Sju av tio anser att fotbollen bör stå för de kostnader som uppstår för övervakning vid matcher, rapporterar DN.

Det framstår väl intuitivt som en rimlig tanke för många av oss. Många fotbollsmatcher på elitnivå kostar idag samhället stora pengar i form av polisinsatser under matchen, liksom kostnader för utredning och ibland rättegångar mot personer som begår brott under matcherna. Risken är väl känd. Dessutom tjänar klubbarna pengar på evenemangen. Man kan nog dessutom räkna med att de matcher där kostnaderna för samhället är som störst ofta är de matcher där inkomster för klubbarna är som störst, nämligen vid derbyn. Nog borde klubbarna då kunna förmås betala en del av dessa kostnader.

Men med litet eftertanke är det inte lika självklart. Poliskostnaderna är en del av ett mer övergripande tema som aktualiseras med jämna mellanrum: Bör den eller de som tar risker behandlas annorlunda av de offentligfinansierade systemen – polisen, sjukvården, andra system. Bör rökaren få stå för större kostnader för sjukvården om hon får cancer? Bör skejtaren betala för sin egen fotledsoperation? Ska knarklangaren kunna räkna med rättsordningens skydd om hon blir bestulen? Kollektiva system, som skattefinansierade trygghetssystem i vid bemärkelse (inklusive rättsväsendet) kommer med ett pris.

Priset är att möjligheterna till individuella avvägningar blir mindre. Det är helt omöjligt att tänka sig att exempelvis sjukvården skulle kunna fungera praktiskt om det individualiserade synsättet görs finkornigt: Det går inte att organisera ett system till en rimlig kostnad som bedömer hur stor del av kostnaden som skall bäras av samhället respektive individ i förhållande till exakt vad som hänt.

Det krävs schabloniseringar, typiseringar, standardiseringar. Och i ett sådant system är det svårt att hitta moraliskt hållbara förklaringar till varför just vissa risker skall drabba individen men inte andra. Varför skall fotbollen betala kostnaderna för polisövervakning och inte kungaparet i samband med ett besök av andra kungligheter?

Orättvisa riskallokeringar – om man slår in på den vägen – underminerar det skattefinansierade systemets legitimitet. Själv har jag svårt att få magkänslan att synka med ett principiellt förhållningssätt. Magkänslan säger att det är självklart att fotbollsklubbarna skall få stå för en del av dessa kostnader. Principerna säger dock att det offentligrättsliga systemet måste backas upp av riskneutrala synsätt.

Annars finns det inte så mycket rättvisa i systemet kvar.