Hillegren-affären utreds av JK som skall undersöka om meddelarfriheten kränkts. Om den historia som Hillegrens chef framförde stämmer, eller i alla fall inte kan visas inte stämma, är det knappast några problem för meddelarfriheten. Det vill säga om det verkligen är så att Hillegrens situation på jobbet inte förändrades till följd av hans yttranden till media är det inte några problem.

Men om det är som det utåt sett framstått som, att Hillegren fått förändrade arbetsuppgifter till följd av händelsen så är det ett meddelarfrihetsproblem. Ett meddelarfrihetsproblem som inga journalister hitintills reagerat på. Tvärtom egentligen. Så nu har vi den konstiga situationen att regeringens tjänsteman ensam brytt sig om att försvara en meddelarfrihet som kritiserats i media. När meddelarfrihetens syfte är att skydda mediernas arbete i deras spridande av information från det allmännas sanktioner.

Här och här skrev jag tidigare om det.

Kommentarer av Hillegrens chef Per Nichols finns här. Han framhåller att det inte fanns någon relation mellan uttalandena och de ändrade arbetsuppgifterna. Jag blir därvid konfunderad. Om det är så att det stämmer att det här var en sedan tidigare uttänkt plan men att det för Hillegren själv framstod som en sanktion, i och med att mötet inträffade precis i samband med folkstormen – är det då ett meddelarfrihetsproblem? Brukar man inte säga att det räcker med att det för meddelaren själv framstår som en sanktion?

Advertisements