Igår var jag och höll ett lunchföredrag på en mycket trevlig advokatbyrå i Stockholm. I receptionen till de nya Mad Men-inspirerade lokalerna fanns en bokhylla med litteratur att bläddra i för den som väntar. En alldeles enastående samlig verk stod uppställda. Flera böcker av Karl Popper. The Idea of Private Law av Weinrib. Russell och Jules Coleman. Och min avhandling. Hur kan man inte gilla en sådan bokhylla?

I vilket fall så kom jag att tänka på en nästan tio år gammal text i datorn som jag nog aldrig publicerat och som egentligen inte handlar om juridik men som förstås litet indirekt gör det.  Texten är något slags anmälan av den bok som ni hittar titeln längst ned. När nu Popper äntligen börjar krypa in i den kommersiella juridikens värld så kan jag ju lägga ut texten här. Ämnet? När Ludwig Wittgenstein tog till eldgaffeln mot Karl Popper.

*

Den 25 oktober 1946 höll The Moral Science Club ett ovanligt välbesökt seminarium på King’s College, i Cambridge. Inbjuden talare var Karl Popper. Det till synes oskyldiga ämnet för seminariet var ”Finns det egentligen några filosofiska problem?” Auditoriet bestod av en samling intellektuella giganter in spe: Stephen Toulmin, sedermera världsberömd filosof och idéhistoriker, Sir John Vinelott, blivande domare i High Court, Georg Kreisel, professsor i matematik vid Stanford. Med vid mötet var också den redan världsberömda filosofen, politikern, författaren och radikalen Bertrand Russell. Och så Wittgenstein, den redan då mytomspunne filosofen. Det oskyldiga ämnesvalet var mindre oskyldigt än man kan tro, faktum var att Popper valt det som en provokation mot Wittgenstein och det var en provokation som var framgångsrik. Mötet slutade i en kalabalik som har blivit en av den moderna filosofihistoriens mest mytomspunna händelser.

Enligt Poppers egen redogörelse i Unended Quest så gick mötet till på följande sätt. Popper hade räknat upp vad han ansåg vara exempel på genuint filosofiska problem – till skillnad från triviala, lingvistiska pussel – och förutsebart fått dessa sågade av Wittgenstein. Lika förutsebar var Wittgensteins vrede över vad han såg som Poppers dumma inlägg i diskussionen. Under den alltmer hetsiga diskussionens lopp hade Wittgenstein tagit en eldgaffel från eldstaden som han använde likt en dirigentpinne för att understryka sina påståenden genom att vifta i luften. (Wittgenstein lär ha skrikit ”Popper, you are wrong! WRONG! WRONG!”) Diskussionen kom in på ämnet etik och Popper fick uppmaningen av Wittgenstein att ge ett enda exempel på en moralisk regel. Popper svarade ”Att inte hota gästföreläsare med eldgafflar”, varvid Wittgenstein i ursinne slängde eldgaffeln i marken och rusade ut ur rummet. Så gick duellen mellan nittonhundratalets två filosofiska giganter av stapeln. Enligt Popper. Men andra har påstått att Poppers redogörelse är direkt lögnaktig. Vad som egentligen hände där dagen strax efter krigsslutet, på rum H3 i King’s College, har förblivit dunkelt. Ända tills nu. 

Popper hade laddat för Cambridge-föredraget en lång tid. På sätt och vis över tio år, sedan Popper för första gången ställt in siktet på Cambridge. Redan i mitten på trettiotalet förutspådde Popper, då boende i sin hemstad Wien, efter att ha läst Mein Kampff den växande nazismens terror. Popper insåg också att nazihotet var särskilt allvarligt för alla med judiskt ursprung, till vilka såväl Popper som Wittgenstein hörde. När ljudet av stöveltramp tilltog sökte Popper därför vad som kan betecknas som ett slags akademisk asyl vid Cambridge. Cambridge var en av den fria akademiska världens allt färre frizoner i en tid när totalitarismens eld svepte över Europa och underkastade sig nation efter nation. Dessutom var Cambridge Wittgensteins hemmaarena, Wittgenstein som hade haft ett sådant inflytande över Wien-kretsens filosofisk-positivistiska program, vilket Popper konstant distanserade sig från och kritiserade. Men när Popper till slut tog sin flykt från nazisterna blev det inte till Cambridge utan till Nya Zeeland där han blev erbjuden en fast tjänst. (När Popper senare flyttade till England var det inte till Cambridge utan London School of Economics (LSE), efter att ha rekommenderats av Friedrich von Hayek.) Men Cambridge och särskilt Wittgenstein bibehöll sin dragningskraft på Popper och när han så äntligen kom tillbaka till Cambridge var det enligt honom själv med målet att ”provocera” Wittgenstein, redan en filosofisk fixstjärna med geniets alla attribut. 

