I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. När journalistens instinkt, om man intresserar sig för tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp.

Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians. Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK. Om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!

DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.

(Inlägget dubbelpostas på Juridikbloggen.)

Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna – ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.

Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt. Ännu.

Annons