Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.
Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)
Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.
Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.
Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt.
**
Idag fortsätter förhandlingen.
Mårten Schultz. 
10 kommentarer
Comments feed for this article
mars 3, 2008 den 9:52 f m
populisten
Nog för att det skulle vara angeläget att snabba upp nuvarande process, men vore inte den ultimata effektiviseringen att göra det möjligt att gå direkt till hovrätten i fall (som detta) där det är tämligen uppenbart redan från början att minst en av parterna kommer att överklaga tingsrättens dom oavsett utslag?
mars 3, 2008 den 1:39 e m
Jonas
Nej, modellen att ta viktiga mål direkt till överinstansen (i Sverige hovrätten) är inte bra. Den har funnits i Norge men avskaffades nyligen, och är på väg ut även i Danmark.
Det finns nämligen en poäng med en fullständig prövning i två domstolsinstanser, särskilt i komplicerade mål. Bland annat kan eventuella missförstånd eller brister i utredningen som visat sig i tingsrätten redas ut i hovrätten. Parterna får tillfälle att kritisera tingsrättens dom och kräva en klarare bedömning av otydliga punkter.
Mål om mindre allvarliga brott kan normalt bara prövas i en instans, nämligen tingsrätten. Hovrätten tar nämligen upp målet endast om det får prövningstillstånd, vilket sällan beviljas. Målet mot Anna Sjödin m fl, som dömdes för ringa våld mot tjänsteman, tycker jag är ett tydligt exempel på att det är alltför svårt att få prövningstillstånd i hovrätten; tingsrättens dom vilar på trovärdighetsbedömningar som är mycket svagt motiverade, men ändå nekade hovrätten och HD prövningstillstånd.
mars 3, 2008 den 1:57 e m
populisten
Jonas: Jag inser också att det finns fördelar med att alltid låta tingsrätten behandla målen först, men det finns ju även nackdelar med dagens system. Kostnaden är högre och det bidrar till att bygga upp väntetider. Frågan är alltså vad som väger tyngst fördelar eller nackdelar.
Jag tycker för övrigt att det är ett klent argument att det ska behövas två instanser för att hitta fel i utredningarna. Vore det inte bättre att rikta lampan på det verkliga problemet: att inte utredningarna är bra nog?
Borde inte det självklara målet vara att varje mål endast tas upp en gång i en instans? Endast då nya fakta framkommer eller renaformfel har begåtts finns ju egentligen anledning att ta om det hela. Eller hur?
mars 3, 2008 den 3:46 e m
Mårten
Många gånger så är det först genom en huvudförhandling som brister kan visa sig. Och domstolar kan göra fel. Risken är mindre att det blir fel i två instanser. (eller tre)
mars 3, 2008 den 8:41 e m
Elisabeth
Ert resonemang förutsätter att det sitter mera kvalificerade domare i hovrätten än i tingsrätten. Så är det inte. Snarare tvärtom, eftersom det i regel är lättare att bli hovrättsråd än rådman.
För bara något år sedan hade en av våra hovrätter 4 (!) sökande till två tjänster. I den hovrätten finns nu ett ganska stort antal unga och oerfarna domare som ska sitta och överpröva betydligt mera erfarna tingsrättsdomares avgöranden. Detta är inte lämpligt.
Enligt min uppfattning bör tjänsterna som hovrättsråd vara befordrade tjänster med väsentligt högre lön än en tingsrättstjänst. Vidare bör det, för att komma ifråga för en sådan tjänst, som regel krävas ett flertal år i tingsrätt. Det hade höjt kvaliteten på hovrättsavgörandena högst väsentligt.
mars 3, 2008 den 8:59 e m
Mårten
Nej då. Jag menar inte att det skulle vara högre kvalitet i hovrätten än i tingsrätten, utan bara att två instanser, två prövningar, främjar rättssäkerheten. Jag tror att man lika gärna skulle kunna ha prövningen i två olika tingsrätter. I princip. Eller, tja
Fast det kanske inte var mig du diskuterade med här…
mars 4, 2008 den 6:55 f m
Peter
Jag tycker att du resonerar konstigt. Jag tror precis som du att skattebetalarna skulle vara beredda att betala mer för ett effektivare rättsväsende precis som de vill ha en bättre polismyndighet för att klara upp fler brott. Men det är uppenbarligen inte skattebetalarna som tar beslut i det här landet. De pengar som skulle kunna effektivisera rättsväsendet behövs på annat håll enligt det existerande ledarskicket förstår du. Vi behöver ett par nya myndigheter vars enda uppgift är att sprida propaganda till befolkningen för att inte tala om det skriande behovet av genuspedagoger i våra skolor.
mars 4, 2008 den 9:47 f m
populisten
Mårten, ditt resonemang om att det är bättre att flera instanser bedömer ett mål fungerar ju endast om man fäller någon om BÅDE tingsrätt och hovrätt finner personen skyldig. Men så är det ju inte. Alternativt så menar du att hovrätten är mer lämpad att döma (vilket Elisabeth inte verkar hålla med om och jag saknar insikt och kompetens att bedöma men spontant tar för givet som lekman), men då kunde man ju lika gärna gått direkt till hovrätten ändå.
Nu ska jag inte spela dum för jag vet att du inledde med att skriva att tingsrättsförhandlingen och domen kan blottlägga nya fakta och brister i utredningen som sedan kan behandlas i hovrätten. Jag kan dock inte låta bli att tycka att det verkar vara ett både dyrt och omständigt sätt att nå dessa mål att ha en domstalsförhandling. För de mål som skulle dras direkt mot hovrätten skulle man ju kunna ha en förenklad tingsrättsförhandlig just för att få en genomlysning. Finns det inte en risk med det svenska systemet med dubbla roller för åklagaren att brister i utredningen blottläggs onödigt sent? Hur fungerar det i länder som t.ex. har förundersökningsdomare?
mars 4, 2008 den 5:13 e m
Elisabeth
Nej, Mårten, det var inte dig jag tänkte på. Jag fick uppfattningen att man trodde att det automatiskt sitter mera kvalificerade domare i hovrätten än i tingsrätten och ville peka på att så behöver det alls inte vara.
Att ha möjlighet att få sin sak prövad i åtminstone två instanser har väl hittills ansetts omistligt av rättssäkerhetsskäl. Skulle inte förvåna mig om Europakonventionen har synpunkter på detta. Det ska dock bli intressant att se vad det innebär när kravet på prövningstillstånd i hovrätt utökas.
Tanken är att tyngdpunkten i processen ska ligga i tingsrätten. Det gör den också, till stor del, i dag. I tvistemål gör den det p.g.a. de regler som hindrar att man kommer med nya saker i hovrätten. I brottmål gör den det i praktiken genom att det är väldigt få mål som överklagas. Och av dem som överklagas är det väldigt få som ändras.
mars 5, 2008 den 12:31 e m
Johan Richter
”Skulle inte förvåna mig om Europakonventionen har synpunkter på detta.”
Finns väl ett tilläggsprotokoll som ger rätt till prövning i andra instans. Annars kan det i någon form kanske ingå i konceptet ”fair trial”.
Men förmodligen finns det ingen rätt till en fullständig omprövning så som det sker i Sverige. Det är väl ganska unikt för de skandinaviska länderna att appelationsdomstolens granskning av bevisen sker ”de novo”.