Hovrättsförhandling i Kungsholmenmordet

Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.

Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)

Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.

Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.

Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt. 

**

Idag fortsätter förhandlingen.

Annons