Debatten om nämndemän puttrar på. I DN utgår Johannes Åman återigen från antagandet att jurister inte är riktiga människor utan något slags lagboksrobotar som behöver nämndemännen ”för att ha en kontaktyta mot samhället utanför”. Åman avslöjar därmed det som inte alla känner till, nämligen att domare lever isolerade i sina tjänsterum utan kontakt med populasen. Dessutom förklarar Åman hur nämndemännen ”tvingar domare att göra juridikens språk och tankemönster [har vi ett eget språk och egna tankemönster?] begripliga för lekmän”. Där har vi en skrivbordskonstruktion som bara en ledarskribent utan kontaktyta med samhället utanför kan åstadkomma.

I realiteten har ju nämndemännen otroligt sällan någon påverkan på hur domskälen formuleras eftersom nämndenmännen, trots att de är domare, mycket sällan skriver några domskäl. Åmans avslutande försök att lägga skulden på den enda domaren i målet som starkt reagerat på lekmannadomarnas inkompetens lämnar en obehaglig eftersmak i munnen. Förståelsen för rättsstatens krav på domare och domstolar är ingenting som man kan ”lära ut” på några timmar. Det kräver lång tid. Misslyckandet i målet är inte lagmannens. Inte alls. Misslyckandet är systemets och nämndemannens.

Expressen tycker att vi skall avpolitisera domstolarna. Det tycker jag med förstås. Men jag har svårt att se varför det skulle fungera i praktiken bättre med andra lekmän än politiker, vilket Expressen föreslår. Det stora problemet med bristande insikter och bristande kompetens finns inte bara hos lekmän från de politiska partierna utan även hos icke-jurister i allmänhet.

**

Men alla andra argument åt sidan: Kan någon ge ett bra exempel på när nämndemannadomarna gjort ett avgörande bättre i materiell eller kommunikativ bemärkelse? Det måste ju finnas något exempel.

**

Annonser