Madeleine Leijonhufvud reder ut begreppen. Med emfas.
Arkiv
- december 2021
- mars 2021
- november 2014
- oktober 2014
- augusti 2014
- april 2014
- mars 2014
- februari 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- juni 2013
- maj 2013
- april 2013
- februari 2013
- januari 2013
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- maj 2012
- april 2012
- februari 2012
- december 2011
- november 2011
- september 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
- december 2008
- november 2008
- oktober 2008
- september 2008
- augusti 2008
- juli 2008
- juni 2008
- maj 2008
- april 2008
- mars 2008
- februari 2008
- januari 2008
- december 2007
- november 2007
- oktober 2007
- september 2007
- augusti 2007
Mest lästa inlägg
Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik
Senaste inläggen
mårtenkvitter
- RT @anineki: Dissenterende dommer Skoghøy er tilbake, i nytt format. rett24.no/articles/ordly…* 13 hours ago
Mårten Schultz. 
4 kommentarer
Comments feed for this article
november 19, 2012 den 4:25 e m
Johan Tjäder
Men emfas, möjligen men inte så det blir begripligt. Men brottsbalkens två bestämmelser behöver inte alls anses kollidera.
Vi har första meningen i 5 kap 5 §
”Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande.”
Men vad gäller högmålsbrott har vi också första meningen i 18 kap 2 §
”Om gärning som avses i 3–5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, må dömas till fängelse ”
samt första meningen i 8 §
”Gärning som avses i 3–5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 2 § må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen.”
Är det så att brott i 3-5 kap BrB alltid promoveras till högmålsbrott?
Man borde ju kunna förstå uttrycket ”må dömas” i 2 § så att särskilt straff för högmålsbrott är en möjlighet som lagstiftaren ger särskilt i fråga om brott mot konungen, men som inte alltid behöver utnyttjas. Det är väl inte alldeles uppenbart att det utesluter att konungen agerar utanför högsmålsbestämmelserna, särskilt inte när vi sedan 1975 har separerat statschefen från rikets styrelse?
Frasen ”åtalas av åklagare” i 8 § går väl i övrigt bara att förstå om man tillämpar en tolkning som innebär att antingen konungen själv eller staten kan driva åtal för högmålsbrott?
Och särskilt inte i fråga om ett brott som normalt inte faller under allmänt åtal.
november 19, 2012 den 8:22 e m
Sture Lindqvist (@sturel)
Mycket bra klargörande av Madeleine Leijonhufvud!
november 21, 2012 den 2:42 e m
kungavsand
Ok, i tidigare brottsbalkskommentar till 18:8 kan man läsa: ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet.” Nu hävdar Leijonhufvud att hon har ändrat i den nya kommentaren, som inte kommit ut, till: ”Stadgandet bör innebära att någon enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.” Borde inte denna diskussion någonstans ta upp den hittills gällande lydelsen? Eller varför är detta ointressant?
november 22, 2012 den 12:08 e m
Ulf Severinus
Vore intressant att höra vad Mårten Schultz tycker om Nils Funkes kommentar till Madeleine Leijonhufvud.