering av samhället. Inte vet jag om det stämmer, men det kanske det gör även om politikerna framstår som lika aktiva i beslutsfattandet som någonsin förr. För denna tes hittar hur som helst DN stöd i en D-uppsats från ett universitet och då är det kanske så. Det måste vara en mäktig D-uppsats som klarat av den omfattande empiri som behövs för att styrka DN:s tes om att samhället i stort juridikaliseras. Många rättsområden blir det. 

Så här skriver DN: ”skapandet av Migrationsdomstolen är del av en internationell trend av ”judikalisering”, det vill säga överflyttning av makt från folkvalda politiker till rättsväsendet. Denna utveckling är varken bra eller dålig i sig. Det finns många exempel på att det behövs ökad rättssäkerhet och starkare juridisk självständighet, inte minst i mångförgrenade och komplicerade förvaltningar. Men judikaliseringen kan också drivas av politikernas önskan att befria sig själva från moraliskt och personligt ansvar i medialt oattraktiva frågor.”

DN lyckas återigen med konststycket att skriva en förstaledare som är banal och provocerande samtidigt. Gudarna skall veta att vi behövt mer juridikalisering i Sverige och hur en liberal tidnings ledarsida kan betraka en sådan utveckling som ambivalent framstår för mig som gåtfullt. Det är bristen på domstolskontroll rörande våra grundläggande rättigheter som har varit den stora bristen i folkhemmet – en brist som en kombination av europeiskt inflytande, moderna politiker (i olika politiska läger) och rakryggade domare har ägnat de senaste decennierna åt att komma till rätta med. Rättighetsskyddet har blivit starkare under denna tid och det är oavhängiga domstolar som är bäst skickade att göra gränsdragningarna för hur rättighetskonflikter skall bedömas. Nu kan inte längre kommunalrådet köpa tjänster från svågern utan att riskera domstolsprövning. Nu kan inte längre rättsväsendet dröja för länge med domstolsprövningar i brottmål utan att det kan leda till skadeståndsansvar. Och nu kan inte myndigheterna diskriminera arbetssökande för att få rätt mix av kön, etnicitet eller religion utan att riskera överprövning. Domstolarna har fått ta ett ökat ansvar som safeguards, som bevakare av indivuella rättigheter. En sådan utveckling innebär i och för sig att politikerna får ett mindre ansvar. Men det är ju det som är hela poängen!

DN vill både äta kakan och ha den kvar.

Gunnel Arbäck avgår som chef (se även här)för den statliga filmcensuren. Arrbäck har under en längre tid, så länge jag kan minnas, varit en ovanlig myndighetsanställd. Hon har offentligt kritiserat vuxencensuren av film och underminerat sin egen myndighets mandat att i förväg granska biofilmer för vuxna med syfte att censurera vissa typer av yttringar.

För min generation liberaler är filmcensuren en ren styggelse. Det är bara att smaka litet på uttrycket ”statlig filmcensur” så får nog de flesta något sovjetiskt i blicken. Och det uttryck som i censursammanhangen användes för att klippa ned och ibland förstöra filmer (som Casino eller, host, Cobra med Stallone -och nu när jag tänker på det även Footloose!), ”förråande”, betraktas av många som ett rött skynke för hur det kan gå när myndigheter ges rätt att inskränka yttrandefrihet utan en fast grund att stå på. ”Förråande”? Vad är en förråande film – kan en film ”förråa” någon? Hur går det i sådana fall till?

När censorn själv kritiserar systemet så biter kritiken bättre än när gore-fantaster klagar på att de inte får se Luigi Fulci-filmer som New York Ripper. Jag har svårt att sätta mig in i vilken uppförsbacke det måste ha varit för Gunnel Arrbäck att offentligt kritisera sin egen arbetsbeskrivning. Men det måste ha varit tufft. För mig är hon därför – och kommer att förbli – en idol.

Uppdaterad:

Arrbäcks uppmärksammade frånträde har fått med sig det goda att regeringspartierna igen tagit upp frågan om censurens avveckling. Glädjande är härvid kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths tydligt skeptiska inställning till vuxencensuren. Själv drogs jag igår till minnes hur jag en sen kväll när jag bodde i Tyskland kom hem och satte på teven och den pretentiösa kanalen Artes visade Vilgot Sjömans 491, en film som gav upphov till en het censurdebatt på sin tid. Filmen hade inte åldrats med behag. Faktum var att den var jävligt dålig. Men hur denna med dagens mått försiktiga framställning av mild asocialt beteende över huvud taget kunde anses förråande är väldigt svårt att förstå. Hur dålig 491 är så var censuren av filmen inget annat än en skandal. Kanske är risken för sådana skandaler mindre idag. Risken är i vart fall mindre om den formella möjligheten undanröjs.  

Jag surfade runt litet på hemsidan för Mannheimer & Swartlings advokatbyrå och såg i ett pressmeddelande att byrån snart närmar sig en miljard i omsättning. En miljard. Det är mycket pengar det. Jag är inte mycket till marknadsanalytiker och det gäller även för marknaden för juridiska tjänster. Men min gissning är att de stora byråerna kommer att växa betydligt mycket mer under de kommande åren och att marknaden för dessa typer av tjänster expanderar markant. Och det även om konjunkturen sviker.

Ett intressant fenomen.

Ibland är det inte så lätt att hålla huvudet kallt. Redogörelserna i pressen (se här, här  och  här) för den kränkningsdom rörande mycket grova sexuella övergrepp mot barn som nu kommit från Borås tingsrätt kan få även den mest luttrade att reagera. Straffet blev fjorton år. Som förälder får jag allt svårare att förhålla mig kallsinnig till historier som dessa och det särskilt när det nu finns en dom i målet. Tingsrättens juristdomare var dock skiljaktig så en hovrättsförhandling framstår väl som trolig.

Enbart en tidning redogör för den skadeståndsrättsliga utgången med den något kryptiska informationen att skadestånd att ”mannen dömdes också till att betala en miljon kronor i skadestånd till barnen”, utan att förklara hur skadeståndet fördelats.  Jag har ännu inte läst domen men den skadeståndsrättsliga prövningen framstår som intressant, vad gäller beloppet. Återkommer med mer om detta om jag orkar läsa ännu en dom om sexualbrott den här veckan.

I dagens tidningar redogörs för ett fall av sabotage mot en rättegång. En person hotade en annan i samband med det s.k. Mälarhöjdsmordet. När jag först läste notisen trodde jag att det här var ett vanligt fall av övergrepp i rättssak – hot mot vittnen etc. – som särskilt DN tidigare ägnat mycket utrymme i tidningarna. Men så var det inte i detta fall. Här var det en åtalad person som hotat en medåtalad person. Men även sådana hot riktar sig mot inte bara det primära offret, utan mot hela rättsväsendet. Ett kännbart fängelsestraff (10 mån) utdömdes av tingsrätten.  

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser