Det finns ett bra teveprogram för barn i skolåldern som heter R.E.A. R.E.A. fungerar litet i infotainment-facket: Det underhåller och informerar samtidigt. Ofta med mycket bra knattereportrar i spetsen. I förra veckan så tog programmet upp konsumenträttsfrågor. Här togs bland annat upp vilka rättigheter man som konsument har när man köpt en vara som är felaktig. En kommersiell praxis hos vissa näringsidkare togs upp, nämligen att säljaren för konsumenter säger att man inte har rätt att få pengarna tillbaka förrän varan lagats tre gånger. Det var inte en okej praxis, förklarade konsumentrådgivaren.

Jag påmindes här om min egen svarta historia som svag konsument. Det var bara några år sedan, och min svaghet bestod mest i brist på tid. Jag hade köpt en mobiltelefon, en Sony Ericsson 3G-lur, på El-Giganten. Telefonen var ett måndagsexemplar. Det var en massa strul: Skärmen fungerade inte, den lade av, etc. Jag lämnade åter telefonen till säljaren som skulle laga den. Jag fick tillbaka telefonen, efter att ha varit utan mobil en månad, och den var fortfarande trasig. Eftersom jag kände att jag inte hade tid att åka till El-Giganten och tillbaka fler gånger – affären vägrade att ta emot telefonen via post eller bud – så ville jag häva köpet. Affären vägrade. Jag lämnade in den igen och fick åter telefonen. Den pajjade snart ihop ytterligare en gång. Återigen försökte jag häva köpet. Affären sade att ”den inte accepterade min reklamation” men att ”jag kunde få den lagad igen”. Inga hävningar accepterades förrän tre lagningsförsök gjorts. Efter tredje lagningen fungerade den hjälpligt. Då hade ett halvt år gått där jag halva tiden varit helt utan mobiltelefon. Härigenom hade jag missat vissa ganska välbetalda uppdrag, visade det sig senare av mobiltelefonsvararen. Jag erbjöds ingen kompensation.

I det här läget var jag jävligt upprörd. Jag hade lagt ned sammanlagt flera arbetsdaggar på att åka till affären, vänta in köer, åka tillbaka. Rättmätig konsumentvrede kokade i mig. Jag var dessutom juridiskt sett ganska så insatt. Jag undervisade ju konsumenträtt och var nästan doktor i civilrätt. Så nog kunde jag ta tillvara på mina egna intressen. Om jag hade orkat.

Problemet är bara att man, eller i alla fall inte jag, orkar. Det är för litet pengar för att jag orkar med att gå till domstol för en strulande telefon. ARN skulle jag aldrig gå till, eftersom det känns alltför lamt av mig som jurist att använda mig av den tandlösare versionen av konsumenttvistlösning om jag nu ändå skulle lägga tid på att skriva ned och skicka in redogörelser. Så jag lade ned det där och röstade med fötterna: Jag bestämde mig för att aldrig köpa något hos denna näringsidkare igen.

Men jag har haft en del nytta av denna trista inblick i konsumenträttens undersida. Jag har sedan denna händelse undervisat kanske 3000 studenter sammanlagt i konsumenträtt. Jag tar då alltid upp El-giganten som ett exempel på en ur konsumenträttslig synvinkel oseriös näringsidkare och så brukar vi alltid ägna tid åt att gemensamt resonera kring olika sätt som El-giganten gjorde fel på. Det är ofta mycket tillfredställande. Det artar sig ibland till Plus-Sverker-liknande väckelsemöten , där studenterna återger sina egna erfarenheter från El-Giganten. Och nu skriver jag om det på den här bloggen om juridik som har haft 50 000 besökare på ett halvår.

Det är väl ett slags konsumentmakt även det.

Annonser