1946 hade Popper bara publicerat en bok i England, The Open Society and Its Enemies, ett fränt angrepp på totalitarismens filosofiska rötter, med främst Platon och Hegel som måltavlor. (Poppers vetenskapsteoretiska magnum opus, Logik der Forschung publicerades inte på engelska förrän 1959.) The Open Society beundrades av många, bland andra Bertrand Russell, men Popper var fortfarande tämligen okänd även bland professionella filosofer. Wittgenstein påstod en vecka innan eldgaffelsincidenten att han aldrig hade hört talas om Popper. I jämförelse var Wittgenstein alltså redan en mytisk figur. Trots att han också bara hade publicerat en bok på engelska, Tractatus Logico-Philosophicus, hade han fått rolen av ett slags filosofins rockstjärna vars lyskraft drog till sig unga intellektuella från hela världen. Precis som en rockstjärna hade Wittgenstein en svans av efterföljare som emulerade hans färgstarka manér – en hetsig argumentationsteknik och en för tiden lätt bokhemisk klädstil. Huruvida de även tog efter Wittgensteins vana att vifta med eldgafflar är okänt, men klart är att Popper inte var den första som kände sig hotad av Wittgensteins eldgafflar. Hayek hade bevittnat en liknande incident några år tidigare och känt sig manad att ta skydd eftersom han var säker på att Wittgenstein blivit helt vansinnig. Ett annat offer var Cambridge-professorn Richard Braithwaite.

Eldgaffelsincidenten mellan Popper och Wittgenstein har blivit föremål för en, i bästa bemärkelse, populärfilosofisk bok, Wittgenstein’s Poker, av de brittiska journalisterna David Edmonds och John Eidinow. Händelsen med eldgaffeln utgör startpunkten för en faktaspäckad resa i det tidiga 1900-talets filosofi och historia. Wittgensteins och Poppers livsgärningar sätts föredömligt in i tidens kontext. Idéerna och de filosofiska strömningarna med Wien-kretsen i centrum som utgjorde en sådan fantastisk mylla för den filosofiska utvecklingen. Österrikes förmåga att producera stora tänkare och nationens sorgliga kollaps i samband med kriget då landets intellektuella spreds över hela världen. Europas totalitaristiska utveckling mot kommunism och nazismen som kulminerade i förföljelse av judiska intellektuella och senare förintelsen. Men vad som gör boken spännande är att den lagts upp som en detektivroman. Boken börjar med Poppers redogörelse av eldgaffelsincidenten, en redogörelse som flera närvarande vid mötet hävdat är falsk. Genom en grundlig genomgång av det historiska materialet och genom uppgifter inhämtade från levande seminariedeltagare försöker författarna metodiskt, precis som detektiverna i de dåliga kriminalromaner Wittgenstein tydligen gillade att läsa, att lägga ihop fragmenten till en entydig bild av vad som egentligen hände på H3, Kings College, den 25 oktober 1946. På vägen tecknas psykologistiska porträtt av de två stora filosoferna med lättillgängliga utvikningar kring deras teorier. Det är kort sagt populärvetenskap när den är som bäst.

Det gör inte att man inte kan ha invändningar. En invändning är att de filosofiska redogörelserna är alltför lättillgängliga. De blir nästan banala även om man bara vet något litet om ämnet tidigare. En viktigare invändning är emellertid att boken i sin helhet spär på bilden av Wittgenstein som det karismatiska geniet som förändrade filosofihistorien, medan Popper framstår som en kamrerstyp vars roll i historien var att bli överspelad av sina lärjungar. Andra har bättre förmått att beskriva Poppers betydelse på ett populärt sätt (se främst Bryan Magees djupare men fortfarande lättillgängliga redogörelse i Confessions of a Philosopher). I Wittgenstein’ Poker framställs Popper nästan som en karikatyr, den litet triste, traditionelle common sense-filosofen som obönhörligt var och alltid kommer vara i skuggan av den så fascinerande Wittgenstein.

Inget kan i verkligheten vara mer missvisande. Den här bilden av Popper missar hans avgörande insatser inom flera områden, insatser som tydliggjorts inte minst genom kampen mot terrorism som åter aktualiserat Poppers politiska filosofi. Om man gillar att leta efter metaforer i historien kan man se bokens möte som ett exempel på hur misslyckandet ligger nära när man med våldsamma medel (en eldgaffel) försöker tysta det fria ordet (Popper), men det kanske verkar krystat. Efter attackerna den 11 september är hur som helst Poppers politisk-filosofiska framställning en djup källa till argument för det öppna samhällets försvarare. Och det är inte första gången Popper har denna betydelse. Edmonds och Eidinow illustrerar med ett citat från Ralf Dahrendorf, tyskfödd sociolog vid LSE, vilken genomslagskraft Popper hade på kontinenten när horisonten såg som allra mörkast ut under kriget. ”The great passions threatened every single country. And there Popper stood, a tower of reason in the midst of the turmoil. And that, over time, commanded enormous respect. More than that, it was regarded as the great answer to the destructive and disastrous consequences of the passionate policies from 1917 to Stalin’s death, and that includes the whole of the Nazi period.”

Den respekt som Poppers insatser för filosofin i allmänhet och det öppna samhällets grundvalar i synnerhet förtjänar är dåligt representerat i framställningen. Trots denna brist tillhandahåller Wittgenstein’s Poker en spännande tidsbild och en tillgänglig introduktion till två särpräglade och originella tänkare som förändrat vår värld mer än man kan tro. Men mest av allt är det en deckarroman om vad som egentligen hände den där dagen när Wittgensteins tog till eldgaffeln.

* David Edmonds och John Eidinow, Wittgenstein’s Poker, faber & faber 2001 (pocketutgåva 2002). Även på svenska, Wittgenstein och Popper: ett eldfängt möte mellan filosofer, Stockholm 2001.

*Bryan Magee, Confessions of a Philosopher, Phoenix 1997.