När hovrättsförhandlingen nu sedan någon vecka pågått mot Trond Sefastsson är frånvaron av medialt intresse påtaglig. Sefastsson var tidigare den grävande journalistikens egen Heidi Klum, omslagspojken med de högsta taxorna som var känd för sin skicklighet. En skicklighet som han dessutom delade med sig av i sin uppskattade undervisning för blivande journalister. Men nu tycks hjälten vara bortglömd. Enbart Dagens Juridik och Medierna tycks intresserat sig för målet, med undantag för några korta inlägg om att rättegången inletts.

Det är synd, för i Sefastsson-målet ryms spännande principfrågor. Fallet utgör till och med en utmärkt språngbräda för de riktigt stora frågorna om medias roll som priviligierad väktare i det demokratiska systemet. Vad kan vi egentligen, som samhälle, begära för något i utbyte mot dessa privilegier? Johannes Åman är i dagens DN ett undantag och ställer några viktiga frågor. Läs gärna den.

Ur ett rättsligt perspektiv kan det fortfarande finnas anledning att fundera över frågan som aktualiseras av Sefastssons egen redogörelse: Vilken annan jurist skulle kunna ta så bra betalt för ett så diffust uppdrag? Var Sefastson Sveriges dyraste jurist? Vad får man för 400 000 kr?

Annonser